SlyngelGlassen

Publicerad: 15 maj 2012 | 4 kommentarer


5 veckor och oskuldsfull.

Tja, alla hundar hamnar ju där förr eller senare och jag borde ha varit beredd. Det var jag inte. På nåt vis trodde jag nog att lilla söta Glassa skulle fortsätta vara lite och söt och lyssna fint på matte. Men nä. Idag har hon inte lyssnat alls. Inte ett jävla dugg för att vara exakt. Och jäklar vad arg jag blir. Helt utan att det gör nåt bättre såklart och det är bara att svälja ilskan, andas djupt och sen försöka tänka pedagogiskt. Lättare sagt än gjort så det blir att tänka igenom lite och lägga upp en plan.

Utöver att hon i vardagen stoppat bomull i öronen så är hon väldigt trevlig att jobba med. Lugn, tänkande och sansad. Kan tänka mig att vi kommer få lägga lite energi på att bygga upp fart i vissa moment i framtiden, men det ska faktiskt bli ett skönt komplement till allt dämpande av fröken SprattelBoll. Glassa är ju inte direkt stillsam eller lat så det blir nog inga problem med den saken. :-)
Saker som stadga och omvänt lockande kommer väldigt naturligt för henne och arbetet på klossen går fint framåt trots att vi tränat ytterst lite (på pass 8 nu…). Lite ingångsträning med handtarget och lite följaövningar gör vi också och det går fint det med. Till skillnad mot Boll där jag ständigt får jobba på att inte ska hamna för långt fram så hamnar Glassa gärna lite långt bak istället, särskilt i halter.
Vi tränar lite stå för utställning och där får man ju stadga i stå lite på köpet och sen har vi byggt vidare på det. Vi har också börjat lite med apporten och den tar hon både från golvet och från min hand och håller i sisådär fem sekunder utan att tugga eller bolla. Lite löst håller hon fortfarande och hon skulle inte fortsätta hålla om jag inte klickade och belönade ännu. Men vi har kört tre pass än så länge så det har ju ändå gått fort framåt.
Plats ligger hon nu ihop med Mella, fast med bara några meters avstånd och fortfarande utan kommando. Det där med kommandon förresten. Hon kan fortfarande inga. Eller jo, ett par-tre vardagskommandon som kom, lägg dig och nänä (som används för att förbjuda/hindra att ta, gå ut genom dörren osv), men fortfarande inte ett enda för tävlingsmoment. Skärpning matte! Helt klart dags att göra nåt åt det nu!

Mella då? Tja… vi tragglar på med ljud och ännu mer med att hon taggar upp sådant att hon har svårt att koncentrera sig och gör det hon tror att jag vill att hon ska göra och inte det jag säger att hon ska göra. Men, men. Med henne handlar det väldigt mycket om att få upp träningsfrekvensen och köra tillräckligt långa pass för att hon ska hinna landa lite och det håller vi ju på med nu efter en månads vila. :)

Näsan ovanför vattenytan

Publicerad: 13 maj 2012 | 10 kommentarer

Min praktik är klar och mycket av allt annat som stått i kalendern är avklarat och nu har jag lite ”lediga” dagar framför mig igen. Ledig och ledig, jag pluggar ju på heltid och så är mitt hem och mina hundar gräsligt eftersatta efter en period med vansinnigt mycket så jag har att göra ändå. Men jag hinner andas nu. Och sova mer än de alldeles för  få timmar jag fått den senaste månaden. Jag hinner tänka och jag hinner vara lite social.


Välkommen till Sverige Mello!

Förutom praktik har jag och Glassa varit på kennelläger för Force Galaxies, Lojocas och Ärteplättens i Tånga Hed. Jag höll i utställningsträningen på måndagen men resten av helgen var jag och Glassen deltagare och fick drillningar (mest prova-på) lydnad, sök, viltspår och vallning.
Vallningen var det som absolut gav mest. Precis som jag trodde tyckte Glassa att fåren var ena läskiga typer och körde hela ramsan av lugnande signaler mot dem. Vi fick därför testa att gå in till ankorna istället och där tände hon genast till, rundade, höll ihop dem, höll lagom avstånd och visade en hel del fina instinkter.  Efter det tände hon en liten, liten aning på fåren också men var då så trött att vi valde att bryta där. Jag har inga planer på en storartad karriär inom vallningen men vi ska absolut prova mer och försöka träna lite och se hur mycket det finns i henne. Kanske allra mest för att jag vill lära mig mer själv och för att hon är en tillräckligt mild och lättstyrd hund för att jag ska våga. ;-)
På måndagen drillade jag som sagt deltagarna i utställning, handling och lite klippning. Tyvärr slutade det hela väldigt tråkigt när jag blev biten ordentligt i handleden av en hund jag friserade öronpäls på. Jag hade hållit på en stund när han utan varning vände sig om och högg sig fast. Förutom att det gjorde så ont att jag svimmade (herrejösses jag som är smärttålig och inte ett dugg lättskärrad) så var jag mest ledsen för ägarnas skull. Det är jag fortfarande. Det är fruktansvärt när ens hund gör något dumt och att bita en människa är väl ungefär det dummaste som finns… En av tänderna skrapade mot en sena och det är väl därför det gjort så jäkla ont, men det läker fint så snart är jag som vanligt igen.

