Idag fick vi revansch. En betydligt givmildare domare idag och vi surar rätt illa över att Monster inte anmälts till idag…
Först ut var lilla Orca. Orca som blev BIM över en hel hop valpar på MalmöValp för ett par månader sen. Idag var inte Orcas dag dock. Hon var glad och vild innan det var hennes tur, men väl i ringen var nåt fel. Hon blev rädd för applåderna från ringen bredvid och tyckte att domaren inte alls skulle pilla på henne. Hon blev rädd och störd av situationen och givetvis hjälpte det inte alls att matte var jättesjuk, lät som en rostig tröska och inte var det stöd hon brukar. Förutom att hon inte lät sig hanteras utan att sprattla och vilja ta sig därifrån så skötte hon sig ändå fint i ringen och svansen var hög i rörelse så jätterädd var hon ju inte. En fin kritik och uteblivet Hp pga hanteringsrädslan blev resultatet och det var inte mycket att gnälla över det. Helt rätt och det är bara att träna och ge Orca trevliga upplevelser så blir det nog minst lika bra som det varit innan igen! Att hon blev påflugen av en sur hund på vägen ut från mässan var onödigt och skittrist, men förhoppningsvis inget som satte djupa spår det heller… Stackars fina, goa Orca. Valparna är ju i en känslig ålder nu, men som tur är så är det ju på både gott och ont och de är väldigt påverkbara även på det positiva hållet!
Sen blev det iaf roligare!!! För de allra flesta D-K-hundarna gick det kalasbra och särskilt glad är jag för Neas fina resultat och det var fantastiskt roligt att se hur fint hon utvecklats!! I somras var hon allt annat än vacker (förlåt Nadia!!) men nu har hon landat, breddat och blivit superfin!!! Att plocka cert under året kommer nog bli en lätt match för sötnosen och hennes underbara matte (som förövrigt utvecklats otroligt hon också sen debuten!)!!!
Sist av alla gick veteranklass tikar. Idag var vi tre stycken och vi gjorde sällskap med Chessie och Jolly i ringen. Jolly är från Tinas “gamla” linjer och är hela 13 år men pigg och glad som bara den! Chessie är 11 om jag inte har fel och minst lika pigg och galen hon också! Sillen var nog den värdigaste damen i sällskapet och skötte sig finfint. Även idag var hon taggad och glad och det är viktigt för mig! Hon placerades som 1a av de tre och fick Hp. Jag tyckte mig höra att domaren sa Ck, men det bryr jag mig inte om att bråka om. Kritiken var absolut av Ck-kvalité och det är viktigare! Iaf blev vi då samtidigt BIR-veteran och fick sen springa i finalringen. Där sällskapade vi med Nadia som fått äran att visa vorsteh och gjorde det tokfint! När vi gick in i finalringen hade vi bara en briard framför oss, men den sprang vi nästan ner på vägen! Silly kan kuta hon och hon gör det sååå vackert!!! Jag ryser när jag ser henne sträcka ut bredvid mig! När domaren först tackade briarden för idag och sen räckte fram handen till mig så tänkte jag tacka och gå ut, men blev ombedd att stanna kvar… Det var många år sen jag var nervös i en utställningsring, men då fick jag påminna mig själv att andas! Vi hamnade sen på 4e plats och jag är så stolt över min vackra, fina, goa tant så ni anar inte!!! Det känns bra kaxigt att få ställa upp sin hund för fotografering av Hundsports fotograf!
Efter mig så gick Tina in med en avelsgrupp efter Sexy och slog till med en 3eplacering!!! Hejja DoorKeeper’s!!! Tack, tack Tina för den underbaraste blåa hunden!!!

