Knepig människa och brukskoll
Vissa människor klart underliga.
Jag anser mig vara en väldigt social person som kan anpassa mig bra till olika sorters sociala sammanhang och jag tror mig kunna konsten att umgås respektabelt även med människor som jag rent
ogillar. Ibland träffar man ju människor som inte alls är på samma våglängd som en själv, men ändå är man artig och konverserar snällt om vädret eller så. Imellanåt stöter man dock på folk som verkar vara antingen socialt handikappade eller ytterst oartiga. A har en gammal vän vars flickvän är sådan. Hon och jag har inte
jota gemensamt mer än typ vårt kön, men jag försöker tappert starta samtal ändå. Jag kommenterar lätta saker som vädret, det vi äter, filmen vi just ska se på bio eller så men får inte mer än enstaviga, snäsiga svar tillbaka… Hon hälsar inte när vi möts trots att vi andra tre (jag, A och hennes pojkvän) är glada att se varandra och hon säger inte hejdå när hon går. Hon verkar inte vara ett dugg blyg och jag vet att hon är social förövrigt. Är det mig det är fel på??? Är jag en svår människa? Eller otrevlig? Eller är jag helt enkelt en för lågt stående varelse för en universitetsstuderande som hon att ens tilltala??? Hade det inte varit för att jag har våra respektives vänskap att ta hänsyn till så hade jag nog kört med samma mynt tillbaka mot henne och varit otrevlig, snäsig och uppblåst tillbaka. Eller snarare hade jag nog bara vänt ryggen till och gått… Vi behöver verkligen inte vara bästisar, men att kunna umgås artigt vore trevligt!
Caddy mår bättre. Han har ingen feber längre och det har inte sprutat ur bakänden på honom idag. Helt bra är det definitivt inte ännu och han käkar än så länge inte annat än ris, kokta morötter, lite köttfärs eller vom och blåbär. Han får snällt fortsätta med det ett par dagar till så får vi se. När Dizzy var så fasligt magsjuk förra våren och aldrig blev bra så tappade hon snabbt även aptiten, men den verkar Caddy som tur är behålla iallafall och till skillnad från henne har han ju heller inte haft feber mer en ett dygn så jag håller tummarna för att han är på bättringsvägen!
Som tur är har inte tjejerna blivit dåliga alls och det talar ju för att det skönt nog inte är något smittsamt iaf.
Dagarna går åt till att plugga och träna hundar just nu. A är som sagt ledig och pular runt en hel del här hemma och putsar fönster och dammtorkar och grejar. Han är även en ängel och tar hand om rastningar och matlagning så jag kan spendera mycket tid med studierna och sen umgås med honom eller mina älskade fyrbeningar. Idag körde jag igenom båda tjejerna ordentligt i brukslydnaden för att känna av vart vi ligger och vad som behöver arbetas på. A kommenderade och kommenterade och vi är överens om vilka moment som funkar och vilka som behöver klart mer jobb. Med båda två så är framförgåendet ett evighetsmoment. Silly har det i grunden men behöver ständigt peppande träning för att hålla det snyggt och jag måste hitta ett sätt att få till en bibehållen riktning i ställandet. Dizzy har ju som bekant myyycket svårt för detta moment och dagens “test” visade att vi inte kommit så långt som jag trodde. Bara att fortsätta traggla m a o….
Silly har ett snyggt kryp för det mesta men det händer att hon bara vägrar. Nu var det dock länge sen och det känns hyfsat stabilt. Hennes linförighet är helt ok även om jag nog aldrig kan bli nöjd med fotgåendemomenten och hennes lägganden är stabila men långsamma, dock utan steg. Inkallning och apportering är det inget att orda om och budföring är ju skitkul åtminstone till husse. Måste träna med okänt folk alltså…
Dizzy har snygga lägganden nu. Inkallningen är fin och apporteringen likaså, även om ingången med apport i munnen måste filas en del. Budföringen är skitkul, men hon får sina fläpp och tvekar ibland, oftast mot mig när dragningen är stor. Även hon behöver träna med okända mottagare, något jag inte tror att hon gjort en endaste gång… Det som gjorde mig både besviken och stolt idag var Dizzys linförighet. Hon föll helt ur ett par gånger och ville hellre nosa, men kom tillbaka till arbete efter bara en tyst harkling från mig. Men det är ändå något jag är allergisk emot och som jag trodde att hon inte skulle göra. När hon gör det hon ska, vilket ju faktiskt är nästan hela tiden, så är hon ljuvlig att gå bredvid! Givetvis finns det massor av detaljer kvar att fila på, men grunden är sååå fin sååå! Jag är faktiskt stolt över det! 
