Idag hade vi besök av Josefine och hennes fem månader gamla DSG Bella. För er som hängt med här några år minns Josefine som en gammal vän. Hon kom in i mitt liv när jag började ha underbare lille Dexter som daghund hos mig och det fortsatte med att hon tog en vild svart tikvalp på foder från mig. Den lilla vilda var Stella. Numera mer känd som Mella. Att det var en sorgens dag när Josefine insåg att hon inte längre kunde vara den matte hon ville vara och som hon hade haft alla planer att bli och hennes svarta prinsessa blev min igen, men det var ett så klokt och fint beslut. I efterhand tackar jag henne så för jag kan inte tänka mig mitt liv utan min Vilda Boll. Hon är den valp jag skulle ha behållit från allra första början nu när man ser allt med facit. Svansa föll jag för ögonblickligen när hon föddes för hon påminde så starkt om Silly och det fortsatte hon att göra. Det var nog också just den likheten som sen fick mig att inte riktigt funka ihop med henne. Ingen kan ju liksom vara Silly mer än hon själv och i jämförelse föll Svansa platt för mig varje gång. Därmed inte sagt att Svansa är en sämre hund, utan att Silly var så otroligt speciell för mig att ingen någonsin kunde, eller någonsin kommer, att vara i närheten. Mella är en helt annan slags hund och just det får mig att se henne för den hon är istället för att jämföra henne med nån annan. Ändå har hon stora likheter med sin mor och fler och fler av dem kommer fram för varje år som går och jag älskar henne så högt, så högt.
Äsch, det här var ju inte alls meningen att bli en text om sentimentalitet eller gamla minnen utan berätta om dagen. Josefine och jag har inte träffats knappt alls sen den där dagen. Säkert mycket för att hennes beslut var jobbigt, men också för att våra liv tagit väldigt olika vägar. Hon är dock en människa jag verkligen tycker om och jag hoppas att det nu inte ska ta alls lika lång tid till nästa gång vi ses. Våra småtjejer fick en liten promenad i snön och de hade hemskt kul ihop. Glassa tyckte det var praktiskt med ett täcke att använda som handtag i leken och drog runt på den äldre men mycket lättare Bella som en liten vante. Bella verkade inte ta direkt illa upp utan stod sig fint trots att hon inte kunde använda kroppstyngd eller kraft. En lång fika med massa bröllopsprat senare var båda valparna bra trötta och Glassa är fortfarande rätt nöjd. 
Sen var det det där om föräldrafunderingar. De som bara är intresserade av hundbiten av mitt liv kan sluta läsa nu.
Jag fick för snart två år sen världens mest nöjda, glada, lättsamma och enkla barn. De gånger han skrek på riktigt var lätträknade, han sov finfint på nätterna, vaknade bara för att äta och somnade sen raskt om igen, han var hur lätt som helst att ta med överallt och när han började äta mat så gapade han med stor aptit efter allt. Så har det rullat på. Allt har varit lätt. Och roligt. Jag sa redan från början att det kommer jag få ta igen senare. Och det fick jag. O M G. Redan i somras började en stark och väldigt het vilja att visa sig och protesterna gick inte att ta miste på när nåt inte passade den lille herrn. Under hösten blev den där viljan och protesterna allt starkare, men det var ändå en till allra största del en lugn, glad och nöjd kille vi hade. Efter jul har det däremot börjat verka som en ordentlig släng av 2-årstrots och vissa dagar är rent hemska. Jag kan en hel dag jobba som en gnu för att han ska vara lite, lite nöjd och lite, lite glad. Ofta utan att lyckas nämnvärt. Att vi dessutom varit rejält förkylda allihopa vilket gett lägre energi hos samtliga parter och hos Sam dessutom en nästan obefintlig aptit och stora sömnsvårigheter har självklart inte gjort saken bättre. Jag har hela tiden som förälder levt efter devisen ”välj dina strider”, men under den här perioden har det gått alldeles för långt inser jag. Jag har börjat lägga makten hos Sam om vad han ska äta, när han ska äta. Vad vi ska leka, när vi ska leka. När han ska sova och hur han ska somna.
