Länge sen jag skrev igen. Det har den naturliga anledningen att jag inte haft tid. Iaf inte tid nog att engagera mig i min blogg…

Fredagskväll var jag och A och hundarna på GMBK och kikade på bästa fd grannen Linda som tävlade elitlydnad med sin Soya. Tyvärr nådde de inte ända fram till förstapriset den här gången, men det såg jättefint ut mellan de två nollade momenten. Soya som nomalt är den apportör hon borde som retriver, nollade dirigeringsapporten pga någons hål i fickorna. Det låg något gott godis bredvid apporten och givetvis var det lite för intressant för att låta det ligga där! Linda har nog haft alla sorters otur man kan ha på tävling det senaste året så nu måste det ju bara släppa för henne! Jag håller iaf tummarna.

Efter tävlingstitten for vi vidare till Fjärås och en helg på kollo hemma hos Tina. Vi blev inhyrda för målning av stallet och eftersom vi trivs bra i deras sällskap blev vi som vanligt kvar längre än vi tänkt. Förutom målat har vi ridit, promenerat, gosat med valparna och med Alice, A har spelat badminton och tv-spel och vi har pratat och druckit vin, ätit gott och pratat ännu mer. Givetvis har jag myst en hel del med älskade Silly också.
Dizzy och Caddy skötte sig riktigt duktigt hela helgen och jag är riktigt stolt över dem! Tyvärr fick helgen ett mindre bra slut när jag och Tina tog en promenad med alla tre hundarna och både Dizzy och Caddy, framförallt den sistnämda, betedde sig ordentligt illa. Det drogs i koppel, nonchalerades inkallningar, tramsades och kunde inte låta bli att busas med varandra trots att jag sa att det räckte… Gah! Det hela känns ju inte mindre jobbigt när Tina är med. Nånstans vill jag ju väldigt gärna visa upp mina hundars goda sidor inför henne. Men som Tina sa, så hade de visserligen fått vara ute och sprungit hela helgen, men den mentala träningen hade ju bara bestått i att ligga stilla där jag lagt dem i hallen medan barnen lekte runt dem. Det var de visserligen helt ljuvligt duktiga på, men det kan inte beskrivas som mentalt krävande direkt. Den andra mindre roliga saken i slutet av helgen var att Tinas äldsta son mådde kasst och fick spendera hela eftermiddagen och kvällen på Östra och fick konstaterat borrelia. Stackarn!

Igår var vi ut och tog igen lite efter helgen och lade spår och tränade lydnad. Både Dizzy och Caddy spårade jättefint! Jag lade ett utökat appellspår till Caddy med ca sex vinklar och fyra apporter. Han snurrade lite i första vinkeln och i ett kort parti där spåret gick på torr sandmark, men markerade apporter och tog övriga vinklar klockrent.
Dizzy gick för första gången ett hussespår och det med fem vinklar och fyra apporter och två vegetationsövergångar (något hon heller inte gjort innan). Redan innan påsläppet hade hon spåret i näsan och det var bara till att hänga med när jag släppt på henne. Massa sug, näsan i backen och klockrent i kärnan hela vägen! Hon stannade upp en aning vid alla apporterna och plockade två av dem självmant! Gulletjejen börjar fatta galoppen!!!
En tur ner till sjön för lite simträning belv det också innan vi åkte hem och särskillt Dizzy tycker det är höjden av lycka att få simma!