Dagen efter lägret, den 1a maj, var det utställning i Smålandsstenar. Som vanligt med många anmälda aussies, solsken och en härlig stämning. Glassa badades kvällen innan av husse, klipptes på plats av Eike och fick sen äntra ringen med Sabine, en för henne helt okänd människa. När Glassa stod framför domarbordet flyger en collie på en sheltie precis utanför ringen och sheltien panikskriker. Länge. Glassa tyckte det var klart obehagligt, men fortsatte ändå jobba med Sabine och släppte det fort när sheltien tystnade. Duktiga, fina Glass! Resultatet var inte direkt lysande med sist av 3 i klassen och inget hp, men kritiken var fin och jag är nöjd ändå. :-)


Suddig bild, men söt ändå. ;-)

Förra helgen bilade jag, mamma och Anders ner till Holland för att hämta hem vår senaste lilla familjemedlem. En liten röd aussiehanvalp som ska bo hos mamma. Det jag hittills sett av det lilla knytet så är han väldigt lovande med en väldigt trevlig exteriör och ett väldigt, väldigt stabilt och nyfiket temperament. Jag ser verkligen fram emot att se honom växa och utvecklas och jag är så glad för mamma som den här gången äntligen verkar ha fått den arbetshund hon velat ha så länge. Inget ont om Monsterhunden men det där med samarbetsvilja har han helt missat och nån arbetande hund är han verkligen inte ett dugg. ;-)


Så himla fin!

Igår var vi på Levis 2-årskalas och myste av synen av glada barn som lekte fint ihop och såklart pussade vi noga på Yohannas 6 veckor gamla dsg-valpar. Den lilla tik hon valt att sätta ut på foder är verkligen speciell och jag blev återigen helt kär. A och jag är rörande överens om att det blir en liten gårdshund i familjen nångång framöver. Jag brukar skoja om att när Sam är stor nog att be om en egen hund så ska han få en dsg. Att det sen mest är mamma och pappa som vill ha en kan liksom kvitta. ;-)

Idag jobbar A. Trots att det är söndag. Jag och Sam ska spendera så mycket som möjligt av dagen utomhus i det vackra vädret (man får ju passa på när det för en gångs skull inte regnar!) och nu medan han sover ska jag träna lite hund i trädgården och dricka kaffe på verandan. Jag ska försöka blogga lite oftare nu när livstakten lugnat sig en aning igen.


En riktigt kass bild men ack så fint motiv!

Jaja!

Publicerad: 18 april 2012 | 5 kommentarer

Det har tjatats om en uppdatering här, men varken tid eller ork har funnits. Först var det påsk med påhälsning av mamma, Anders och deras hundar, påskmiddag med Gammis (Andreas mormor) och födelsedagsfirande i dagarna två för underbaraste 2-åringen nånsin. Först familjekalas med bl a kusinerna och sen barnkalas med alla kompisarna (minus bästa grannen som var magsjuk). När sen alla åkt hem så halvdog vi lite, laddade snabbt om och på tisdagen efter påsk började jag min fyra veckor långa APU-praktik på ett äldreboende. Grisigt tidiga morgnar, långa dagar, många intryck och inget stillasittande gjorde mig totalt deckad om kvällarna hela första veckan. Helgen spenderades i Sätila som ringsekreterare på SSRK-utställning och sen var det praktik igen. När jag inte sovit eller varit på praktiken har jag pluggat och försökt hinna iaf lite hushållsarbete och pussa på Sam och hundarna lite.
Det dåliga samvetet för både hundar och barn är totalt. Jag vet att andra är annorlunda och jag respekterar det till fullo och vet att det funkar för många, men för mig känns det rent hemskt att Sam ska vara på dagis fem hela dagar i veckan. Jag tycker han är alldeles för liten för det och trots att han går på ett jättebra dagis med väldigt bra fröknar och en bra grupp så känns det inte ok. Jag har inte skaffat barn för att låta dagis ta hand om honom merparten av hans vakna tid. Jag vill uppfostra honom själv och jag vill att han ska vara merparten av sin tid hemma med oss. Jag är övertygad om att det är bäst för honom och jag vet att det är bäst för mig själv.
Hundarna har fått ett absolut minimum av aktivitet sen påsk och knappt ens korta promenader. Tur i oturen så har deras inskolning i hundgården tagit en massa energi och de har sovit gott om kvällarna. De skuttar glatt in i hundgården på morgonen och enligt grannen är de lugna och tysta och verkar nöjda under dagarna. Nu den här veckan har de börjat sova en del om dagarna också så de trivs nog rätt så bra. Den här perioden med långa dagar för både mig, hundar och Sam är som tur är kort och vi ska nog alla överleva bra. Min energi har börjat komma tillbaka och jag har väl vant mig hyfsat vid att gå upp innan tuppen och orkar lite mer än det livsviktiga om kvällarna igen. När den här perioden är över ska jag jobba sisådär halvtid har jag tänkt (fått sommarjobb och med stor sannolikhet även timvik till hösten på boendet jag praktiserar på)  och plugga vidare på distans på halvtid och då blir dagarna borta på mycket mer rimlig nivå för vårat liv.  Så länge A jobbar som han gör och periodvis knappt kommer hem och sover ens och vi har småbarn eller hundar så kommer jag inte kunna jobba heltid. Inte vill jag heller, så för oss funkar det bra. :)