Nappen har varit rätt så frekvent även när det lekts trots att regeln alltid varit att han bara får ha den när han sover, när vi myser i soffan och i bilen och vagnen när han är trött. Har jag försökt ta den så har han blivit vansinnig och jag har inte orkat sätta emot utan han har vunnit.
Vid nattningen har vi det drygt senaste året gett honom välling i sängen och sjungit lite för honom medan han dricker, sagt god natt och sen gått. Han har inte haft några problem alls att somna själv (bortsett från några få korta perioder av mycket drömmar/nya tänder) men nu är det smått hopplöst. Många är de kvällar vi av ren trötthet och desperation gett upp och tagit upp honom igen och låtit honom sakta somna i famnen i soffan och självklart har det gjort att han lärt sig att är han bara envis i sitt skrikande så får han komma upp… Blä.
Han har alltid haft en mycket god aptit och alltid ätit det mesta. Nu har jag hamnat i ett läge där jag frågar honom vad han vill äta, om han vill äta och sen lydigt låter honom få som han vill. Såklart kan man aldrig tvinga ett barn att äta och mat ska vara lustfyllt, men där bör ändå finnas tydliga regler tycker jag. Man äter det som serveras eller avstår. Man får inget annat. Man äter när det är matdags och inte när man står vid kylskåpet och gnäller för att man inte åt när man fick chansen för en liten stund sen och man får inte bulle osv istället för middag. Man dricker heller normalt inget annat än vatten till maten. Inget av detta funkar just nu för jag har låtit honom få som han vill. *slår mig själv hårt i huvudet*
Idag insåg jag också att jag tyvärr överfört en av mina egna dumheter på Sam. Jag har alltid tv’n på och slötittar lite medan jag gör annat. Den står på i princip alla mina vakna timmar och det är verkligen skitkorkat för det tar tid, engagemang och koncentration från allt annat. Sam har ju vuxit upp med detta och aldrig direkt intresserat sig för den så jag har inte brytt mig om det. Nu tycker han dock att barnprogram är rätt kul och framför allt vill han att tv’n ska vara på hela tiden. Stänger jag av så sätter han på. Hindrar jag honom blir han vansinnig. Pust. Dags att bryta min egen fula ovana helt klart…
Jag vet inte hur allt detta låter i andras öron eller hur allvarligt jag får det att framstå, men tro mig, det suger. På dagis, när vi är borta eller när vi har gäster är han helt annorlunda och precis lika lättsam och trevlig som han alltid varit så jag kan tänka mig att många har svårt att tro mig. När ett utbrott kommer så blir han helt vansinnig och skriker som en stucken gris. Är det riktigt illa så slåss och sparkas han och vill absolut inte bli upplyft eller lugnad. Oftast räcker det med att lyfta upp honom och bara prata med honom så lugnar han sig dock, men är det illa kan jag behöva hålla honom hårt en stund för att han ska dämpa sig och sansa sig. Låter jag honom vara på golvet så fortsätter han bara vråla.