Nu är det läggdags. Imorgon väntar en ny dag på mässan med rasmonterjobb på schemat. Lite shopping modell light hade jag tänkt hinna med också och lite allmänt strosande med bästaste A. Mamma, Anders och deras grabbar åker hemåt imorgonbitti och det kommer nog kännas tyst och lite tomt utan dem tror jag. Vi har ju kamperat ihop sen innan jul nu ju! Carrey har ju alltid haft en plats i mitt hjärta och Monsterhunden har jag alltid gillat mycket, men inte riktigt känt att jag fått kontakt med. Nu har jag det. Han är en riktig myspropp, kontaktsökande, trevlig och social så det står härliga till! Han påminner så otroligt mycket om Dizzy, men på ett mildare sätt. Han är kanske aningen vildare än hon, men inte riktigt lika tuff. Han är bland det allra vackraste (om inte det allra vackraste) jag sett inom rasen och jag hoppas så att hans hälsa (hd, ögon osv) och arbetsmeriter kommer matcha hans utseende den kapacitet han visar!
Framförallt så har jag fallit hårt för Monsterhundens charm och det är inte bara Svansa och Stella som kommer sakna sin bästaste lekpolare, utan jag kommer sakna galenskapen i hans blå ögon!

Första dagen på årets MyDog är avklarat. Eller andra dagen för oss egentligen. Redan igår spenderade jag, mamma, Andreas, Nadia och Mattias flera timmar på mässan med att bygga monter, måla staket och fixa. Idag äntrade Monster ringen, skötte sig som en gud och placerades först i klassen. Lite snålt belönades han “bara” med Hp… Lite snopen blev jag och lite höga förhoppningar hade jag nog… Det domaren drog ner honom på var brant kors (jag fattar inte riktigt det, jag tycker han snarare har på gränsen till rakt kors…men, men domaren dömer) och brist på underull. Han är visserligen rätt urfälld men har i mina ögon ändå mycket päls kvar och känns inte alls “tunnhårig”. Med de orden kände jag att hoppet även för Silly föll, för hon har verkligen ingen underull alls just nu. Silly åkte rakt ut hon. Inte ens Hp fick hon. Utöver en lysande kritik med många “utm” och “mkt bra” så fick hon kritik för hennes urfälldhet. Snålt att inte ge veteran Hp pga fälld päls tycker jag men vad tusan… Silly var iaf jätteglad och pepp i ringen och visade upp sina allra finaste rörelser (som faktiskt är så bra att de ger mig rysningar i ringen!) och bara det gjorde mig glad! Hon är, till skillnad från Monsterhunden, anmäld även imorgon så jag hoppas lite på revanch då!
Bilder från dagen kommer säkert snart här och kanske här också.

Nu ska jag  bada mage och ben på min tant och sen decka i soffan med en kopp te en timme el så och sen lägga mig i sängen. Bajstrött är ordet och det är tre dagar kvar på mässan…

Borta bra men hemma bäst. Ooojaaa! Det tycker iaf jag och Sillen. De två små slynglarna är nog ungefär lika lyckliga oavsett tror jag, men himskans glada blev de när Monsterhunden dunrade in genom dörren några minuter efter oss! Jaaa!!! Lekfarbrorn följde med oss hem!!!
Kattflickorna har varit ensamma hemma jättelänge men har fått god omvårdnad av underbara Josefin som kommit hit och pysslat om dem och gett dem kärlek varje dag. Och visst var de glada att vi kom hem, men de har mått prima i sin ensamhet och helt ensamma är de ju aldrig när de har sin bästaste väninna bredvid hela tiden!

Alla har lagt sig för länge sen och jag sitter ensam vid datorn med Nita i knät. Jag älskar min familj, men jag älskar också ensamtid. Tid med bara mitt eget mänskliga sällskap. Tid utan prat och socialt umgänge. Och det har det varit en klar bristvara av i Kalmar. Alltså njuter jag här framför datorn!
Annars börjar paniken stiga en aning. MyDog börjar i övermorgon (imorgon egentligen, klockan har slagit midnatt för en halvtimme sen…) och oerhört mycket ska hinnas med och klaffa innan dess. Det är rasmontern jag pratar om så klart och det är betydligt mycket mer jobb med en sån än man kan tro… I år har jag ju varit förberedd iaf mentalt länge och det mesta är förberett och känns bra, men långt ifrån allt… Att jag från och med i år delar ansvar och jobb med Nadia gör dock en jätteskillnad och om inte annat blir det hela så mycket roligare då! Vår gemensamma förhoppning är att årets monter blir mycket bättre än förra årets och att utvecklingen sen fortsätter i den riktningen för varje år! Har ni vägarna förbi Svenska Mässan i helgen så trilla in och säg hej i rasmontern!

