Idag har jag varit superduktig! Jag har tagit tummen ur röven och gjort en hel massa sånt där som jag bara drar mig för hur länge som helst och som till slut får mig att må riktigt dåligt eftersom allt är mer eller mindre viktigt. Ett antal mejl som legat länge utan att bli besvarade har blivit det, lite praktiska göromål har gjorts, ett par mindre roliga telefonsamtal är ringda och jag har tvättat en hel hög handtvätt. Ojoj så duktig jag är nu och säkert flera kilo lättare utan allt dåligt samvete!!!

Jag är godkänd. Min ansökan att få dela kennelnamn med min kära mor har godkänts! Så nu har jag och mamma det gemensamma kennelnamnet O’Mullan’s!!!
Nu får vi bara hoppas att det blir några valpar också. Silly är på dygn 19 räknat från första parningen. Eller på dygn 13 räknat från sista parning. Än så länge är hon nästan precis som vanligt. Hon är dock lite lugnare, ännu hungrigare än vanligt och har ännu mer bomull i öronen när vi är ute… Om det är ett graviditetstecken eller bara skendräktighet låter jag vara osagt. Jag tycker alla de andra hundarna snusar henne ovanligt mycket därbak, men om det är inbillning från min sida ska jag ju inte svära på… Jag har längtat så länge efter detta och hoppas så mycket på det så jag ser nog en hel massa saker och tecken som inte finns egentligen!

Tack alla söta ni för kommentarer här i bloggen, mejl, sms och telefonsamtal! Mest glädjer det mig nog att höra om att det finns fler som fortsätter att slå pannan blodig i ren envishet och önskan att få lyckas till slut! Och det tänker jag fortsätta göra. För vi SKA lyckas. Inte bara med appellen utan även i de andra klasserna!

Ang inlägget innan så har jag en del att läsa på med tanke på eventuella effekter kastrering kan ha på sjukdomsbilder. Att det skulle kunna “orsaka” en sjukdom tror jag inte på riktigt, men visst borde det självklart kunna trigga igång något som ligger latent i hunden… Detta borde det ju finnas siffror på från länder där det kastreras betydligt mer än i Sverige… Att tikar skulle kunna bli bitchigare pga mindre östrogen har jag aldrig hört talas om. Visst verkar i teorin möjligt, men de kastrerade tikar jag träffat har precis som handiton snarare varit lugnare, harmoniskare och mindre lättstörda än tidigare. Men jag ska som sagt forska lite i detta för det är ett ämne som intresserar mig! Och än så länge är jag fortfarande en klar förespråkare även om jag inte vill pracka min åsikt på någon annan.

Kvällens kurstillfälle var lika lysande som vanligt. Det är en hiskeligt tacksam kurs jag fått göra min debut på! Alla tränar duktig, engagerar sig, lyssnar och funderar och alla gör stora framsteg! På vissa punkter är de så duktiga så jag känner att jag får skämmas lite för mina egna hundar!
Innan dagens kurs så tränade jag med Dizzy som jag hade med upp. Och självklart var hon samma pingla som jobbade lika stabilt och tryggt som vanligt. Lite surt att hon inte visade något av det som var igår nästan… Jag försökte störa ut henne och trigga lite med godis på marken, bollar och apporter lite här och var och en boll på snöre som jag lät dingla från min ena hand, men inget rör henne ju! Hon VET att hon inte får röra eller ens nosa eller kika efter nåt sånt när vi jobbar.
Däremot är det bara att konstatera att det är dags att gå tillbaka till punkten GÅ med platsliggningen igen. IGEN!!!!!  Nåt har hänt.  Antagligen bara i hennes huvud, men hon verkar inte veta vad jag menar riktigt. Ibland ligger hon super som vanligt, ibland reser hon sig och står och glor på mig, ibland kommer hon efter och ibland ligger hon och piper högljutt… Oftast är allt precis som det ska dock, men stabiliteten är borta… Tyvärr gäller detta även sitta kvar och även där så står hon ibland lite förvånat upp och glor på mig… Gah! Min teori är att hon hamnat i nån slags testfas och helt enkelt behöver få lite regler klara för sig samtidigt som jag behöver vara apnoga med att se till att hon faktiskt hör vad jag säger innan jag går ifrån henne. Oh well, träning är det ända som hjälper har jag hört! Och trots allt är hon ju underbar att jobba med så jag gör det så gärna!

