Tänk så söta kommentarer och mejl man kan få om man bara tycker tillräckligt synd om sig själv… Och det var inte alls min mening. Att fiska efter sympatier menar jag. Att tycka synd om mig själv får jag väl erkänna mig skyldig till.
Tack iaf hörrni! Det värmer sååå att veta att det finns folk därute som inte bara vet hur det känns när dagarna är pissgrå utan som faktiskt bryr sig om hur lilla jag mår! Puss på er!!!

Lite mindre grått känns det faktiskt nu. Jag lydde era råd och kokade chokladkola att gotta mig med och sket i det självpåtagna kravet om lagad middag och bad A att köpa gott bröd och smaskigt pålägg på vägen hem för mackor och te till kvällsmat. Jag bestämde mig för att verkligen inte köra någon hundträning alls (av seriös art vill säga) förrän hundarna känns 100% igen. Dels för att jag ska hinna bli sugen på det igen och dels för att de ska få vila sig friska. Tjejerna verkar helt pigga nu, men Caddy hade en liten pöl med slem under näsan när han sov i eftermiddags… Jag ska inte gå in på hur mycket han snarkar om nätterna! Även han verkar pigg och glad dock och visar inga andra symtom än denna slemmighet.

Som sagt, lite piggare är även jag nu och jag fick t o m lite pluggat gjort så jag tror inte att jag gör bort mig fullständigt på provet imorgon (idag!) iaf. Imorgon har jag dessutom ett möte som förhoppningsvis lättare en del från mina axlar och får den närmsta framtiden att se lite ljusare ut. Gonatt och sov så gott!

Skit är vad det är! Det har regnat i två dygn nu och vattnet står upp till fotknölarna överallt och på planerna som nyss åtminstone hade hyfsat träningsbar snö har nu blankis under vattnet där det inte smält helt och är decimeterdjup gyttja. Tjejerna tycker vädret är piss och vill helst vara inomhus och Caddy är fortfarande krasslig och ska därför inte bli blöt så vi håller oss snällt inne. Inte för att jag vill nåt annat…
Träning av all sort står väldigt stilla pga väder och krassliga hundar och tävlingar som vi kommit med på blir inställda och lika bra är väl det med tanke på bristen på träning. Suck.
Mitt skolarbete lider det med. Man kan tycka att jag borde få massor gjort nu när vi ändå mest är inomhus, men så är tyvärr inte fallet. Tankarna snurrar segt omkring i huvudet och glider hela tiden in på trista saker som osäkerhet inför framtiden, döden och allt det Dåliga Samvetet som gnager… Inte lätt att få nåt nyttigt gjort då och särskillt inte när det gäller kreativt skrivande som jag har kass fantasi och ambition till även under bättre förhållanden. Bläk.
Inget är roligt och inget lyfter mitt humör mer än korta stunder i taget innan det Dåliga Samvetet återtar sin plats som diktator i min hjärna. Det Dåliga Samvetet göder sig självt genom att se till att jag inte får ens lite av det jag borde få, gjort. Jag mår piss för det jag inte gjort och är så upptagen med det att jag inte får nåt annat gjort heller och det resulterar i att jag mår ännu mer piss och det Dåliga Samvetet stoltserar med segrarpokalen…

Igår var det min tjugofemte födelsedag och jag passade på att ligga i soffan och må pyton. En av mina yrseldagar när allt snurrar och minsta rörelse får det till att vändas i min mage och allt känns vidrigt. Mindre kul.
A var som alltid supergullig och köpte tårta, tulpaner och en stor vit ros! Frukosten på sängen skjöts upp till helgen när vi har tid att njuta av den. A försov sig nämligen och jag hade inte velat ha den igår iaf med tanke på hur jag mådde. :-/

Idag har bästaste L varit här med sina två tjejer och vi tog med oss Sillen och for till Sisjön och promenerade och tränade lydnad. Fröken Blå gick riktigt fint idag och jag är såå nöjd med henne! Om man bortser från hoppet då förstås som hon helt plötsligt glömt bort vad det går ut på igen…>:( Detta hände ett tag i höstas också och sen bara släppte det och hon mindes igen vad jag ville. Idag fattade hon inte ett dyft när jag sa Hopp! Hon sitter bara och tittar sött på mig… Grrr! En hel del köttbullar senare så hoppade hon fint fast bara med massor av hjälp. Vi får väl hoppas på att glappet däruppe läker ihop snabbt.
Annars gick hon som sagt lysande! Finfint fritt följ, snabba inkallningar med snygga ställanden, en säker fjärr och kvicka apporteringar. Lite slalom, balansbom och tunnel gjorde vi också och hon gillar det! Hoppas att vi får chansen att börja köra agility ihop!

På sjukfronten så är läget bättre. Dizzy har inte hostat sen onsdagmorse och är bara lite slemmig i halsen nu. Caddy är också slemmig, men hostar inte alls och båda är pigga som tusan. Silly har än så länge klarat sig helt utan symtom så det är bara att hålla tummarna på att det inte blir mer nu utan försvinner fort!

Ikväll ska jag och A på after-work. Det är löjligt länge sen jag var ute igen och det ska faktiskt bli lite kul att träffa folk och dricka ett par glas!

Alltså helt missnöjd är jag ju inte med helgens utställning. Mina förhoppningar för Dizzy var att hon skulle sköta sig i ringen och att han hon skulle få en 1a och helst Hp. Och de målen fixade hon ju. Tyvärr var det andra saker som störde mig men det är ju en annan sak och inget jag kan råda över. Ingen utställning är perfekt och ingen domare kommer någonsin tycka exakt som jag. Men vad tråkigt det vore om alla var överens, då skulle det ju inte vara så intressant längre.