Igår fick jag sms från A när jag varit på praktiken ett par timmar att han fått hämta Sam från dagis igen. Han hade lagt ett par riktig kaskadspyor… Skit. Eftersom A redan var hemma fick han ta dagen och jag kunde vara kvar, men nu när jag varit hemma med Sam får jag inte komma tillbaka till praktiken utan samma karantän gäller mig som Sam. Dagis har utökat den normala 48 timmarsregeln efter sista spya/diarré till 72 timmar eftersom det verkar vara ett udda virus som ger upp till två dygn mellan ”utfallen”. Här har varit helt lugnt sen igår förmiddag, förutom feber igårkväll, så förhoppningsvis var det allt och vi andra slipper. Jag har liksom inte tid att vara sjuk nu och egentligen inte att vara hemma med Sam heller, men å andra sidan har det ju gett mig en chans att plugga ifatt och hinna umgås med både Sam och hundarna lite så jag ska väl inte klaga för det är värt så mycket.
Sam har förresten varit helt speedad idag. Han vaknade kvart i fem imorse vilket är väldigt ovanligt för att vara han (han sover gärna till 8 om han inte väcks) och sen busat runt i ett hiskeligt tempo. Undrar vad han fick i vällingen imorse? Nu ikväll började energin sina lite och han fick tillbaka lite grann feber, men han somnade gott. Hoppas på en lite mer lagom energinivå imorgon så mamman har en chans att hinna med i svängarna. ;-)

Fick tummen ur och vägde och mätte Glassa idag. 6 månader och 10 dagar gammal väger hon 18 kg och mäter 51 cm i manken. Jisses!!! Vilken jättebebis jag har!! Fast sen var jag tvungen att backa i bloggen och läsa vad Svansa och Mella vägde och mätte i samma ålder och bara några dagar äldre vägde de båda 19 kg, Mella var 52 cm hög och Svansa hela 53,5 cm. Då kändes Glassas mått genast bättre för både Mella och Svansa stannade faktiskt där i höjd och väger bara nåt udda kilo mer nu.
Glassa är förövrigt fortfarande rätt så sladdrig i kroppen och ena dagen ser hon ut att vara helt ur balans när hon travar och nästa dag ser det riktigt fint ut. Mycket rull över ryggen ännu och hon skjuter upp ryggen en aning fortfarande. Annars ser hon rätt så trevlig ut. Ingen supershowig hund på nåt vis, men sund och lagom och det gillar jag. Hon har ett jättesött huvud som ännu är ganska litet, men hellre det än ett stort. Fast det är litet så är det välpropotionerat och inte tunt. Hon är bra vinklad bak och hyfsad fram (är ju bortskämd med Silly och Monster som på den punkten var/är ovanligt bra vinklade fram), har en lite kort hals och aningen lång länd, men ser ändå rätt så välbalanserad ut.  Jag är väldigt kritisk mot mina egna hundar som ni förstår… ;-) På det stora hela så blir hon nog rätt så fin ändå och vad som finns innanför skallbenet är viktigast och det gillar jag skarpt i de allra flesta lägen! Lite spökig är hon ibland och ibland lite känsligare än vad jag vill ha. Och hon är inte som Mella och Dizzy som skulle gå genom eld och tillbaka för att få jobba och göra ett bra jobb, men jag tror inte alls att jag kommer sakna arbetsvilja eller kapacitet alls för det finns ändå gott om det. :-) Som jag skrivit förut så är det allra bästa med henne hennes lugn och coolhet. Hon är så otroligt lätt att ha att göra med och hon är redan nu lite av en tanthund sådär som Silly var. Det är oftast Mella som är vildast och galnast av dem två och Glassa hinner till skillnad från storasyster tänka lite innan hon gör nåt och hon brötar inte på på samma sätt som Mella.

Den här helgen blir det praktik och barnkalas och nästa vecka massa praktik, plugg och prov. Nästa helg blir det äntligen kennelläger med Lojocas och Force Galaxies där jag även i år ska drilla deltagarna i handlingens underbara värld, men också var aktiv deltagare med ”lilla” Glass. Det ska bli riktigt, riktigt kul!! Helgen efter det blir det ett ännu roligare och mer spännande äventyr men det håller jag på ett tag till. ;-)

Lagomt fin

Publicerad: 1 april 2012 | 10 kommentarer

Igår var det utställning igen. Den här gången en inoff i Dingle med Eva Eriksson som domare för valparna. Alltid trevligt med en ”riktig” domare och dagen bjöd på vårsol och väldigt trevligt sällskap som värmde trots isiga vindar. In i det sista visste jag inte om vi skulle åka alls för Glassa lyckades göra illa en klo på en bakfot några dagar innan och var öm. Inte så hon haltade men minsta lilla ojämnhet i underlaget så stötte hon till. Eller stöter till ska jag skriva, för det är lika fortfarande. Eftersom hon inte haltar egentligen och inte är brydd av det själv alls så valde jag att chansa och hoppas på mjukt underlag och det var ju tur det!

Jag hoppades på att det skulle gå lagom bra, dvs att hon skulle få hp men inte bli BIR, då vi skulle på barnkalas på eftermiddagen och ändå inte hade kunnat stanna till finalerna. Jag fick exakt det jag hoppats på och Glassa blev BIM-valp mot snygga lillebror Hamlet som blev BIR. Kritiken är finfin och Glassa uppförde sig som den prinsessa hon är. Härligt att se att den lilla blyghet hon haft mot människor inte verkar finnas kvar alls. Inte just nu iaf. Den kan ju såklart komma tillbaka i nån av alla tonårsperioder hon har framför sig, men just nu är hon precis sådär lagomt social, nyfiken och framåt utan att vara ”påig”. Me like.