Nu bör jag verkligen gå och lägga mig. Förutom monterbygge ska det hinnas med bl a besök hos Dizzy och valparna och badning och föning av två blåa. Monster är anmäld på lördag och Silly båda dagarna. De andra av våra sammanlagt fem hundar (Dizzy borträknad) kommer finnas till och från på mässan de också, men ska inte visas. Silly har fortfarande inte fått speciellt många strån till päls så hon ser inte direkt “flashig” ut. Monster har desto mer ludd. Båda är dock i fin kondition och min förhoppning är Ck på båda. Allt utöver det är bara bonus!

Natti natti!

Julen var god mot oss här i Kalmar. Både Dizzy, valpar och katter rapporteras må bra och själva mår vi finfint. Dagarna spenderas med långa sovmornar, röjpromenader för slyngelbrudarna, cykel/springrundor för de vuxna och mängder med hundprat och allmänt tjatter med mamma för mig. Vi har det gott m a o!
Ikväll har vi varit på bio med mamma och Anders. Den omtalade Australia blev det och den gillades mycket av oss alla. Men det är inte det som fyller mina tankar nu. Ibland blir goda människor drabbade av oförtjänade sorger. Ibland får de goda leva för korta liv. En svart lurv har dragit sin sista suck i mattes trygga knä. Ikväll trillar tårar på Skyttelund. Och jag gråter för deras skull och för rädslan att förlora mina egna hjärtan.

(Bilden är ärligt snodd från Ullis.)

Det är mycket nu. Helgen har varit fylld av besök av Agnetha, Kjell & Susann och Linda & Jojje, och julförberedelser och valpmys. Idag flyttade Dizzy och de små till Tina. Det var hemskt. Att släppa en av mina hundar för en så pass lång tid är som att skära ut en bit av hjärtat och lämna den biten kvar. Men, Dizzy har det kanon där och tog hela flytten med stor trygghet och lugn och jag oroar mig inte ett dugg. Men visst saknas hon mig…
Imorgon går den svarta forden mot Kalmar och det ska bli skitkul!!! Länge sen jag och mamma hann umgås ordentligt utan en massa inplanerade grejer eller småvalpar! Nu ska jag egentligen packa och inte sitta här så det här blir kortfattat värre för att vara jag… Lite bilder på Dizzys bebisar kommer i dagarna och kanske en och annan bild från julfirandet med fem hundar också.

GOD JUL allesammans!!!!

NitaFirarAdvent -Video

/Husse

Bebisarna börjar verkligen bli fullständigt underbara nu! De morrar, leker, skuttar och viftar på svansarna. Allt på ett oemotståndligt fumligt sätt och ofta slutar det med att de sprattlandes ligger på rygg som skalbaggar! 3an var lite olycklig över att vara den enda vakna valpen en stund igårkväll och satt mitt i lådan och ylade. Långa, hjärtskärande toner som fick Dizzy alldeles olycklig. Ett gäng blöta pussar från mamma gjorde livet bättre och 3a somnade nöjd bredvid sina syskon. När valparna låter olyckliga så står både Silly och Stella på andra sidan min säng och vrider på sina huvuden. Svansa håller sig undan och verkar inte speciellt intresserad av de små ens…