Förutom brukslydnad så körde både jag och A slalom i mängder. Båda tjejerna börjar fatta vad det går ut på och båda två tar nu fyra pinnar självständigt om än ganska osäkert och väldigt långsamt. Med mer säkerhet så är jag övertygad om att farten kommer också.
Imorgon hoppas jag hinna med ett besök på klubben för att träna både agility och lydnad!
Jag håller helt och hållet med dig: Det hör till vanligt “bonnvett” att kunna uppträda civiliserat även mot människor man egentligen inte har så mycket till övers för. Artighet är en dygd, det har min mamma lärt mig och min mamma har inte fel!
Skönt att höra att Caddy är på bättringsvägen. Ett elände, den där magsjukan … 
Kul att så mycket funkar med tjejerna! När det gäller framförgåendet fick jag ett tips som funkat bra för oss: Innan jag gör framförgående gör jag en (slät) inkallning på den sträckan (vilket också sker på tävling ;)). Det brukar få ett och annat ljus att gå upp för de flesta hundar, har jag förstått. Hur som helst kanske det kan vara värt att testa i vart fall. 
Plugga på och ha i övrigt bra fortsättning på veckan! Kram.
26 april 2007 1:03Härligt att Caddy-ponken börjar friskna till!
Ha det bra!
26 april 2007 8:06Jag håller med Agnetha “där uppe” Kan man inte uppföra sig bland folk så kan man lika gärna stanna hemma!
Tjejerna verkar ju jätteduktiga! Sånt där finlir och putsningar får man väl alltid hålla på med, eller blir man “klar” någon gång?
Härligt att Caddy börjar pigga på sig!
Jag tycker att det låter som om A´s kompis flickvän har lite problem med sig själv, men det är ingen ursäkt för att vara otrevlig. Tänk vad det måste reta henne att du är så trevlig trots att hon snäser av dig, kör på din trevliga attityd du. Hon retas nog till tusen.
Sådana där människor är på sätt och vis väldigt intressanta.
Hoppas att ni har lika fint väder där nere i Mölndal som vi har här, solen skiner och det är alldeles umderbart. Jag ska ut och fila lydnadsdetaljer nu, och hoppas att under sker.
26 april 2007 10:43Kram!
Ett litet paket borde dimpa ner i den tjejens brevlåda med en “vett & ettikett bok”
Stå på dig! Jag tror snarare att hon känner sig underlägsen jämte mot dig, då brukar ju tjejer kunna flippra och bli allmänt tjuriga för att minsann visa vem som är bättre.
Härligt med Caddy killen
Finslip och sedan klappat och klart 
26 april 2007 10:56Härligt med tjejernas träning
Kram
Det mesta handlar om avundsjuka när människor beter sig på det viset.
Duktiga ni är som tränar så mkt, vi håller oxå på och alla momenten för apell/LK1 är påbörjade, det enda som inte funkar är att hålla apporten annars går det andra kanon.
26 april 2007 14:05Hej
Henrik från agilitykursen här, visste inte att caddy var dålig, hoppas han blir bättre iallafall snart. Sweety har börjat löpa nu så jag får nog köra resten av kursen med våran andra berner.
Ha det bra
26 april 2007 15:29Henrik & Sweety
Håller med några av “talarna” här ovanför ang. tjejen. Avundsjuka/svartsjuka tycker jag det låter som *usch och fy*
Sen tycker jag att du ska skicka hit A - han verkar vara väldigt “bra-att-ha” nu. Jag skulle behöva mig en liten hustomte som fixar här hemma
Ses snart!
Kram
26 april 2007 21:25