Den här veckan är kalenderna fullproppad med saker som ska göras, hinnas, folk som ska träffas och möten att gå på. Och så en resa till andra sidan landet och Öland då förstås. Det är nästan bara roliga saker så jag klagar inte, men det har varit lite stressigt och minst sagt rörigt i några dagar nu.

I måndagskväll var det för en gångs skull öppehåll och sol så vi tryckte in hundarna i bilen och åkte upp till Sisjön och promenerade. Jag hade en plan om att lägga spår till Dizzy, men det var så sablans massa svampletare i skogen att det inte var lönt. Varför folk går runt i en liten skog som Sisjön där varenda svampintresserad i hela Göteborg travat runt tre varv redan och tror att de ska hitta annat än flugsvamp förstår jag inte. Svamparna, som säkert funnits, finns INTE kvar! De är plockade för länge sen och säkerligen av nån som var smart nog att ge sig ut i regnet när inte riktigt lika många andra travade runt runt med näsan neråt där…
Iaf så bidde det inget spår men å andra sidan en härligt lång promenad mestadels i koppel och det är väldigt nyttigt för våra galningar som tycker att koppel i skogen nästan är djurplågeri… En lång stund satt vi på klipporna vid sjön och lät hundarna bada också. Caddy simmar gärna och hämtar en och annan pinne och strosar sen runt lite på land och pinkar och så. Dizzy är i vattnet från den sekund hon får varsågod till den sekund jag med lite övertalning förklarat att det är hemfärd. Hon simmar som en säl, skuttar från klipporna och hämtar alla pinnar och sjögräs och skräp hon hittar, drar upp det på land och sen far hon snabbt ner i vattnet igen! Finns det inget roligare att göra så simmar hon runt i stora cirklar och bara njuter! Hon var i sjön i säkert 20 minuter konstant och då ska man minnas att hon inte har samma sjövana och simmuskler som Silva. 

Ikväll ska jag och A ut och äta. Vi firar vår 4års dag och det var igår 2 år sen han friade. Tiden går fort som tusan men samtidigt känns det som att vi alltid haft varandra och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom! jag älskar min A!!!

Min frånvaro från nätvärlden har berott på en ganska plötslig musdöd. I brist på reservmus så blev jag väldigt handikappad (tänk vad beroende man är av internet! hua) och har inte kunnat blogga.
En kidnappad mus från A´s jobb får vara stand-in i väntan på en ny och fin råtta.

Jag måste passa på att gratta min kära mamma och hennes Carrey till CERT och BIR på helgens bk-utställning!!! Carrey var ända hane med Ck och tikar var det inga anmälda så BIRet var väl lite på ett bananskal, men det är verkligen inte illa pinkat att plocka det där Cket när alla andra åker ut på 2or och släta 1or!! Och duktiga mamma kissade inte ner sig av nervositet heller! :0
Helgens stora prestation har ändå Ingrid och Dodi gjort. De deltog i bruks-SM för andra året i rad! Denna gången var uppladdningen minimal med tanke på att de kom med på en reservplats och bara fick en veckas uppladdning och resultatet var väl kanske därefter, men jag kan inte låta bli att imponeras över att de överhuvudtaget tar sig dit och ställer upp och inte nollar rubbet (för det hade nog jag gjort i ren nervositet över att ens vara där!).  Till saken hör att de är det första aussieekipaget i bruks-SM någonsin!!! Vi fortsätter att hålla tummarna för er nästa år!

Våra egna prestationer i helgen som gått är väl av mindre vikt, men vi har iaf tagit oss ut på i spårskogen både lördag och söndag i ösregn och det tyder väl iaf på en del vilja?
Dizzy har gått som en pil i spåren! Äntligen börjar det kännas som att hon verkligen förstår och anstränger sig för det jobb hon ska göra. Något som inte kom direkt för fröken. Till hennes försvar ska nämnas att antalet spår inte varit närmelsevis så många som de borde utan vi har koncentrerat oss på helt andra saker. Nu ska hon bara få mer vana och rutin så hon blir stabilare och säkrare i spåren. För det krävs det mängdträning, så det är bara att ge sig ut i ur och skur… Spårapporterna jobbar vi vidare på. Hon tycker de är helfestliga utanför spåret och hon visar tydligt att hon hittar dem i spåret, men det krävs ännu en hel del övertalning för att få henne att apportera dem. Jag jobbar vidare på apporter separat och hoppas på att det ska släppa även i spåret snart. 
Ett par uppletanderutor har vi gjort med under helgen. Caddy är en hejare på det! Ganska helt utan träning (jag har alltid av någon anledning tyckt uppletande är supertrist till skillnad från spår) så har han hyfsat raka skick, har inte svårt att gå på djupet, håller god fart utan att tokspringa, letar väldigt aktivt, går inte ner sig av att inte hitta nåt på ett par skick och apporterar superfint så fort han hittar nåt! Jag blir såå impad av den hunden ibland! Han må vara en tråkmåns på appellplan och en oxe till att dra i kopplet, men jisses vilken näsa han har och gud vilken uthållighet och skicklighet han har i den typen av arbete!
Dizzy har ju om möjligt fått ännu mindre uppletandeträning, men går ganska fint ändå. Hon letar duktigt, springer lite för fort för att näsan ska hinna med alltid och tappar lite fokus ibland och letar efter harbajs el nåt istället. Hon kan även få för sig att inte hämta in det hon hittar om hon kommer på en bättre idé. Igår hittade hon en boll i hårdplast, men kom då på att strumpan hon plockat in i förra skicket ju låg på marken en bit bakom mig och sprang därför och hämtade den till mig istället! Sötnos! Jag plockade ut den ur munnen på henne och gick med henne ut i rutan till bollen och bad henne ge den till mig vilket hon givetvis gjorde då, för hon har inget emot att bära även ogosiga saker. Den stora risken med Dizzy i momentet på tävling när vi kommer så långt är hennes förkärlek för att rulla sig. Hon slänger sig ofta i backen för att mysa runt lite, ibland i nåt äckligt, men lika ofta i rent gräs eller sand. Ute rutan tycker hon livet leker och jag ser ibland att hon är på g att slänga sig och då gäller det att kalla in snabbt.