Dizzy är en normalt dominant och självsäker tjej som inte låter yngre trampa på henne. Utan att behöva använda hårdhandskar så uppfostrar hon på ett bra sätt yngre tikar och alla hanhundar (bortsett från Monster som hon av nån anledning aldrig riktigt rått på). Som dräktig och nybliven mamma så orkade hon dock inte bry sig ett skvatt om slyngelbrudarnas bus så hon tappade lite greppet över de två. De kaxade sig och försökte styra och ställa med Dizzy som i sin tur svarade med total nonchalans. Ungdomarna vann alltså inget på sitt kaxeri, men blev heller aldrig satta på plats. De senaste dagarna har Dizzy mer och mer blivit sig själv igen och båda snorungarna har fått däng rejält. Först var det Svansa som under en promenad försökte plocka Dizzys hittade boll ur munnen på henne. “MIN boll!!!” sa Dizzy med ett vrål och sen försökte inte Svansa mer. När laxen låg på upptining i badkaret var alla fyra hundarna mycket intresserade och stod och hängde över kanten så fort de fick chansen. Igår var alla med in och trängdes vid badkaret när jag var på toa och Stella fick för sig att det nog var hennes lax och att Dizzy stod för nära den. Hon lyfte läpparna och visade alla sina tänder för Dizzy och morrade lite dovt. Vilken tabbe! De två blå smet ut ur badrummet snabbt som tusan men Stella som stod i hörnet kom inte undan Dizzy. Med ett vrål och ett ordentligt tag i nacken fick Stella veta att laxen då rakt inte var hennes. Sen fick Dizzy veta att den inte var hennes heller. Den är mattes! Efter dessa två händelser så är balansen återställd och ingen kaxar med Dizzy mer. Inte Silly heller, fast det är hon som bestämmer. Men att ha småvalpar ger makt och just nu har Dizzy överläge, men hon är väldigt noga med att visa sig underlägsen och snäll inför Silly när de inte är i närheten av sovrummet och valparna! Skönt är det iaf att detta kom nu och inte sen när Dizzy kommer hem igen. Då har ju slynglarna hunnit bli ännu äldre och ännu kaxigare och konflikten kanske hade blivit större då… Skönt är det också med hundar som löser sånt här så bra. Att de kan bli förbannade och vråla ifrån men inte göra illa eller gå för långt.

A har fortfarande inte kommit hem. Han har jobbat i drygt två dygn nu och bara sovit knappt två timmar på de dygnen… En av tjejerna på jobbet hade föreslagit att nån skulle köra hem honom och bilen och sen ta taxi tillbaka. A hade tyckt att det var lite larvigt. Jag svor lite åt honom och förbjöd honom att köra själv. Att han är en trafikfara för både sig själv och andra just nu krävs ju liksom inget geni för att förstå… Snart är han iaf hemma äntligen och vi kan börja ladda lite inför julen ihop! I helgen kommer lite valptittare för att mysa med de små, det ska göras lite mer julgodis, slås in paket och julbadas hundar. Lite mys i soffan hinns nog med också!

1an. Att de är väldigt mjuka i benen fortfarande är inte så svårt att se ibland!

2an med pricknäsan.

3an lite lagomt trött.

Mindre trött 3a. Hon yyyylade och yyyyylade igårkväll. Såååå sött!!!

7an. Söt kille!

4an. Pojkfavoriten!

4an sötnos. Han håller på att utveckla superhärliga tantecken!

5an mitt i en gäsp!

Systrarna 5an och 6an myser i ett hörn.

7an har mjölkbaren för sig själv för en gångs skull. Lyx!!!

1an busar lite med sin mamma.

Två nöjda, mätta, feta och trötta grabbar!

Tre röda systrar. 3an över 1an och 5an i förgrunden. Längst bort ligger 2an med ryggen till.

1an, 2an och fåret.

6ans underbara fötter. Valpfötter är fullständigt ljuvliga!!!

Dizzy ser ut att ha roligt…

Dizzy som jag är van att se henne. Pigg och allert, men samtidigt lygn och trygg. Älskade rödnäsan!

Idag har varit en totalslapp dag. Jag vaknade kvart över 9 (!) av att två busflickor väckte mig och menade att de var kissnödiga. Så länge har de inte sovit en endaste gång så jag var riktigt utvilad trots att jag somnat många timmar senare än jag lade mig. Jag har alltid svårt att somna när A är borta och nu har han jobbat sen igår morse och är fortfarande inte hemma och är alltså uppe i sisådär 42 timmar nu. När han väl kommer hem nångång inatt så är han dock ledig i tre veckor så jag ser fram emot det istället…
I förmiddags fick jag städat en hel del, men sen har jag inte gjort många knop. Några promenader, men ingen direkt lång. Orken fanns inte riktigt idag med mensvärk, huvudvärk och väder som är ytterst deprimerande. Jag har mest legat i soffan med en eller annan hund på magen och myst med dålig tv och julgodis. Att ha i princip fri tillgång till julgodis när man har mens är ingen höjdare. Gott för stunden, men frosseriet leder snabbt till illamående och huvudvärk. Iaf på mig…

