Publicerad:
14 maj 2013 |
Idag är en riktig baksmälledag. Inte en sån där med illamående efter för mycket alkohol utan en aptrött, utan tålamod och utan fungerande hjärna efter en aktiv och väldigt rolig helg. Mitt huvud bultar, hundarna är fulla av energi, Latte passade på att tugga sönder både det ena och det andra (inget jag var beredd på eftersom hon inte gjort det innan), Sam är inte på sitt soligaste humör och jag vill bara gå och lägga mig. ToDo-listan är lång och jag är stressad för att jag bara inte orkar ta itu med den. Nynnar argt väsande för mig själv först ”Oh crappy day…” och sen äckelhurtigt ”Imorgon är en annan dag”…
Publicerad:
13 maj 2013 |
Jag och Latte sitter på tåget på väg hem efter en toppenhelg. Hon har skött sig som den pärla hon är och förutom att hon blev skärrad av tågtunnlarna på vägen ner i fredags (påminner sannolikt om flygresans mörker, oljud och skakningar) så har hon tagit allting från rusning på Gbg central, tågresa, nya hundar, utställning och sova på nytt ställe med ro. Jag hade önskat att hon kunde fräsa åt porrMonster, men hon är ung så det lär hon sig väl med tiden. Igår gick vi med på Böles hundpromenad. Ett trevligt gäng på runt 10 hundar av alla slag med ägare i alla åldrar som går gemensam lös långpromenad varje söndag och sen fikar tillsammans. Latte började med att tycka att vissa av hundarna såg lite luriga ut (raser hon inte har erfarenhet av) och visade sin undergivna sida men snart lekte hon rufft och uppmanade de andra till lek.
Badade och simmade gjorde hon också. Med lite mer vana så är hon snart en säl hon också.
Bäst på hela helgen (utöver att få umgås med mamma och pojkarna då såklart) var utställningen på lördagen. Nybro bk’s årliga officiella (det är lite speciellt att åka just dit eftersom det är min första hemmaklubb där jag gick en hel hög kurser med min första hund för hundra år sen) och Mello och Latte var anmälda för Maritha Östlund-Holmsten. 14 anmälda och de flesta tikar. Ingen hane fick ck och Mellos höll hon pga pälsbrist som fick honom att se valpig ut och det störde hans proportioner. Jag köper det. Han fick iaf exc och vann sin klass. Latte var enda tik med ck och fick därmed cert och BIR i en liten ask. Stolt och glad var jag!!! Och inte stannade det där utan som BIS-3!!! Lilla, unga och outvecklade Latten!! Mitt blonda lilla hjärta!
Publicerad:
10 maj 2013 |
Sista dagen på praktiken idag. Halvdag. Sen tar jag och Latte tåget till Kalmar och mamma för en hundhelg med utställning och mh-figgande/-tittande.
Bilden är från kvällen innan inoffen jag och Latte gjorde debut på. Där blev hon BIR (i en inte alls obetydlig konkurrens) och sen BIG-2. Imorgon blir det officiell debut i Nybro och bror Lo ska med också. 
Publicerad:
29 april 2013 |
Ny dag och ny vecka. Tredje veckan på praktiken och även om jag är allt annat än en morgonmänniska så är det ändå rätt lätt att komma upp när klockan ringer 5.30 för jag trivs! Jag lär mig nytt och utvecklas varje dag och jag blir mer och mer säker på att jag valt rätt utbildning.
Mindre kul är det att praktisera heltid och plugga heltid samtidigt. Hur skolan tänkte där förstår jag inte riktigt. Sen ska ju resten av livet med hus, barn och hundar inte hamna i skymundan heller. Det är tur att jag har världens finaste man helt klart.
Annars flyter livet på fort och fint. Latten har landat bra hos oss, Glassa har läkt fint och det är frid och fröjd mellan de svarta flickorna. Vi håller dem isär när vi inte är hemma för säkerhets skull för ett tag. Mest för att vi själva ska kunna slappna av.
Nu var det visst dags att kliva av bussen. Ha en bra dag!
