Död mus och grattis
Min frånvaro från nätvärlden har berott på en ganska plötslig musdöd. I brist på reservmus så blev jag väldigt handikappad (tänk vad beroende man är av internet! hua) och har inte kunnat blogga.
En kidnappad mus från A´s jobb får vara stand-in i väntan på en ny och fin råtta.
Jag måste passa på att gratta min kära mamma och hennes Carrey till CERT och BIR på helgens bk-utställning!!! Carrey var ända hane med Ck och tikar var det inga anmälda så BIRet var väl lite på ett bananskal, men det är verkligen inte illa pinkat att plocka det där Cket när alla andra åker ut på 2or och släta 1or!! Och duktiga mamma kissade inte ner sig av nervositet heller! :0
Helgens stora prestation har ändå Ingrid och Dodi gjort. De deltog i bruks-SM för andra året i rad! Denna gången var uppladdningen minimal med tanke på att de kom med på en reservplats och bara fick en veckas uppladdning och resultatet var väl kanske därefter, men jag kan inte låta bli att imponeras över att de överhuvudtaget tar sig dit och ställer upp och inte nollar rubbet (för det hade nog jag gjort i ren nervositet över att ens vara där!). Till saken hör att de är det första aussieekipaget i bruks-SM någonsin!!! Vi fortsätter att hålla tummarna för er nästa år!
Våra egna prestationer i helgen som gått är väl av mindre vikt, men vi har iaf tagit oss ut på i spårskogen både lördag och söndag i ösregn och det tyder väl iaf på en del vilja?
Dizzy har gått som en pil i spåren! Äntligen börjar det kännas som att hon verkligen förstår och anstränger sig för det jobb hon ska göra. Något som inte kom direkt för fröken. Till hennes försvar ska nämnas att antalet spår inte varit närmelsevis så många som de borde utan vi har koncentrerat oss på helt andra saker. Nu ska hon bara få mer vana och rutin så hon blir stabilare och säkrare i spåren. För det krävs det mängdträning, så det är bara att ge sig ut i ur och skur… Spårapporterna jobbar vi vidare på. Hon tycker de är helfestliga utanför spåret och hon visar tydligt att hon hittar dem i spåret, men det krävs ännu en hel del övertalning för att få henne att apportera dem. Jag jobbar vidare på apporter separat och hoppas på att det ska släppa även i spåret snart.
Ett par uppletanderutor har vi gjort med under helgen. Caddy är en hejare på det! Ganska helt utan träning (jag har alltid av någon anledning tyckt uppletande är supertrist till skillnad från spår) så har han hyfsat raka skick, har inte svårt att gå på djupet, håller god fart utan att tokspringa, letar väldigt aktivt, går inte ner sig av att inte hitta nåt på ett par skick och apporterar superfint så fort han hittar nåt! Jag blir såå impad av den hunden ibland! Han må vara en tråkmåns på appellplan och en oxe till att dra i kopplet, men jisses vilken näsa han har och gud vilken uthållighet och skicklighet han har i den typen av arbete!
Dizzy har ju om möjligt fått ännu mindre uppletandeträning, men går ganska fint ändå. Hon letar duktigt, springer lite för fort för att näsan ska hinna med alltid och tappar lite fokus ibland och letar efter harbajs el nåt istället. Hon kan även få för sig att inte hämta in det hon hittar om hon kommer på en bättre idé. Igår hittade hon en boll i hårdplast, men kom då på att strumpan hon plockat in i förra skicket ju låg på marken en bit bakom mig och sprang därför och hämtade den till mig istället! Sötnos! Jag plockade ut den ur munnen på henne och gick med henne ut i rutan till bollen och bad henne ge den till mig vilket hon givetvis gjorde då, för hon har inget emot att bära även ogosiga saker. Den stora risken med Dizzy i momentet på tävling när vi kommer så långt är hennes förkärlek för att rulla sig. Hon slänger sig ofta i backen för att mysa runt lite, ibland i nåt äckligt, men lika ofta i rent gräs eller sand. Ute rutan tycker hon livet leker och jag ser ibland att hon är på g att slänga sig och då gäller det att kalla in snabbt. 