Annars har jag mest väntat idag känns det som. Väntat på att A ska komma hem. Fy vad jag saknar honom när han inte ens kommer hem och sover… Paniken över måndagen stiger hela tiden också. Jag försöker låta bli att tänka på det, men det är kanske bättre att förbereda sig mentalt på det? På måndag flyttar Dizzy och bebisarna till Tina och mitt hjärta kommer gå sönder. Att lämna de små kommer bli sorgligt och trist nu när jag lärt känna de små personligheterna, men att lämna Dizzy i fem veckor känns allt annat än kul. Jag är larvigt bunden till mina hundar och trots att jag vet att Dizzy mår perfa hos Tina så värker hjärtat och jag kommer på mig själv med att undra hur Tina ska kunna ta hand om min älskling? Det är ju klart hon kan!!! Det vet jag ju!!! Men ändå mår jag dåligt över det… Dizzy är inte ens så bunden vid mig att hon kommer att sakna mig. Hon tycker om alla människor och är dessutom rätt så självständig och behöver inte alls min närvaro. Inte alls som Silly som jag vet tycker det är pest att bli lämnad av matte och som har ytterst få personer utöver mig som hon tycker är ok att vara med. Nä, Dizzy kommer ha det jättekul! Hon kommer ju få röja i skogen varje dag och skita ner sig, busa med Kissy och Dreamer och få vara i centrum när valpköpare och andra nyfikna kommer för att titta på hennes bebisar. Hon kommer ha jättekul. Men jag kommer gå sönder lite grann… Larvmatte som sagt. Tur att jag har tre till som pockar på min uppmärksamhet och fyller min tid och tur att fem veckor ändå går fort.

Ibland kan jag känna att det är tur att grannarna inte vet att hur många djur vi egentligen har. Inte för att de stör någon, men rena antalet kan säkert få många att surna till…

Att ha fyra hundar (de sju små räknas inte riktigt) är iaf inte så jobbigt som man kan tro. Att ha två kullsyskon på ett halvår är heller inte så jobbigt som man kan tro. Jag var förr av den fasta tron och övertygelsen om att man ALDRIG bör skaffa sig kullsyskon för det kan endast leda till att det går snett. Så självklart har jag inte sett på saken de senaste åren, men ändå hävdat att det verkligen inte är att rekomendera om man inte är två personer som engagerar sig väldigt mycket i syskonen och de får massor av tid var och en för sig för att inte bli beroende av varandra och ha en vettig chans att binda starka band till människor och inte bara andra hundar. Det står jag fortfarande för. Men Svansa och Stella har ju haft flera månader med varsitt hem där de fått lära sig en massa och de tycker visserligen oerhört mycket om varandra och har väldigt starka band mellan sig, men vi tvåbenta slår ändå lite högre i deras ögon och båda väljer mänsklig kontakt före varandra i de allra flesta fall (undantaget är när de är mitt i vild lek utomhus, då har särskilt Svansa rätt mycket ludd i öronen…) och jag tror faktiskt att det till stor del är just tack vare att de växt upp så nära varandra och det aldrig har varit en så stor grej att ha någon jämngammal att leka med. För dem är det vardagsmat att få leka med varandra, medans det för många valpar är mer eller mindre ovanligt och då så jäkla kul att de liksom hoppar ur brallorna och definitivt inte har varken öron för matte eller någon vidare självbehärskning.
Dock ska sägas att jag är noga med att våra flickor (fortfarande lite konstigt att kalla Stella vår…) sällan går på promenader ihop om inte både jag och A är med, att det tränas massor på att kunna vara tillsammans utan att leka hysteriskt (detta funkar inomhus super, men behöver mer träning när de är lösa ute) och vi kommer se till att de båda får miljö- och socialträning var och en för sig. För mig har det i flera år varit lite av en dröm att få tillfället att ha två kullsyskon eller väldigt jämngamla valpar samtidigt för att just få känna på hur det är, lära mig och få se samspelet dem imellan. Att det skulle bli nu var ju allt annat än planerat eller ens önskat, men det behöver ju inte vara mindre bra för det. Tanken är verkligen inte att behålla båda brudarna i längden, men just nu känns det jättebra så här och nån brådska finns som sagt inte alls. Både jag och A är klart lockade av tanken att behålla Stella, men så känns det säkert inte om ett halvår när de inte är valpar längre…

De lite mindre valparna utvecklas i rasande takt nu! De har alla tripplat sin födelsevikt och idag fick de klorna klippta för fjärde gången. De rör sig en massa, låter ännu mer och de börjar bli mer och mer sociala med både varandra, deras mor och mig. Även de andra hundarna (mest Stella) är där och kikar på dem ibland, men håller sig på sin kant i respekt för Dizzy. Båda katterna är nu välkomna in i lådan för Dizzy bara hon inte matar och de är ofta där och snusar på de små. Här kommer gårdagens och dagens bilder!