Idag har det varit kurs för mig och Dizzy. Hon överraskade mig fullständigt med att vara lugn och fokuserad till tusen och låg plats som hon aldrig gjort förr! Stabilt och koncentrerat trots andra hundar nära inpå och störning av instruktörer låg hon där och kikade på mig! Positions-/kontaktövningar och ingångar stod på schemat idag och Dizzy är ju bra på det så hon briljerade lite till! Ikväll kände jag att hon var sådär “med mig” som Silly är och den känslan är helt obetalbar!!!
Tyvärr fick vi ett mindre kul slut när lilla frökens hjärnceller var slut och hon började boffa på storpudeln som tydligen var väldans farlig. Eftersom hon boffade till så fort jag släppte kontakten med henne fick jag uppmaningen att nonchalera henne av instruktören. Detta resulterade i att boffandet övergick i vrålskall och rest ragg. Bättre blev det när pudeln med matte kom och ställde sig en bit bredvid oss så Dizzy fick en chans att se att trots hennes hotfasoner så viftade pudeln bara lugnt på svansen åt henne. Skällandet bytte karaktär till ett mer avslappnat, raggen sjönk och svansen började vifta, men tyst blev hon inte förrän vi gått ifrån pudeln. Envis som en gris… Om denna metod resulterat i en förbättring eller försämring till nästa gång återstår att se. Det trista är att jag vet att om hon bara får chansen att gå fram och hälsa så släpper hon allt på en sekund, men jag kan ju inte låta henne hälsa på alla hundar som ser knepiga ut på plan. Hon måste ju lära sig att lita mer på mitt omdöme och skita i hur andra hundar ser ut. Till vardags går hundmötena bara bättre och bättre och det blir bara ett boff innan hon för det mesta bryter själv eller gör det när jag säger till. Hon litar mer på att jag fixar situationen och hon vet att jag blir pissförbannad när hon beter sig illa och att jag blir som en kvittrande sol när hon är duktig. Det var nog en kombination av en bestämd plan och mognad som gjorde att det äntligen blev bättre på den punkten.

Nattinatti!

9 Kommentarer till “Kollohelg, borrelia och kurs”

1. Tytti skrev:
   

   Låter helt klart som en ljuvlig helg hos Tina! Tråkigt med hennes son, hoppas han är bättre! Kram

   27 september 2006 8:12
2. Linda Andersson skrev:
   

   Hej!
   Det var kul att ni kom och tittade! Zoya går jätte bra nu och vi har anmält oss till fler tävlingar. Bara att hoppas på det bästa!
   Kul att det går framåt med Dizzy, hon kan ju det vet vi sen länge… nu dröjer det inte länge ska du se, snart ses vi ute på tävlings planen! Vi hörs, kraaam

   27 september 2006 11:49
3. Åsa skrev:
   

   Är så avis att du bor så nära Tina och Johan (vill också :()
   Så det börjar bli dags för tävling med lill tjejen snart eller??
   Kram

   27 september 2006 17:39
4. Ida P&B skrev:
   

   Visst är det intressant med hundmöten, speciellt med två aussies i koppel.. Ikväll mötte jag en man med leonberger och artig som jag var (till en början) gick jag åt sidan, satte mina hundar och sa “stanna” åt dem. De satt ganska fint men vad gör då den mötande hundägaren?! Jo, stannar och låter sin leonberger stå och mäta sig med mina hundar på två meters avstånd! DÅ slutade min trevlighet och jag sa syrligt att “du få gärna gå” med påföljd att P&B tyckte att det var helt ok att heja på matte och vräkte sig fram i kopplen. *suck* Fick dock träna en gång till på promenaden och då gick det bra..

   27 september 2006 21:35
5. Åsa skrev:
   

   Svar på din fråga angående min “kossa” - hon har ganska precis 6 månader? Men då Silva började löpa vid 8 månaders ålder så känns det kanske som ofta. Hon är trots allt 22 månader nu Kramis

   27 september 2006 23:04
6. Åsa skrev:
   

   Fel av mig Hon är nu 21 månader och då stämmer det bättre med vad jag skrivit ovan
   (Tokiga jag som inte vet hur gammal min hund är ;))

   27 september 2006 23:11
7. Agnetha skrev:
   

   Visst är den underbar den där känslan, när både en själv och hunden liksom glömmer att det finns andra på appellplanen och vi bara finns för varandra!?! Den är verkligen obetalbar. Synd att den inte finns jämt bara … Känner igen det där med boffandet; Bucks har oerhört svårt för småhundar - alla de ska skällas ut och jag blir såååå trött! Men, men - de växer väl till sig nån gång, de små liven, och fattar att mattes omdöme är synnerligen gott. Ha en bra dag! Kramar.

   28 september 2006 0:00
8. Annelie skrev:
   

   Tack, tack och tack! Som vanligt har ni fullt upp av trevliga aktiviteter!
   Kramar

   28 september 2006 3:58
9. Åsa skrev:
   

   Kikar in för att önska dig och de dina en fantanstiskt bra helg!
   Kram

   29 september 2006 18:55

Skriv en kommentar

Namn (krävs)

Epost (publiceras ej) (krävs)

Webbsida