Mindre kul är att första spöktiden är här. Grannen rensade undan lite pulkor och snöskyfflar häromdagen och istället kom cyklar och grill fram från förrådet. Cykeln med barnsadel var skiiiitläskig och ett klart hot menade Glassa. När hon inte släppt det till dagen efter så tyckte jag det räckte så jag ropade på henne och gick dit för att kolla på cykeln. Ja hon hann ju inte mer än dit innan hon insåg att cykeln var väl ingen fara men samtidigt får hon syn på grillen med svart överdrag som stod mitt på deras uteplats och det var tydligen det läskigaste hon nånsin sett och sprang skällandes hem. Pust. Jag gick hem och släppte ut Mella så hon kunde agera draghjälp och visa att även grillen var ofarlig. Glassa kom halvvägs och sprang sen hem igen. Jag gick efter en gång till och hämtade koppel och valp. Visserligen tycker jag inte om att tvinga henne till nåt hon inte tycker är trevligt, men att tycka att nåt helt ofarligt och ”dött” är såååå läskigt är ju liksom inte hållbart så jag tog henne till grillen med milt våld och väl där kunde hon lukta på den och gå runt den nära, men ändå släppte hon den inte helt. Imorgon ska hon och jag ha picnic bredvid grannens grill. ;-)

Mella var med igår och fick komma ut och mingla lite och träna lite ff. Med tanke på att hon varit ute i stora världen så otroligt lite så är hon helt fantastiskt duktig på att hålla fokus när vi jobbar i störning. Älskar den egenskapen! Det blir nog hund av henne också! ;)

Bilder kommer förresten från utställningen. Imorgon. Eller så.

Spårdebut

Publicerad: 28 mars 2012 | 3 kommentarer

Idag har det promenerats med A. Det händer så sällan numera att både jag och hundarna uppskattar det högt. Ja, alltså han går också promenader med dem, men det är sällan vi har möjlighet att gå ihop.
För ovanlighetens skull blev det mestadels en koppelpromenad och jag inser att Glassa behöver nog träna lite på det. När jag går själv med dem har jag Mella vid sidan och Glassa får skrutta runt lite som hon vill i kopplet. Går man två, och framförallt vid trafikerad väg som idag, så blir det jätterörigt när hon växlar sida hela tiden. Det får bli lite träning på det helt klart. Likaså behöver hon lära sig att gå vid sidan. Hm, det blir liksom inte av att man tränar sånt när hon dels går lös mest jämt och dels inte drar i kopplet alls.

Vi var till ”min” blåsippebacke och där var de små blåa stjärnorna på god väg och hela backen skimrade i blått. Älskar dessa små, späda blommor!!! Hade man fått så hade jag plockat med mig några hem, men jag nöjde mig med deras vita kusiner som också börjat blomma i samma backe. Förra året hade vi vitsippor som ett täcke på hela gräsmattan och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka i år också. Det känns inte helt säkert eftersom vi under året behandlat gräsmattan som just en gräsmatta. Något som förra ägaren inte gjorde, utan mer behandlade den som en äng. Hoppas, hoppas!

Ikväll, innan det blev mörkt, fick Glassa sitt livs första spår. Många (de flesta?) lägger gärna spår till pyttevalpar och det är väl kul att se den lilla parveln spåra, men utöver att det är roligt för säkert både förare och hund (och att det är roligt är såklart viktigast av allt) så ser jag inte poängen med att börja så tidigt. Glassa är nu snart 6 månader och nu kändes det dags. Jag har samma plan med hennes spårträning som jag hade med både Mella och Svansa och den tanken väcktes efter att jag startat Dizzy för en massa år sen och det blev en del trassel från början.
Jag började med älskade rödnäsan när hon var runt 4 månader. Hon var en vild och galen valp och hade ett otroligt stort föremålsintresse. Min plan var att låta henne få flyt i spåret först och började med spontanspår på ca 100 meter med lite mjuka böjjar och med leksak i slutet. Liggtid på runt 30-45 minuter. På ett tiotal spår så hade hon ett supersug i spåret och ville framåt i en hiskelig fart. Att det låg en leksak i slutet sket hon fullständigt i och hade jag inte hållt fast henne hade hon rusat vidare där spåret fortsatte. Att jag skuttade runt och fjantade med leksaken brydde hon sig inte om och hon tog knappt godis. Där nånstans förstod jag att apporterna skulle bli ett jätteproblem. Jag lade köttbullar på pinnarna i spåret, jobbade såklart med apportering av pinnar utanför spåret och hade pinnarna liggande i köttspad innan jag lade ut dem i spåren. Allt sket hon i. Pust.  Tillslut insåg jag att inget annat än disciplin skulle få henne att förstå värdet i pinnarna så jag började snitsla apporterna jättenoga och när hon kom fram till en snitsel så stoppade jag henne i linan och stod sen tyst och still och höll i henne tills hon självmant plockade pinnen varpå jag jublade och hon bad att få den. Det blev långa väntetider och en väldigt, väldigt frustrerad Dizzy i början men ganska snart förstod hon att ända sättet att få fortsätta i spåret var att ge mig pinnen. Jag började också belöna apporterade pinnar med blöt kattmat i en burk som hon fick slicka ur och när hon väl brutit spåret för att apportera pinne kunde hon äta också. Jag förstår att det här inte är en apportinlärningsmodell som funkar för alla hundar och bara de med extremt högt intresse för själva spåret klarar den utan att tappa sug på spåret, men på Dizzy funkade den bra och hon blev väldigt säker på pinnarna.