Jag borde inte vara förvånad. Sam är min son och jag är också begåvad med en stark, het vilja och hett temperament. Han är min son som sagt…
Jag har de senaste dagarna funderat på hur jag ska tackla det här. Hur vi ska tackla det. Att det är dags att strama upp reglerna och återinföra lite struktur är självklart, men hur? Hur gör man det utan att fullständigt utrota all energi och viljestyrka man själv har på kuppen? Hur lyckas man vara en bra mamma mitt i allt? Hur lyckas man få Sam att vilja samarbeta lite och ännu viktigare, hur får man honom att fortfarande känna sig älskad och trygg mitt i alla konflikter? Vissa säger att bara trygga, älskade barn är trotsiga. Bara de vågar ta ut svängarna och testa gränserna. Jag vet inte jag. Det absolut trotsigaste barnet jag träffat var visserligen högt älskad, men allt annat än en trygg liten flicka. Jag tror snarare att trotsa är något de behöver göra för att hitta sig själva. För att skapa sig själva. Vissa betydligt mer än andra och i vissa perioder mer än annars. Deras inbyggda grundpersonlighet väger säkert in också och heta temperament trotsar såklart ofta betydligt ”tydligare” än de milda, stillsamma personligheterna. Frågan kvarstår. Hur fan gör vi nu? Hur orkar vi? Ja orka kommer vi såklart att göra. Det gör man ju fast man tror att man håller på att gå av ibland. Man orkar vad som helst för de man älskar allra högst. Och tar man ett steg tillbaka och ser det ur ett längre perspektiv än just här och nu så är det ju så att Sam onekligen behöver lära sig att han inte kan driva oss vart han vill. Att raseriutbrott inte leder till seger. Oftast inte iaf. Att man kommer längre med att var vänlig och be snällt och att mamma faktiskt visst bestämmer. Usch, jag blir trött bara jag tänker på vad vi har framför oss… Planen är iaf att prata igenom och komma överens om vilka regler som gäller och sen hålla stenhårt på dem ett tag framöver. Det kommer såklart inte att få honom att sluta trotsa eller få honom att inte tappa humöret för trotsperioder tar så lång tid den vill liksom, men förhoppningsvis blir både han och vi lite mer säkra på vad som gäller och hur vi ska tackla konflikterna så att de inte blir lika illa och med lite flyt ger det både bättre matvanor och bättre sömn. Den som överlever få se om vi lyckas. 
Med allt detta sagt så måste jag tillägga att Sam är den mest älskade unge man kan hitta på denna jord. Han är rolig, snäll, söt och har ett hjärta av guld redan nu. Han ger mitt liv en större mening än vad jag nånsin kunnat fantisera om och han är mitt allt. Både jag och hans far skulle utan minsta tvekan dö för honom och jag är som lyckligast när han är nära. När han skrattar så skrattar mitt hjärta och när han gråter så gråter min själ. Älskade, älskade barn!!!
En och annan kanske blir lite förskräckt efter att ha läst det här. Men det skiter jag som vanligt i. Min blogg är min blogg och här råder jag. Jag har inga problem att dela med mig av de mindre roliga, mysiga, fina och välpolerade bitarna ur mitt liv och är det inte vad du vill läsa så är det bara att låta bli. Jag känner ingen skam i att ha en son som är allt annat än lätt just nu precis lika lite som jag känner skam över att bära på några kilon för mycket, att mitt hem inte ser ut som taget ur en tidning, att mina hundar inte får superdupermycket aktivering och träning jämt (i perioder typ inget alls snarare) eller att jag inte lyckas med allt jag tar mig för. Jag är inte perfekt, mina hundar är inte perfekta och även om Sam i mina ögon alltid kommer vara perfekt så är hans uppförande ibland långt ifrån det. Och jag skriver här om sånt som finns i mina tankar. Gott eller dåligt. Så har det alltid varit och den dag det slutar vara så kommer jag antagligen att sluta skriva. Kanske därför jag inte skrev förra året förresten… Det jag hade i mina tankar gick delvis inte att få ut i ord och delvis orkade jag inte dela med mig av de mörka, dåliga sidorna och då kändes inte de positiva delarna värda att dela med mig av heller för då hade det blivit väldigt snedvridet och falskt. Även om allt definitivt inte är bra än så börjar jag sakta hitta mig själv igen och skrivglädjen har kommit tillbaka. Det är nog ett gott tecken tror jag.
Min andra unge. Visserligen lika busig som Sam, men ack så mycket mindre komplicerad.