Förövrigt har det givetvis blivit en hel del lydnadsträning. Plats och fotposition i första hand och det blir väl små små framsteg hela tiden. Ställandena har jag förträngt, men det är klart dags att bita i det sura äpplet och ta tag i dem… Apporteringen är superfin och där är det bara lite mer säkerhet i stadgan som ska till innan den är tävlingsklar! Det känns underbart efter att ha tragglat det i döddagar med Caddy som glatt hämtar men inte hela vägen och länge, länge inte visste att man kunde sätta sig med något i munnen. För Dizzy har allt fallit sig naturligt och mycket är det nog för att jag började med grunderna när hon var ganska liten och inte satt nån press alls på det förrän nu. Hon tycker det är hellajbans och har hela tiden målbilden att sitta i position med apporten och då faller liksom resten på plats väldigt fint!
Angående lilla damens vardagslydnad som är fin förutom problemet med hundmöten så har jag tappat tålamodet och slutat skylla på hormoner och liknande. Nu är det hårda bud som gäller och nåde den hund, dvs Dizzy, som gapar och inte tystnar när jag säger åt henne!! Med tanke på klimatet i vårt område så riskerar jag nog att bli anmäld för djurplågeri (här råder filosofin att alla hundar ska få göra som de vill… öh) när jag bara ger henne en chans att lyda mitt rytande nejmorr innan jag helt sonika vänder upp och ner på henne och sen sätter mig på huk över henne och muttrande håller monolog i ämnet vad jag tycker om gapande hundar. Om detta funkar i längden har jag ingen aning om och jag skulle inte tro det eftersom jag tror på att alla, inkl hundar, i huvudsak lär sig genom positiv inlärning. Hon har iaf blivit mycket bättre på att lyssna på mitt nej och därmed blivit bättre på att bryta och istället ta kontakt! Självklart ger detta den omedelbara responsen av en jublande och skuttande lycklig matte och en näve godis eller så! Och det är ju så att jag måste få fram ett beteende som går att belöna och förstärka för att kunna gå vidare.
Beteendet från början är nog en kombination av att hon blev ordentligt skrämd av områdets snälla, men framfusiga boston terrier när hon var bebis och att Caddy fortfarande för ett år sen var bråkig vid hundmöten (dock väldigt glad!) och det smittade nog. Någonstans där när hon var liten skulle jag tagit det på allvar och gjort något åt det, men jag trodde tyvärr att det skulle ge med sig med mer självsäkerhet. Klantigt av matte… Ljusningen kommer nog förr eller senare för hon tycker ju att det är superkul med andra hundar när hon bara kommit över själva mötet.

Jodå, resten av dagen blev bättre än starten. Visserligen började det tokregna lagom till jag kom ut med Caddy på eftermiddagsrundan och ännu blötare blev jag när jag bytt hund och tog med mig Dizzy ut på lite kvalitétstid med matte. Hon skötte sig dock fint och kunde bryta sitt gafflande när jag morrade åt henne och då får hon givetvis en förbytt matte som istället glatt berömmer, matar med godis och skuttar vidare! Man får skutta lugnt med Dizzy bara för hon har inte alls fattat att jag inte vill brottas och ha dragkamp om kläder och lemmar så fort jag busar till det lite… Konstigt nog har hon inga problem med att leka lagom när man kampar med leksak.
Jag försökte få till lite vettig träning också, men jag vet inte om det gick så bra. Jag hade inte helt tänkt igenom vad jag ville göra och hur, Dizzy var lite tankspridd och jag var lättirreterad (kanske är det dags för den irritationen, kanske ska räkna lite på det…). Summa kardemumma så fick vi inte mycket vettigt gjort, men en hel del motivationsträning på spårapporter och diverse andra föremål fick vi till bra iaf och det är ju inte alls fel!

Nykokt kaffe, torra kläder och en sats negerbollar (det är nog dags för den veckan…) senare så känns livet helt ok. A jobbar sent och jag hamnar givetvis framför datorn i brist på sevärt på tv. Det är lite lyx att kunna sitta här flera timmar utan att göra något nyttigt faktiskt! Bara att njuta innan skolan börjar på allvar.