När sen Svansa och Mella var valpar hade jag en plan för att få dem att tycka att pinnarna var viktiga från allra första start istället för att försöka introducera dem när de redan var spårtokiga. Jag tränade på spårpinnar noga och länge innan de fick sitt första spår och sen fick de pinnar i spåret från allra första start. Eftersom spåret var nytt och lite tveksamt, sådär som det är i allra första början, så hann de både hitta och stanna vid pinnarna och jag fick chansen att belöna dem stort. Sen fortsatte det helt naturligt med att spåret ledde dem fram till de åtråvärda pinnarna som i sin tur gav belöning. Självklart är pinnarna nåt man får fortsätta att jobba med för att behålla dem viktiga och åtråvärda, men detta kändes som en mycket bra start.
Med Glassa är planen precis densamma. Jag lade ett spår ikväll på ca 200 meter med två mjuka svängar och en riktig vinkel och två mjukisråttor och liggtid på ca 40 minuter. Hon tog spåret spontant från 90 graders ”påsläpp” och valde rätt håll. Jag hade tänkt mig att hon skulle hitta spåret med en betydligt snällare vinkel men det blev inte så eftersom hon valde att gå på andra sidan en buske. Hon stannade och fråga några gånger i början och funderade lite, men traskade vidare och gick superfint i kärnan och duttade i varje fotsteg. Både svängar och vinkel tog hon hur naturligt och snyggt som helst och råttorna stannade hon vid och lekte sen med mig. Farten idag var knappt snigelfart men den kommer ju av sig själv att öka med erfarenheten framöver.
Nu blir det inga fler spår förrän vi har tränat på pinnapportering så det sitter fint först. Men det känns roligt och spännande att vara igång och se att hon spårade så fint!! :-)

Imorgonkväll hoppas jag att det blir en tur till brukshundklubben igen. :-)

Sommartid

Publicerad: 26 mars 2012 | 8 kommentarer

Sommartid ställer till det. Inte lätt att förklara för pigg tvååring varför han ska sova fast det är ljust ute fortfarande. Det var det ju inte kvällen innan… En dryg timme tog det för honom att somna ikväll och han somnade alltså i samma tid som han brukar. Jaja, det ger väl med sig på några dagar.

Annars är sommartid bara härligt tycker jag. Ljusa kvällar är underbart! Och våren verkar rekordtidig i år. Vitsipporna är redan på väg upp i trädgården! Fast kanske det inte är våren som är tidig utan mer ketchupeffekt med allt på en gång? För här har bara några få krokusar börjat blomma medan allt från påskliljor, tulpaner, syrén, vitsippor, andra krokusar och gud vet vad står med knoppar. Inte helt normalt känns det som, men det kanske bara är lokalt i vårt lilla hål i berget?

Fästingarna har också fattat att det är vår och hundarna är nu behandlade med effipro. Jag hatar det verkligen, men här finns såna mängder i skogen att det inte är nåt alternativ att låta bli giften tyvärr. Hoppas nu att båda tjejerna klarar det bra! Även katterna ska få varsin klutt i nacken, men det hade jag inte hemma så det får bli när jag hunnit förbi ett apotek. Förra året fick de nog typ två fästingar var på hela sommaren och då behandlade jag dem bara första halvan av sommaren, men i år verkar de mottagligare av nån anledning (eller så finns det bara väldigt många fästingar i år?) för båda har redan haft massor. Äckel är vad de är, fästingarna!!

Vin åkte hem igår och det känns bra tomt utan honom. Jag trivs verkligen med fler hundar… Men han är välkommen tillbaka när Nadias flickor löper bara inte mina löper samtidigt så vi får nog låna honom igen. :-) Och snart kommer mamma och hennes grabbar hit igen och fyller ut flocken lite och efter påsk kommer ju lille sheltievalpen hit som daghund också. Så det råder väl ingen brist på hundar egentligen.

Hua, ser på vädret på tv och det pratas om försommarvärme imorgon! Gött! Det får nog bli plugg på verandan imorgon.
Sorry, det här blev ett helt osammanhängande och ointressant inlägg.

Vår

Publicerad: 24 mars 2012 | 9 kommentarer


Krusbärsbuskarna börjar sakta bli gröna i topparna.

Våren är här. På riktigt. Både torsdag och fredag den här veckan har jag och Sam spenderat utomhus hela dagarna. Vi har ätit på verandan, lekt i trädgården, strosat i skogen och tränat med hundarna. Hela jag blir rofylld av att kunna vara ute så mycket och jag ser fram emot morgondagens sommartid så kvällarna blir ännu längre.

 

 


Ja, jag är lite förälskad i knoppar för tillfället. Sorry!

