Lydnadsframsteg!
Igår när jag och husse begav oss ut till en av “våra” träningsplaner så hann vi inte mer än dit innan det sticker upp en harjävel från hörnet på en lytstolpe! Den var inte mer än fem meter ifrån oss och trodde nog att vi bara skulle gå förbi och att den då kunde ligga där osedd, men insåg sitt misstag när vi stannade och hundarna sprang omkring lösa runt oss, glada för att få träna. Dizzy hade den precis framför näsan och jag kan meddela att min lilla skitunge springer vansinnigt fort när hon har draghjälp av nåt litet luddigt, så hon hann ju säkert tjugo meter innan jag hann öppna munnen ens. På mitt andra gälla “Diiiizzyyy” så vänder hon för att komma till mig!! Det var alltså inte ren slump att hon gjorde det häromkvällen! Gullehunden!!
Nu låter det väl som att jag låter hundarna springa vind för våg och jaga det som dyker upp framför näsan på dem, men så är det inte. Jag är noga med att ha dem nära mig när de är lösa och att inte släppa mer än en i taget när det finns minsta lilla risk för harjävlar. Är risken aningen större så går de i koppel allihop. När man däremot kommer ut på en stor öppen grusplan mitt på blanka dagen och inte ser nån hare så tror ju iaf jag att där inte är nån… Tji fick jag.
Harar är förövrigt gulliga och trevliga djur, liksom kaniner och rådjur, men i sitt rätta element och inte i tätbebyggelse. Om man frånser det mindre roliga i att inte kunna ha hundarna lösa som jag skulle vilja, så drar de med sig massor av fästingar, är otrevliga i trafiken och framförallt i trädgårdarna. Dessutom har jag svårt att se att de lever ett bra liv mitt i stan…
Träningen då? Jodå, det går helt klart åt rätt håll med Lillfia! Jag lät A kommendera oss i ff för första gången igår och han var ju inte så snäll som jag trott, utan beordrade både språngmarch och vänster-/högerom march från halt. Saker vi inte alls tränat på ännu. Det gick dock över förväntan!! Nån helt om som hon svävade ut lite i och nån vänster om som hon trängde lite i, men annars helt suveränt! Dessutom höll hon positionen jättefint vilket jag varit lite nervös för att hon inte skulle klara under lite längre pass utan belöning. Vi blev också kommenderade i tävlingsriktigt läggande och det trodde jag verkligen inte skulle funka, men det gjorde det! För mig hade hon lätt fått en 10 på det igår!
Ingångarna och bakdelskontrollen börjar också likna nåt och jag ser ett ljus i tunneln där! Hoppet provade vi (dock inte på riktigt hinder) och det skulle vi kunna göra på tävling utan att skämmas redan nu.
Platsen känns väl sådär. Hon ligger, men är långt ifrån stabil ännu. Mer rutin behövs!
Vår stötesten förblir ställandet som jag inte har en aning om hur jag ska få till. Det blir ingen bra träning när jag försöker så jag behöver verkligen tänka om där innan jag gör nåt mer och kanske förstör nåt…
Två korta spår med många apporter fick Dizzy också. Jag lade dem på fotbollsplanen som var våt och därmed kunde jag se exakt vart jag gått hela tiden vilket är skönt med en orutinerad hund. Målet var bara att hon skulle följa spåren och visa minsta intresse för apporterna så jag fick nåt att förstärka. Spåren låg väl kanske 5 resp 10 minuter i duggregn.
Första apporten gick hon över utan att blinka så den kastade jag mig över och lekte och tjoade för att visa hur kul den var. Nästa duttade hon lite med näsan på och fick då en jätterespons varpå hon apporterade den! Duktig tjej! Sen visade hon tydligt att hon hittade apporterna och nångång greppade hon den utan påhejning. Planen är att fortsätta så här ett tag för att sen plocka ut momentet i skogen igen för att fortsätta träningen med själva spåret. Hon börjar få ett jäkla sug i spåret, men har fortfarande svårt för koncentrationen och ber om hjälp hos mig när hon inte hittar eller så fejkar hon helt enkelt och far iväg åt helt fel håll… Mindre kul.
Lite spännande är det dock faktiskt att träna en hund som inte är en färdig spårstjärna från början. Caddy vägrade blankt att spåra till han var sisådär 10 månader trots upprepade försök, men sen så jäklar bara kunde han! Inga svårigheter verkar för stora för honom och han spårar noga och fort, är envis som synden vid tapp, missar ytterst sällan nån apport och har aldrig bakspårat. Av naturliga skäl har det mest blivit en fråga om att hålla hårt i linan och sig själv på benen när man spårar med honom. Han är till på köpet en lättläst hund i spåret och det är inte många gånger han dragit iväg åt fel håll. Det enda han tycker är knepigt är spår i öppen mark och det ska det tränas på nu i höst! Med Dizzy är det som sagt en helt annan sak. Hon är svårläst, slarvig, spontanmarkerar inte apporterna och hittar gärna på nåt annat att göra om hon tycker det blir för svårt. Förhoppningsvis blir allt detta bättre med tiden och rutinen.
Att Dizzy har förhoppningar på sig att bli en bra lydnadshund kommer sig delvis av hennes underbara mammas prestationer på appelplanen. Tyvärr har hon inte visat sig så mycket på tävling som vi runtikring kanske önskat. Detta pga sin husses 100% perfektionism. Nu har hon iaf äntligen gett sig ut i Lk2 och kammat hem klassvinst på 187 poäng (som husse säkert inte är nöjd med 
)!!! Grattis Crazy & Kjell!!! Jag sa ju att det skulle gå jättebra!
Oj, vilken massa träning - och bra går det ju också! Tilda har haft vilohelg och varit ute på äventyr med Lotta istället (äldsta dottern).
14 augusti 2006 11:27Kram
Hjälp, vad fort det går framåt för er! Och du, Caddy har visst bakspårat en gång… när du tvingade honom! (hehe)
Stämmer in i jättegrattiset till Kjell och Crazy!
14 augusti 2006 16:16