Publicerad:
19 april 2013 |
Jag började min sista praktik i måndags. Spännande, nytt, mängder att lära och en trötthet på kvällarna som är bedövande. Och så jäkla kul!!! Jag tror nog att jag hittat rätt.
Praktiken innebär en vardag som ingen av oss i familjen är vana vid, inte bara jag. A får inte den ”markservice” han är van vid, Sam får vara mer på dagis än han är van vid och hundarna får spendera dagarna i hundgården. Men, men vi vänjer oss väl allihop. Hundarna går det ingen nöd på och Sam trivs fint på dagis så mest är det nog vi vuxna som ska lära oss nya roller. Och praktiken tar slut om några veckor och sen är jag snart färdigstuderad och ska söka jobb och 100% kommer jag inte jobba så länge Sam är liten och A jobbar som han gör. Så saker och ting kommer landa på en för oss mer vettig nivå sen.
Iaf har veckan flytit på fint. Till igår. Jag var sen hem så A och Sam hade varit hemma och hämtat hundarna och mötte upp mig vid bussen. Med en skadad Glass. Det var blod i hundgården sa han. Fula svordomar for genom mitt huvud och jag började där och då att gå igenom henne. Några hack i ansiktet och ett mer rejält på låret som blött en hel del. Det hade alltså varit slagsmål i hundgården under dagen någon gång. När A kom hem var allt frid och fröjd igen och blodet var torkat så det var ju inte helt nyss. Jag vet med säkerhet att det är de svarta som slagits eftersom lilla Latte är en supermjukis som viker sig för minsta lilla. Mella ska börja löpa vilken dag som helst, Glassa börjar bli vuxen på riktigt och konflikter är en del av livet. Det tråkiga är att Mella blev ärrad av tiden när Dizzy hade ont och lärde sig då att bita fort och hårt. Resultatet av det kostade ett veterinärbesök och en fläckvis rakad Glass. Jävla bajs liksom. Men, men jag är glad att det inte är nåt problem mellan tjejerna ändå. Inga spänningar och inget gruff. De är precis lika trygga och nöjda i varandras sällskap som vanligt. Tyvärr är även jag ärrad av tiden när allt gick åt skogen i vår flock och trots att all min kunskap, all logik och alla tecken hundarna ger mig säger motsatsen så är jag ändå livrädd för att det ska sluta som det gjorde med Dizzy och Mella. Som tur är så är Glassa den kanske mest trygga individ jag träffat med ett klockrent språk och ett lugn som smittar på andra hundar. När Mella blir upprörd tappar hon hjärnan lite, men då visar Glassa alla lugnande signaler hon har och istället för att gå undan så kommer hon nära och lägger sig ofta tätt intill Mella med ryggen emot. Då finns liksom inte det något kvar att vara upprörd över.
Färdigsvamlat för ikväll. Jag är svintrött som sagt och trots det har jag ännu inte kommit i säng och klockan är snart 11. Imorgon är det helg och jag får hund- och pluggtid på förmiddagen med A och Sam är iväg på äventyr och sen far vi tillsammans till Borås för kvalitetstid med allra goaste Kicki med familj.
Publicerad:
17 april 2013 |
Latte är hennes namn. Tror jag. Vi provar och det känns bra. Och latte är ju bland det bästa som finns så hur fel kan det bli liksom? 
Publicerad:
12 april 2013 |
Ja det är såna här bilder man får ta på henne. Hon är aldrig still när hon är vaken långa stunder nog för att fokusera kameran. Eller så pussas hon hej vilt. Jag blir mer och mer kär i denna lilla blonda flicka. Hon är snabb som vinden, vild och galen, men kopplar av när inget händer.
Hon är en riktigt rolig individ och jag tror faktiskt att hela familjen redan älskar henne. Mella är likt sin mor lite svårflirtad och tar inte in vem som helst i flocken hur som helst utan väljer de hon vill ha nära (även om hon accepterar de allra flesta, hon håller bara skillnad på gäster och familj), men t o m hon smälte efter bara några dagar och nu sover hon ofta tätt ihop med de andra två.