Ett annat vårtecken är att jag fyllde år igår. 31. Jag är inte så mycket för att fira stort och sprudlande utan mer stillsamt och lite lagom. Jag firar därför hellre lite där och där med olika nära och kära istället för att samla allihopa samtidigt. Nu när min kära mor inte finns aktiv på facebook så var det inte en enda som grattade mig. Rätt skönt faktiskt. De som känner mig på riktigt vet ju oftast ändå att jag fyller och har grattat på annat sätt. Passar mig bättre. :-) Jag fick redan förra helgen en mocca master av A eftersom min pressokanna plötsligt dog kraschdöden på köksgolvet. Finfin present som gjorde mig riktigt glad! Stora nackdelen med finkaffe är att man vill ha kaffe hela tiden och det vill inte magen… ;-)


Minns inte vad jag planterade i rabatten i höstas men det verkar vara både tidigt och sött. Tror det var en lök iaf…

Med våren kommer också både bättre möjligheter och större vilja att träna hund. Mella känns bra nu. Taggad till tusen och ibland kommer nåt udda pip, men när jag bryter henne och gör om så är hon tyst så det känns helt ok. Hon har för tillfälligt en gräslig position i ff så det tragglar vi en del på nu, men hon känns annars fin i de flesta momenten.
Glassa är så skön att träna med. Lugn och tänkande. Hon växlar fint mellan olika beteenden, testar nåt annat när det inte kommer nåt klick och upprepar det hon får förstärkt som en självklarhet. Framförallt håller hon sig cool och går inte upp sig. Underbart! Det som är mindre bra är kampleken. Som plutt greppade hon med hela munnen och slet tungt bakåt alldeles av sig själv. Sen tandlossningen så griper hon gärna med bara framtänderna och behöver ett ögonblick på sig innan hon kommer igång ordentligt. Jag är lite petig med kampen så det här ska vi träna på!


Bollen och som vanligt en leksak. Är man ute ska man leka enligt henne!

Idag har jag rostat ett stor paket blodpudding i ugnen till Glassaträning på bortaplan och givetvis var alla tre hundarna där och tiggde. Sam tiggde inte. Han drog fram sin pall och började plocka i sig de små rostade tärningarna (svala vid det laget) med god aptit. Att jag lagade middag tyckte han var helt onödigt och han vägrade äta nåt annat än blodpudding så då fick han det. Visserligen gillar jag det också, men gärna serverad lite annorlunda… ;-)
När jag ändå höll på med belöningsgodis så fick en av mina fleecefiltar offra en bit för att bli en lång grön kampfläta. Hoppas Glassa kan uppskatta den imorgon på valpkursen.


Min älskade Guldlockspojke.

Älskade flickor

Publicerad: 20 mars 2012 | 3 kommentarer

Älskade galna Boll.

Jag är en nöjd matte ikväll. Runt mig ligger tre trötta, tysta och nöjda hundar efter långpromenad och lite mingel och lagomt oseriös träning på Kungsbacka bk. Glassa är en avslappnad och cool tjej, det visste jag innan. Även ikväll på helt ny plats och med nya hundar runt omkring som tränar så är hon helt lugn. Jag började en stund med henne ute och vi tränade lite på sitt, ögonkontakt och att inte nosa i marken. Vi lekte lite och sen klickade jag fram ligg. Det har jag bara gjort en gång tidigare och det är nog två månader sen. Duktig var hon lilltjejen! Fast precis när vi kom var hon pinsam när jag släppte ut henne ur bilen och hon far iväg till en intet ont anande tjej med aussie… Pinsamt! Ingen skada skedd som tur var och hädanefter lär matte sätta på kopplet innan jag släpper ut henne. Lagomt till skotten fick hon sitta i bilen med husse, lillhusse och Vin och enligt rapport från hussen hade varken lillgrisen eller tonårskillen brytt sig det minsta.


Kompisarna.

Mella fick komma ut strax innan skotten började och var så övertaggad och överlycklig att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. De första två skotten kampade vi oss genom och det tredje lyckades jag med ren flax klicka och belöna för stillasittande kontakt med mig och eftersom hon inte brydde sig ett skvatt om skotten (undrar om hon ens hör dem…) så brydde inte jag mig heller om resterande skott under ”skotthalvtimmen”. Nån träning sysslade vi inte med och jag hade ingen plan på det heller. Stackars Mella har knappt satt sin fot på en bk under sitt snart fyraåriga liv och gångerna hon tränat ihop med främmande hundar är väldigt lätträknade.


Bushund 1, 2 och 3.

Hennes liv fram till nu har ju liksom inte alls blivit som det var tänkt. Först kom hon tillbaka till oss när hon var drygt 4 månader, sen var kommande halvår fyllt av vardagslydnad dels pga att hon var en av de vildaste valpar jag mött och dels pga att vi då hade hennes kullsyster Svansa också och två unghundar är definitivt mer än en… När Mella var runt ett år blev jag mycket oväntat gravid och spenderade ett halvår i chocktillstånd och hundträning var väldigt långt ifrån mina tankar då. Under den hösten så hamnade Dizzy i en bilolycka och en lång rehab tog mitt fokus hela vintern. I slutet på graviditeten fick jag så ont i bäckenet att bara kortaste rastrundan runt kvarteret var en kamp. Sen kom Sam till världen och återigen var hundträning ofantligt långt ifrån mina tankar. Sen kom hösten och vi omplacerade Svansa. Sorg följde. Sen flyttade vi hit och allt det kaos som följer med en flytt. Sen kom våren för ett år sen och mitt livs värsta år. Dizzy fick tråkiga sviter av sin bilolycka och det visade sig främst genom att hon blev förändrad mentalt. Stressad, olycklig, ville vara ifred och i totalt oprovocerade raseriutbrott flög hon på både Mella och Silly. Rehab igen och nu med isolering av stackars Dizzy som vi varken vågade låta umgås med de andra hundarna eller Sam på hela våren. Mella blev vid två tillfällen söndertrasad i ena frambenet i raseriutbrotten och blev mentalt väldigt skakad av händelserna och det har först nu börjat släppa och hon börjar kunna lita på att främmande hundar är trevliga istället för att förutsätta att de vill henne illa. Att jag blev skakad är en underdrift, men det är väl självklart… Sen blev Silly sjuk och gick vid midsommar bort och jag gick sönder fullständigt. Hela förra hösten gick åt till att långsamt hitta tillbaka till mig själv igen och Glassas intåg i vår familj i december helade både mig och Mella väldigt mycket. Att lilla Glassen är speciell förstår ni va?