Gjorde igår tappra försök att fånga allas ögon på bild. Vissa var dock på tok för trötta för att orka hålla dem öppna… 1an är iaf sötaste lilltjejen!

2an.

3an snodde jag från mjölkbaren ett par sekunder. Det syns på minen vad hon tycker om det!

4an.

5an vägrade vara still. Det är alltid hon som sprattlar värst när det är dags för kloklippning eller vägning…

6an är en linslus. En sån där som visserligen alltid är söt på bild men som helst är i kameran…

7an sov djupt trots att jag plockade upp honom i knät och Dizzy gjorde sitt bästa för att hjälpa till och väcka honom. Gullegrabb! Undrar just om den “off-knappen” kommer sitta kvar när han är 18 månader…

1an visar en av världens underbaraste, rosa små tungor! En puss på näsan av den är som en kyss av en ängel…

När man övar på att gå så blir det ofta så här…

Men skam den som ger sig! 1an visar hur fint hon kan gå. Näsan neråt än så länge, lite som ett stödhjul!

Vackraste. Min klara favorit bland flickorna. Mer och mer för varje dag…

2an gosar till det hos mamma.

2an kisar lite…

3an sover gott. Hon är den som är mest skrynklig i ansiktet fortfarande. Lite som en boxer! Klart störst av de röda och inte alls långt efter svarta 6an.

4an visar sina fina tantecken. Min favorit bland pojkarna. Fråga mig inte varför bara för pojkarna är otroligt lika, men det är nåt visst med honom…

4an uppochner.

5an funderar lite…

5an. Trots att jag oftast inte är ett stort fan av mycket vitt så måste jag erkänna att 5an är sååå söt!!! Att hon faktiskt är riktigt asymetrisk hon också gör väl kanske lite till för är det nåt jag älskar så är det asymmetriska tecken!

5an sitter och filurar på om hon ska gåträna lite…

5an och 1an. Vackra röda systrar. Min absoluta favoritfärg iaf!!!

6an smakar lite på handduken.

6an låg en lång stund såhär och bara spanade på mig! Känslan när man vet att de ser en är enorm!

Nita på besök i lådan. Hon smyger runt och snusar på dem en och en, men är noga med att inte väcka dem. Hon minns väl mer än väl hur det är med lite äldre valpar som bits hårt antar jag!

Nu börjar det verkligen bli trångt om saligheten! Men ont om mat är det inte. Dizzy ger allt till bebisarna och har själv rasat en massa i vikt och har varken hull eller muskler längre trots mängder med mat. Nu har jag ökat hennes mat ännu mer och hon börjar få lite, lite hull över revbenen som gått att spela på så mattehjärtat mår lite bättre iaf.

Vackraste Kreivi’s Nita Nysnö. Lite drygt ett år och äntligen en rätt så mogen tjej. Hon har varit hemskt billig under ett halvår, men nu är hon tillbaka till samma ljuvliga kisse som vi köpte och ack så gosig! Snygg har hon blivit också!

Goseflickan!

Finaste Stella. Oj vad det är lätt att tycka om henne!

Kass bild, men ett försök att fånga Svansas olikfärgade ögon. Det högra är ganska normalbrunt, medan det vänsta är jättemörkt med små, små blåa stänk i. Varför vara som alla andra liksom!

Bushunden har krypit upp i sängen medan jag gosade med småvalparna och försöker sen se ut som att hon alltid legat där!

Lotta tänkte en intressant tanke. Eller ställde en intressant fråga kanske… “Om du fick fem minuter (per fyrfoting) då du kunde prata på alldeles vanlig svenska med din hund, föra ett logiskt resonemang och förklara saker och ting; hur skulle du disponera dessa fem minuter?”