Det enda som verkar problematiskt med lillan är hennes namn. Chatter ligger inte bra i min mun alls, men jag kommer inte på några riktigt bra alternativ heller. Nåt ätbart kanske? Tårta, Kaka, Latte eller Mocca? Eller nåt helt annat? Vi klurar vidare på den… Oavsett så lyssnar hon på Chatter/Chat och det kommer alltid vara ett av hennes namn, men våra hundar har alltid haft flera namn var.
Publicerad:
9 april 2013 |
Min bebis är inte en bebis längre. Inte ens ett småbarn. Han är en stor liten kille med massor av egen vilja, humor och fantasi som inte är av denna värld. Min lille Sam fyllde i söndags tre år och vi firade helt i hans smak med paket, barnkalas, Blixtentårta, skattjakt, pizzamiddag och en massa annat som han fick bestämma själv. Det blev en lyckad dag och jag blev varm i hela kroppen av att se honom så lycklig.
Nu hade jag kunnat skriva alla de där orden som ändå inte räcker till om hur jag älskar denna lilla person. Hur mycket han ändrat mitt liv till det bättre och hur fantastiskt stort det är att få lov att vara hans mamma. Men orden räcker ändå inte som sagt. Så jag hoppar över det. Jag nöjer mig med att skriva att han är meningen med mitt liv. Visst finns det mer i mitt liv, att cirkulerar inte runt honom, men allt annat är sekundärt. <3
Publicerad:
3 april 2013 |
Idag har Carrey fått somna i sin husses knä hemma i soffan. Lycklig och pussandes in i det sista. Han har varit skröplig sen i vintras pga en nervskada i ryggen som gjort att hans bakkärra varit vinglig och inte riktigt i sync med resten. Det senaste blev det värre, han trillade ofta och behövde ofta hjälp att resa sig. Det är inget liv för en stolt gubbe som han även om han nog inte haft ont. När även allmäntillståndet försämrades var det dags. Jag gråter och sörjer men det är såklart inte i närheten av vad mamma och Anders gör.
Jag har allt att tacka Carrey för. Hans barn Caddy, Dizzy, Svansa och Mella. Hans barbarnsbarn Glassa och hans systerbarnbarn Mello och Chat. Utan honom hade jag sannolikt inte haft aussie idag. Jag tackar honom för de tre ljuvliga tjejerna som alla har hans blod i ådrorna som ligger runt mig nu. Han är grunden till allt och ikväll hoppas jag att han pussar Silly och alla våra andra saknade från mig. ❤
Publicerad:
31 mars 2013 |
Jag har omplacerat tre aussies. Caddy fick det alldeles superbt hos Nadia och det var liksom självklart från början. Likadant kändes det efter ett tag med Svansa (vi kände ju inte Charlie och Emma innan). Dizzy har jag inte kunnat släppa. Vi har inte alls samma kontakt med hennes nya ägare. Dels för att vi inte känner dem helt enkelt och dels för att det faktiskt känns för tufft. Varje gång jag påminns så brister det i mig. Kanske gör det extra ont för att hon var min hund medan de andra två var mest husses. Kanske för att det var så ofrivilligt och påtvingat att låta henne flytta. Kanske för att jag hade stora planer och drömmar tillsammans med henne och inget blev som jag tänkt. Kanske står hon bara mitt hjärta lite närmare…
Oavsett. I söndags fick vi besök av Dizzy med husse, matte och lille lillhussen. Dizzy mår bra, är lite tjock (inte så konstigt när man kombinerar kastrering, kassa råd från vet och en lillhusse som spenderat mycket tid på sjukhuset under sitt några månader gamla liv) men verkar så tillfreds med sitt liv. Hon älskar sin familj och i synnerhet sin husse högt och det värmer mitt hjärta. Att få höra orden ”Vi kunde inte ha fått en bättre hund.” är som sammet.
Något riktigt roligt och häftigt var att få se Dizzy och hennes barnbarn Glassa leka ihop. Jag har inte innan insett hur otroligt lika de är i kroppsspråk och rörelsemönster!! Att Glassa har en bit av Dizzy i sig visste jag (det var ju precis därför jag valde henne från början) men att det fanns så mycket hade jag inte förstått. Helt underbart!