Ett stycke Vinöga. Fin kille det där… <3

Lång utläggning om varför Mella fortfarande är kvar på lekisnivå och inte har varken klara moment eller varit ute i den stora världen. Ingen ursäkt eller undanflykt men så har det varit. Att träna hund har inte varit prioriterat alls och som tur är har Mella inte varit en hund som krävt det heller. Hon är jättenöjd om hon får vara med och får röra på sig ordentligt. Det är tur att hon har många aktiva år framför sig för hon har så mycket kapacitet och så mycket vilja att jobba och prestera så det hade varit tragiskt om hon inte fick chansen att visa vad hon går för. Exakt hur mycket eller vad vi kommer göra vet jag inte än. Vi tränar på och ut och tävlar kommer vi säkert, men jag har lagt ner all press på mig själv att tävla i höga klasser och få fina meriter eftersom jag om och om igen har misslyckats fatalt. Kul ihop har vi iaf och det är liksom hela grejen! :-) Mella är min älskade, vilda flicka som är den bästa familjehund man kan tänka sig. Vi känner varandra utan och innan och ju äldre hon blir desto mer av hennes obeskrivligt saknade mamma ser jag i henne. Men hon är sin egen individ och likheterna med halvsyster Dizzy är också tydliga. Hon har dem båda i sig. Mina älskade saknade hjärtan. Undrar om jag nånsin kommer känna mig hel utan dem?

Och så hamnade jag i nån slags deppig tillbakablick igen. Men så är det väl. Man behöver älta en hel del för att ta sig vidare och kunna blicka vidare antar jag. Det är öppna sår för mig fortfarande och jag tänker fortfarande på dem båda varenda dag. Nu börjar jag kunna minnas med lite glädje äntligen och det känns bra. Och Dizzy har det bra i sitt nya hem. Det tröstar också.


Hittade lite bortglömda vårlökar när jag städade skåpet på verandan för ett par veckor sen och på vinst och förlust tryckte jag ner dem i de kärl som råkade finnas närmast. Nu har det börjat komma upp och idag hade en liten scilla börjat blomma i en vattenskål. :-)

Blicka framåt ja. Det börjar kännas bra det också. Äntligen. 2012 är vändningens år och hittills har det faktiskt sakta men säkert gått åt rätt håll. En hel del nytt och spännande och mycket roligt och spännande planerat framöver. Både hundligt och annat.

Tiden går fort när man har roligt

Publicerad: 20 mars 2012 | 3 kommentarer

Oj vad tiden sprang ifrån mig! Vet inte vart jag ska börja och inte ens vad jag skrivit om eller inte…

Först var ju A ledig och hemma en vecka där efter deadline och den veckan spenderade vi med att bara umgås och ta igen förlorad tillsammanstid.

Sen åkte han till Åre för snowboardåkning och mamma och Monster kom hit istället. De var här fredag till söndag och under tiden hann vi med både det ena och det andra. Lördag förmiddag var vi på valputställning i Laholm med väldigt duktig Glass, fin kritik men utan Hp, BIS-vinnande halvbror och fastkörning med efterföljande uppdragning av traktor med väldans trevlig hästkille.
Födelsedagsfika för svågern nånstans där mitt på dagen och sen tog vi en Melodifestivalkväll som förr med räkafton, vin och noggrann poängsättning i flera olika kategorier. Mysigt!! Får jag det så så tittar jag gärna nästa år också! :-)

Söndagen var det strålande vårväder och valpkurs. Glassen är väldigt, väldigt otränad ännu men oj vilken stjärna hon är ändå. Hon har lätt för att koncentrera sig trots andra valpar som tränar och leker tätt inpå, hon förstår fort vad övningarna går ut på och jag märker ingen skillnad på hur hon är att jobba med hemma i vardagsrummet eller på kursen. När vi inte gör nåt så strosar hon runt i kopplet och nosar lite förstrött, kikar lite på de andra eller ser om hon kan tigga till sig lite mer träning från mig. På teorin i den lilla lokalen ligger hon helst i mitt knä på rygg och halvsover. :-) Mamma och Sam spenderade kurstiden med varmchokladdrickande och skogsbus.
Resten av dagen blev lugn och mamma och Monster hann knappt styra kosan hemåt efter middagen förrän Charlie och hennes tre hundar dök upp.

Anledningen till deras besök var Marshalls kärleksbesök och då får man ju liksom rätta sig efter tiken i planeringen. ;-) Följande dagar spenderades med parningar, A kom hem på måndagen, en del hundträning och ett besök på Varberg bk’s kvällsträning, en del soffhäng och massa gott prat med goa Charlie. Behagligt nog så verkar Mella mycket mer avslappnad runt Svansa nu och nästa gång vi ses ska vi nog se om vi kan låta dem umgås lite. Den här gången kändes det för rörigt och för mycket hormoner i luften för att det skulle vara rätt tillfälle. Svansa gör fina framsteg med barn och kunde nu vara tillsammans med Sam helt avslappnad både ute och inne. Självklart under uppsikt, men det kändes verkligen jättebra! :-) Charlie och hundarna åkte hemåt på onsdagen.