Intressant som tusan ju! Här är vad jag sagt till mina fyrbeningar:

Med Silly hade jag pratat om varför hon valde mig, om hon känner för mig som jag känner för henne? Jag hade förklarat att jag ALLTID kommer tillbaka när jag lämnar henne med någon annan. Att mitt hjärta tillhör henne och det behöver hon aldrig oroa sig för. Jag hade frågat om hon har några krämpor som jag kan hjälpa till med, för att göra hennes liv så bra och långt som möjligt. Jag hade sagt en och annan sak om förbjudet att jaga vilt, men det vet hon ju liksom redan… Jag hade frågat henne om hur hon vill ha resten av sitt liv, hur hon vill spendera sin pension och vad jag kan göra för henne. Mest av allt hade jag bara förklarat hur oändligt mycket jag älskar henne trots att hon med all sannolikhet redan vet.

Med Dizzy hade jag tagit ett allvarligt snack om det här med att gapa på mötande hundar. Jag hade försäkrat henne om att jag ALLTID gör allt i min makt för att skydda henne och det är mitt jobb, inte hennes. Jag hade pratat om att det kan vara bra att kika på vad den andra hunden säger innan man blir arg, för de flesta hundar är ju jättetrevliga och det tycker ju hon med när hon väl mött dem. Jag hade förklarat att platsliggning är ett nödvändigt ont om man ska tävla och tävla gillar vi ju båda två och då är det kanske bra om hon kan tänka sig att ligga still och tysta några minuter ibland. Att man inte får jaga vilt vet hon också, men några ord om det hade jag nog klämt in också. Slutligen hade jag försäkrat henne om att jag älskar henne dyrt och heligt och att inget dumt hon gör kan förstöra det. Jag hade frågat om hon mådde bra och om jag kunde göra något för att göra hennes liv bättre och sen hade vi nog pratat om hur häftigt det är att få bebisar! Både Dizzy och Silly hade jag pratat om hur mycket godis de fått om de lärt sig hålla klaffen när det kommer folk. Man behöver inte vare sig sura högljutt eller ropa ut sin glädje, folk fattar ändå!

Svansa hade fått ett snack om att man inte alls kommer fram fortare bara för att man drar i kopplet och att det finns klara fördelar med att lyssna på matte och inte bara gå sin egen väg jämt. Jag hade frågat henne vad hon ville göra i sitt liv och vad hon gillar för att försöka klura ut vilken gren hon själv skulle vilja göra karriär inom. Jag hade frågat om hennes ben som hon kraschade i höstas och frågat om allt var bra med det nu och om inte, vad som är felet. Jag hade förklarat för henne att hon ska anstränga sig för att jobba fint med sin husse så han kan vara stolt över henne, för det lönar sig! Hussar är som snällast och gosigast när de är stolta! Jag skulle också säga att jag tycker hemskt mycket om henne fast hon är lite jävlig ibland och att jag älskar henne massor.

Stella hade jag frågat vad hon tycker om flytten. Om hon saknar sin matte fruktansvärt och vad jag kan göra för att göra det bättre. Jag hade förklarat för henne varför det blev så här och att hennes matte älskar henne massor. Jag hade frågat henne hur hennes önskematte eller önskehusse ser ut och vad hon vill pyssla med i livet. Jag hade förklarat att man inte behöver boffa på gamla tanter i mörkret och att de flesta pojkspolingar på sparkcyklar är schyssta grabbar som inte behöver skrämmas bort. Jag hade förklarat för henne hur underbar hon är och hur älskad hon är och att jag lovar att se till att hon får det super, vart hon än kommer att bo resten av sitt liv.

Kattflickorna hade givetvis också fått sig varsitt snack. Norpa hade jag pratat om det farliga med övervikt med. Att man inte behöver äta bara för att det finns mat i skålen. Att jag förstår att hon vill vässa sina klor men att hon väl kan hålla sig till tillåtna ytor? Matte blir så mycket gladare och snällare då och om hon är en snäll kisse bjuder jag på extra gott snask! Nita hade jag frågat om varför hon gapar så? Jag hade bett henne låta oss andra ha sovmorgon ibland och att hon väl kan leka lite tyst eller så istället för att argt ropa på mig att det är morgon. Jag hade bett henne sluta vässa klorna på otillåtna ytor och sluta köra svansen i mitt ansikte jämt. Om hon skulle vara en snäll kisse hade jag lovat att klappa henne hårt oftare.