För första gången på två veckor så fick jag sova en hel natt utan att vakna av att jag chippar efter luft mitt i ett hostanfall. Ganska så utvilad vaknade jag av kaffedoft och A som väkte mig. Underbart!
Efter en liten stund framför nyhetsmorgon så var det dags för hundarnas morgontoalett. Det är normalt en kort runda på bästa “bajsvägen” där det är högt gräs och massa buskar att köra upp ändan i. Som vanligt tog jag med båda två ut. Det funkar numera riktigt bra och det är bara Dizzy som lite smått ballar ur ibland vid hundmöten och vägen vi går är det lätt att gå undan om man möter nån. Idag hade Dizzy dock en hel del överskottsenergi efter en ganska händelselös dag igår och körde gasen i botten trots kopplet flera gånger. Detta är inget matte uppskattar eftersom det resulterar i ett ganska ordentligt ryck i min axel, så redan halvvägs var jag lite irreterad på dels Dizzy som inte höll sig i skinnet och dels mig själv som inte tillfredställt henne igår.
I ett hål i marken (typ brunn av ngt slag) sticker det upp en blond skalle och Caddy blir givetvis jättenyfiken och går i en båge åt det hållet och vädrar och viftar trevligt på svansen. Detta uppfattar Dizzy som också ser skallen i marken och får ett tokryck! För det måste vara en väldigt mystisk och kanske lite farlig karl där i marken, eller hur? Nu hade jag inte lust att låta en blöt och inte helt ren Dizzy gå fram och kolla och sen attackera skallen med pussar och kramar när hon insett det ofarliga, så jag slet med henne vidare. Inte många meter senare upptäcker vi alla en tjej med två hundar (varav en aussie jag aldrig sett!) en bit bort. Nu är ju lillfia redan galen och “igång” så hon håller givetvis inte truten. Caddy, som normalt inte bryr sig så mycket om hundar som inte är nära inpå ser att det är en aussie och skulle gärna gå fram, men följer snällt med mig när jag morrar surt åt honom. Nu är jag inte ett dugg glad längre…
Efter ännu ett hundmöte och sen ett med gårdens invandrarungar (inget ont om invandrare men dessa ungars hundvana/vett är lika med noll) så är vi äntligen hemma, jag är svettig och kokande och hundarna rätt stissiga över sin arga matte… Till på köpet är kaffet slut nu. Som sagt, ingen bra morgon.

I eftermiddag efter skolan ska jag ta en lång promenad med lillskiten och träna hundmöten, uppletande och bara umgås hon och jag. Jag tror vi behöver det.

Jodå, med lite fjärilar i magen bad jag att få hoppa över platsliggningen eller bara lämna inom kopplets längd och det var helt ok för dagens domare. Därmed försvann fjärilarna och jag slappnade av och visst gick det bra! Platsen gick jag ifrån henne en dryg meter och hon låg bättre än jag trodde med en riesen bredvid sig (hon ogillar stora svarta hundar med hår i ansiktet sen hon blev påflugen av en briard som liten). Jag fick påminna henne lite om vad hon skulle göra och hon var påväg upp två gånger men lade sig kvickt ner när jag hummade lite. Under tiden så var det ett litet gäng som tränade med sina rottisar längre bort och belönade med kastade pipleksaker… Öh. På tävling hade jag brytt mig mindre om detta, men på ett inprov kändes det som en taskigt svår störning.
Resten av momenten gick helt ok. Hon satt inte på tandvisningen, men var glad och lät sig kikas på. Linförigheten var finfin ända till sista halten då hon hittade nåt att nosa på och därför blev det ett dubbelkommando där. Kvarsittning och inkallning var helt ok trots att vi inte tränat så himla mycket på stadgan i sitt med störning. Hoppet var tävlingsklart! Ställande hade jag ingen koll på att det skulle vara och det är ju verkligen inget moment vi har ens nästan klart och därför blev det en hel drös med dubbelkommandon, men när hon väl står så har hon tassarna stadigt i marken. Allt som allt är jag mycket nöjd med min lilla tjej! Hon höll ihop helt ok trots den närmast totala oerfarenheten att träna bland andra hundar. Valpkursen förra hösten och gårdagens besök på klubben känns inte riktigt som att det gills och antalet övriga gånger vi varit på en appellplan det senaste halvåret är väääldigt lätträknade. Helt blåst egentligen med tanke på att det är just det att jobba med främmande hundar i närheten som är Dizzys nackdel och svårighet. Det ska bli ändring på den punkten, jag lovar!

Kvällens negativa nyhet är att det nog inte blir någon appellkurs eftersom anmälningarna har varit alltför få. Visserligen är ju skillnaden till lydnadklass1 kursen liten men jag hade hellre velat ha hjälp med framförgåendet och budföringen än ställandet… Jaja, kul ska det bli att gå kurs igen iallafall och tack så hemskt mycket för alla lyckönskningar och tumhållning!!! Det värmer!!!