På måndagen kom också fina Vin på besök. Nadia har ju fått bebis nr 2 alldeles nyligen och eftersom Tira tajmat sitt första löp så fint att hon gick in i höglöp lagom till bebisankomsten så fick Vin komma hit och vila från löpdoft och Nadia och hennes lilla familj får bonda ihop sig i lugn och ro. Vin är fortfarande kvar och kommer stanna till helgen. Han funkar fint i vår flock och är inte till besvär så det är bara trevligt att ha honom här. Han är precis som mina tjejer sådär fullständigt trygg med Sam och låter honom klättra och klänga som han vill. I eftermiddags hittade jag Vin och Sam på toa där Sam stod med ett fast grepp om Vins nos och låtsades spruta nässpray i näsan på honom. Vin stod helt stilla med den lilla flaska upptryckt i nosborren. Härliga hund!!
Imorse var dock både Vin och Glassa rätt så billiga ett tag. Jag och Sam gick upp knappt en halvtimme efter att A åkt till jobbet och under tiden hade Vin finfördelat en förpackning kleenex, ett par tidningar, lite ved och haft sönder vår vedkorg. Vedkorgen var väl lite synd, men inte nån katastrof direkt, men hans bus hade visst triggat Glassa som annars tycker det är helt ok att vara i buren så hon hade gjort ett stort hål i sidan på vår gigantiska tygbur som hon kom utskuttande från när jag kom. Skithund!

Tur att den lilla Glassen är duktig mest hela tiden. Den här helgens valpkurs är ett fint exempel på det. Förra veckan kunde hon inte sitta. Alls. Inte ens med traditionella luraövningar med godis över näsan. Nopp. Hon backade och stod med fyra fötter i backen hur fint som helst. :-) Hon vägrade också fullständigt att leka trots att jag fjäskade allt jag kunde. Veckan därimellan lekte vi lite mer målmedvetet här hemma (här har vi inget lekproblem, hon hugger allt) och jag belönade spontana sittanden vid några tillfällen och vips då kunde hon både leka och sitta i söndags. :-) Fina, vita IKEA-hamstern (den avsvansades ganska omedelbart) som ingår i Charlies leksaksprojekt har blivit en favvo och den kampade hon fint med och likaså både skinnies’sen vi hade med och en lånad fleecefläta. Gott! Hon fortsätter att imponera mig med sitt lugn, sin koncentration och sin fart när hon ska vara fartig. Läxan jag gav mig själv till nästa vecka är att belöna upp både sitt och ligg och att träna vidare på övningen där vi växlade mellan lek och godis. Nyttigt att kunna tycker jag. Annars tar vi det fortsatt lugnt. Hon är 5,5 månad och jag har nog aldrig haft en valp som kunnat så väldigt lite. På kommando kan hon faktiskt inte mer än varsågod och kom. Inte nånting mer än så. Såklart har hon lite grunder i det ena och det andra men jämfört med andra valpar är hon fortfarande väldigt okunnig. Nu börjar det bli dags att sätta igång lite men jag är väldigt nöjd med att jag inte gjort så mycket än faktiskt. Nu börjar hon få kroppskontroll nog att rent fysiskt kunna utföra saker så som jag vill att de ska utföras istället för slarvigt så som valpar rör sig. Inte så att jag tycker att det är fel att börja tidigt alls, men för mig och just nu och med just Glassa har det känts väldigt bra att vara långsamma.

Just nu vilar tre rena, nybadade och trötta hundar i sofforna ihop med katterna. Jag saknar att ha flera hundar… Jag har alltid sagt att en hund är ingen hund, två hundar är ett par men tre hundar är en flock. Och det är nog flockkänslan jag saknar. Men den får jag fortsätta sakna för här blir det inte fler på några år. Jag ska absolut inte ha två unghundar samtidigt igen så länge vi har småbarn och jag har nu två hundar med kapacitet att bygga vidare på och komma ut och tävla med. Det räcker. Ibland kan jag njuta av att låna andras hundar lite, men det räcker.
Kvällen är sen och A jobbar över. Som vanligt. Imorgon får jag och hundarna sovmorgon och sen ska vi ta en långpromenad i skogen innan plugget kallar. Till kvällen blir det förhoppningsvis en tur till Kungsbacka bk’s kvällsträning. Får se om jag tar med hela ligan eller bara Glassen. Mella skulle behöva träna lite (och då menar jag lite, den stackars hunden har ju knappt nånsin tränat nån annanstans än hemma) med andra hundar och skotträning är ju alltid nyttigt. Får se hur min dagsform är och vad jag känner att jag orkar göra på ett bra sätt…

Sov gott allesammans!

 

Upptaget

Publicerad: 13 mars 2012 | 3 kommentarer

Jag har inte tid att blogga. Dagarna fylls av en himla massa och framförallt en massa människor och hundar. Jag som är van vid lugna dagar med mina hundar och Sam som sällskap blir smått överväldigad och väldigt trött. Men jag har kul och mår bra och njuter av allt som händer. Endera dagen lugnar det sig lite igen och återgår till vardag och då ska jag blogga om alltihopa. Just nu är huset fullt med Charlie, hennes tre hundar och Nadias mysiga Vin. Och vi som brukar bo här såklart.