Förövrigt har det givetvis blivit en hel del lydnadsträning. Plats och fotposition i första hand och det blir väl små små framsteg hela tiden. Ställandena har jag förträngt, men det är klart dags att bita i det sura äpplet och ta tag i dem… Apporteringen är superfin och där är det bara lite mer säkerhet i stadgan som ska till innan den är tävlingsklar! Det känns underbart efter att ha tragglat det i döddagar med Caddy som glatt hämtar men inte hela vägen och länge, länge inte visste att man kunde sätta sig med något i munnen. För Dizzy har allt fallit sig naturligt och mycket är det nog för att jag började med grunderna när hon var ganska liten och inte satt nån press alls på det förrän nu. Hon tycker det är hellajbans och har hela tiden målbilden att sitta i position med apporten och då faller liksom resten på plats väldigt fint!
Angående lilla damens vardagslydnad som är fin förutom problemet med hundmöten så har jag tappat tålamodet och slutat skylla på hormoner och liknande. Nu är det hårda bud som gäller och nåde den hund, dvs Dizzy, som gapar och inte tystnar när jag säger åt henne!! Med tanke på klimatet i vårt område så riskerar jag nog att bli anmäld för djurplågeri (här råder filosofin att alla hundar ska få göra som de vill… öh) när jag bara ger henne en chans att lyda mitt rytande nejmorr innan jag helt sonika vänder upp och ner på henne och sen sätter mig på huk över henne och muttrande håller monolog i ämnet vad jag tycker om gapande hundar. Om detta funkar i längden har jag ingen aning om och jag skulle inte tro det eftersom jag tror på att alla, inkl hundar, i huvudsak lär sig genom positiv inlärning. Hon har iaf blivit mycket bättre på att lyssna på mitt nej och därmed blivit bättre på att bryta och istället ta kontakt! Självklart ger detta den omedelbara responsen av en jublande och skuttande lycklig matte och en näve godis eller så! Och det är ju så att jag måste få fram ett beteende som går att belöna och förstärka för att kunna gå vidare.
Beteendet från början är nog en kombination av att hon blev ordentligt skrämd av områdets snälla, men framfusiga boston terrier när hon var bebis och att Caddy fortfarande för ett år sen var bråkig vid hundmöten (dock väldigt glad!) och det smittade nog. Någonstans där när hon var liten skulle jag tagit det på allvar och gjort något åt det, men jag trodde tyvärr att det skulle ge med sig med mer självsäkerhet. Klantigt av matte… Ljusningen kommer nog förr eller senare för hon tycker ju att det är superkul med andra hundar när hon bara kommit över själva mötet.
Du är inte ensam om att ha en hund som rä förjävlig i hundmöten - Spader är precis likadan. Jag har försökt allt, både hårda och mjuka sätt men inget har hittils lyckats. Just nu försöker jag mest acceptera att hon är ond på hemmaplan i koppel och fundera ut en ny strategi att få tyst på gaphalsens skenutfall. Tur att hon uppför sig som en stjärna överallt annars… Men irriterande är det!
28 augusti 2006 17:03Hjälp vad ni är flitiga! Känner mig lat som bara den när jag läser om era bravader :o)
29 augusti 2006 17:36Utan mus! Hemska tanke! Jag får abstinens om vi är bortbjudna och jag inte kan kolla datorn på en hel kväll *är mycket sjuk*
Ha det gott!
Kram
Hallå tjejen!
29 augusti 2006 19:33Läste musdöd… och jag kan meddela att jag såg läskiga döda saker framför mig innan jag hann läsa om vad det egentligen handlade om…. Duktiga ni varit i helgen!!!