Satans jävla skit. Och en hel lång ramsa till var vad som snurrade i mitt huvud när jag och Dizzy klev av planen på Kinds Bk idag. Mycket snart efter det så kom klumpen i halsen och viljan att bara lägga mig i gräset och gråta. Fy faan vad besviken jag var. Och är. Dizzy gick sitt kanske bästa ängsspår någonsin. Allt flöt perfekt och eftersom det var vått i gräset så såg jag att hon gick mitt i kärnan hela tiden. Apporterna kom in utan tvekan och jag var såååå nöjd och glad och stolt när jag selade av! Lydnaden oroade mig inte alls. Den sitter. Hon kan så väl alla momenten och vi är trygga i det båda två. Spåret däremot kan ju liksom gå lite hur som beroende på mark, vind, torka, olika slags bajsar i spåret och så vidare… Och Dizzy är inte super på ängspår det är bara att konstatera. Hon är jätteduktig, men inte så vass och säker som i skogen. Tillbaka på klubben så rastade jag och värmde upp och hon var precis så samlad, fokuserad och härligt  pepp som hon varit sen skendräktigheten gick över. Jag var trygg och peppad när vi klev på plan och min hund var såååå med. Ända tills vi kom fram till startpunkten och hon började snusa i luften… Hon som mycket sällan nosar under lydnadsarbete. Hon som alltid är så fokuserad på sin uppgift att det skulle kunna rasa hus bredvid henne utan att hon skulle släppa min sida. Inte idag, inte på den planen. Mitt på planen fanns nåt som luktade helt oemotståndligt. Hon släppte min sida och bara kopplet höll oss samman. Linförigheten som normalt är vårt starka kort var idag katastrofalt och bitvis totalt osynligt att det var en hund som visste vad ordet “fot” betyder… Framförgåendet bröt jag ganska snart då hon fastnade igen på samma fläck. På inkallningen så hann jag inte gå ifrån henne innan hon reste sig och gick med och då klev vi av planen. Monster hade gjort en bättre insats än henne idag… Väl av planen så var hon himmelskt med och fokuserad på mig igen. Då var det nära att jag började gråta… Jag fick iaf nåt bra att belöna så jag slapp sätta en apa till hund i bilen och jag slapp känna att någon bytt bort min underbara hund. En endaste gång har hon varit så fullständigt borta och det var på just den planen på aussieträningen tidigare i våras. Då slutade vårt träningspass rätt fort med att hon fick ligga plats och sitta i fotposition och titta på mig, dvs grund-grundövningar… Om det är nåt som stör henne där är ju svårt att säga efter bara två besök där och tyvärr är det ju lite långt för att åka och träna där och oavsett så bör hon verkligen klara av att hålla ihop trots lockande lukter! Hon är rutinerad nog och det är väldigt sällan hon ens snusar i luften efter nåt på träning och då handlar det om ögonblick utan att hon lämnar min sida. Så var det ju inte riktigt idag…
Jag kan inte för mitt liv förstå vad som hände, varför vi har sån fruktansvärd oflyt på tävling eller varför det ska vara så orättvist. Vi har förtjänat att lyckas nu. Vi ÄR bra. Dizzy är inte bara bra, utan skitbra. Det suger att vi inte lyckats visa upp det på tävling bara… Blä.
Här ska nu felsökas. Jag ska be min härliga instruktör (och henne jag går som hjälpinst. för nu) om hjälp med analys. Jag ska se till att bli filmad både på träning och tävling för att kunna peta sönder i detalj och se om jag gör något annorlunda som stör henne. Nervös är jag ju inte. Alltså det pirrar en aning i magen, men det handlar mest bara om att jag peppar mig själv att göra ett bra jobb och inte om nervositet egentligen. Dizzy är dessutom helt obrydd av tävlingssituationen. Eller så har jag fattat det iaf. Hon har ju dessutom presterat väldigt fint på lydnaden på en del tävlingar så det är ju inte ett konstant tillstånd. Jag ska försöka komma ut och tävla Lk1 i sommar. Mest för att testa oss och för att se om jag kan hitta felet. Sen så jävlar ska väl inget kunna stoppa oss på appellen i höst!

För att få mig att må liten aning bättre så vill jag höra andras misslyckanden i appellen! Jo, jag är en sån där hemsk människa som gottar mig i andras misslyckanden när jag själv misslyckas. Det är ju liksom lättare att vara misslyckad om man vet att man har sällskap här nere på botten och ännu bättre är det väl om andra varit lika misslyckade som vi och sen lyckats. För jag vill veta att det finns hopp. Det vet jag ju, och jag tänker fasiken lyckas också, men det vore skönt att höra om andras väg från bottenskrap och katastrof till framgång! Är det förresten någon som hört talas om någon som tävlat hela 6 gånger i appellen utan att bli uppflyttad eller för länge sen ha gett upp hoppet???? Det känns som att vi kommer slå världsrekord i detta!!!

Nu låter det nog som att jag håller på att bryta ihop. Det gjorde jag. Mamma fick trösta och banka lite vett i mig medan jag ulkade och snorade i andra luren. Sen mådde jag bättre. Lite iaf. Jag är vansinnigt besviken. Inte på mig och inte heller på min hund, men på att vi inte lyckades. På vår prestation, eller brist därav, idag. Men vi KAN och det tänker jag visa upp en vacker dag. Vi ska inte bara klara appellen. Vi ska gå hela vägen!

Tack Nadia för att du var så gullig och körde och tog hand om oss idag! Nästa gång tävlar vi båda två!!

Idag var vi och firade Tina som fyller 40 år imorgon! Ett helt gäng valpköpare och några “udda” samlade ihop till en “dejt” med vargarna i Kolmården, bamseblombukett i Tinas färger och ett superstort kort med bilder på alla bidragande hundar. Tina blev väldigt glad och vårt tilltag blev absolut lyckat!!! Bilder kommer att dyka upp här och här eftersom. Linda ska till Larv och ställa ut Milou imorgon och Nadia ska agera chaufför till mig och Dizzy när vi ska tävla appell imorgon så det kanske dröjer tills imorgonkväll el så…
Iaf så bjöds det på god mat, underbar tårta, gott att dricka och ett härligt sällskap!

GRATTIS TINA!!!