En helt klart mindre rolig effekt av helgen är att Dizzy troligen fått kennelhosta igen. Hon blev nog inte smittad i Malmö utan av en av våra vänner, men trist är det ändå. Hon började hosta inatt. Inte mycket, men tillräckligt för att jag inte ska kunna nonchalera det. Hetsar hon upp sig så får hon baksug i näsan och blir rätt så skärrad av det. Snuttan har lärt sig att springa till mig när det blir så så att jag kan hålla för näsan på henne så det släpper. Hon är pigg och glad men verkar veta att det inte är bra att gå igång så hon håller sig sansad vilket är något mycket ovanligt för henne. Går hon med huvudet neråt så låter hon som en korsning mellan ett marsvin och en gris och Caddy tycker det är mycket konstigt och morrar därför högljutt när hon gör så. Det gör i sin tur Dizzy ganska olycklig eftersom hon inte vet varför hennes alltid lika dummsnälla storebror inte vill vara nära henne.:( Lite mysigt tycker hon dock att det är att få gå koppelpromenader i seles med bara matte!
Silly och Caddy har fått ett par rejäla promenader i vårsolen idag och verkar tycka att det är ganska skönt att slippa skitungen ibland också!

Nu hoppas jag bara att hostan går över fort och att de andra två slipper helt! Jag har ingen lust med det här! Jag vill ju träna på klubben och ut och tävla ju!

Helgen var härligt hundig och det har tjattrats hund så som bara tre hundälskande tjejer kan. En långpromenad i skogen, rödvin och pastasallad och massor av hundprat med melodifestivalen i bakgrunden (jag försökte undvika att vare sig titta eller lyssna) var så trevligt att vi kom i säng på tok för sent och vi sov inte många timmar innan det var dags att kliva upp innan tuppen och packa ihop oss i bilen och åka ner till södra Skåne och utställningen i Malmö. Väl där lämpade jag av min hund hos Tina vid aussieringen och begav mig till Stabyhounringen och visade Cleo med det lite trista resultatet ett blått band. En jättefin (och riktig) kritik fick hon dock!
Tillbaka till aussieringen lagom för att se bästa hane och av de som var med vann nog rätt hund (Gefion’s Chronicle) enligt mig. Sen var det juniortikarnas tur och det var fyra stycken. Dizzy skötte sig fint och jag satt bakom en soptunna och vågade knappt andas av nervositet och för att hon inte skulle få syn på mig. Ok, för att jag blir lite nervös när jag ska visa lillstrumpan själv, men det är ingenting mot vad jag blir när jag sitter utanför och inte kan påverka nåt!! Hua! En fick en två och de andra ettor trots att en av dem inte lät domaren ta i den och sen fortsatte att hispa. Dizzy slutade som 2a med Hp och jag är nöjd trots att jag har väldigt svårt att acceptera att hundar som inte domaren kan ta i blir framplockade oavsett hur fina de må vara. Tyvärr fick Dizzy den sämsta kritiken jag sett på länge och enligt den så har jag svårt att se varför domaren ansåg att hon skulle ha en etta ens. Mer trist blev det när Crazy flög ut utan ck och fick kommentaren att hon rörde sig rasotypiskt… Öh? Dessutom var hon tydligen för högbent och då kan jag ju inte förstå varför domaren valde sin BIRhund som han gjorde… Alltså som ringsekreterare har jag väldigt svårt för folk som är dåliga förlorare och som blir sura på domaren om det inte går bra för dem, men jag tycker det är skillnad på när domaren tycker om en annan typ en den du har själv eller poängterar de fel som hunden faktiskt har, men när det inte finns någon logik i domarens val eller när de går emot rsstandarden så blir jag såå sur! Nä, den domaren visar jag inte för igen och jag delar inte hans smak heller. Jag vill ha en lagom aussie. En utan överdrifter och som är sund i både kropp och psyke. Både Bir och Bim var extrema, på olika sätt. Jag vill ha en dual-purpose hund som är lätt nog i kroppen att jobba hela dagarna och som ändå har benstomme och päls och övrig fysik att vara vacker. Det var ju därför jag föll för rasen och jag tänker göra mitt bästa för att behålla rsen sån.

Nu föll jag visst ur spåret….
Efter aussiebedömning var klar traskade jag iväg med Dizzy (som f ö var väldans glad att matte hade hittat henne igen!) till tollarringen för att kika lite på släkten till Lindas nyförvärv. Y hade redan varit inne med Malva och deras debut hade väl inte gått lysande men en fin och rättvis kritik fick de iaf! Lite shoppning senare så for vi hemåt och stannade på vägen och tittade på tollarbebisar på drygt tre veckor. Sååå söta! Nu först kom jag ihåg kameran som jag haft med hela helgen men inte använt… Lite kaffe och hundprat och sen for vi tillbaka till Linda för att packa om oss och sen hem till Mölndal. En trött Dizzy med matte traskade upp för trappen och visade sömnigt husse, Caddy och Sillen vad vi handlat och sen somnade jag i en fåtölj. Dizzy fick lite stryk av Fru Blå så hon inte skulle var alltför kaxig efter en helg borta och jag fick under kvällen en minst sagt oväntad och inte ett dugg kul nyhet.
Jag drömde en härlig dröm om att jag var på sjukhuset och hälsade på S och han var som han var förr. Glad och trevlig och nu alldeles harmonisk. Jag berättade vad jag haft för mig på sistone och allt var bra och skönt. Imorse fick veta att han somnat för sista gången… Kanske var det bäst så. För alla. Om man nu får tänka så om en människa?