Återhämtad x 2
Jag har återhämtat mig. På två sätt. Dels rent fysiskt efter en jobbig, men givetvis skitkul helg i Böda. Dels mentalt efter en viss valpsjuka som Crazys valpar gav mig. Monster är en ljuvlig och supertrevlig valp, men han gav mig insikt i att jag faktiskt inte är sugen just nu. Jag har en del mål med mina tjejer att uppnå innan det finns plats för en liten krabat till här. Å andra sidan så ger mig Monster och allt valpsnack med mamma mig massor av tankar och planer för min nästa valp. Saker som jag tänker göra annorlunda än med de valpar jag haft, saker som jag ska tänka extra noga på och hur jag rent allmänt ska göra nästa hund till den perfekta hunden.
För visst är det så? Man tänker att nästa hund, den ska bli champion i precis allt, den ska se perfekt ut och vara perfekt uppfostrad och bara gå omkring med nån slags stjärnglans runt sig hela dagarna! Sen kommer nästa hund och redan första dagen inser man att även denna valp kissar på mattor, biter i fingrar och har faktiskt inte ett helt perfekt utseende ändå. Fortfarande har man dock ett stort hopp för framtiden men ju längre tiden går och ju äldre valpen blir så börjar man komma på fler och fler mer eller mindre fyndiga bortförklaringar varför det inte blev så stjärnglansigt och perfekt iaf. Det som i slutänden räknas är väl vad vi gör när vi sitter där med den drygt ettåriga slyngeln som inte kommer perfekt på inkallning, som inte plockar apporterna i spåret, som vägrar ligga plats och som bara tycks få släta ettor på utställning. Det är då man antingen ger upp (vem har inte varit nära många gånger?) eller biter sig i läppen och envist fortsätter träna trots att det verkar omöjligt att få den helvilda galningen i andra änden av kopplet att ens sitta stilla i 3 sekunder. Det är då vi utmattat tittar på dem när de sover och tänker att de iaf är söta då… Efter det, i vissa fall kanske några månader och i andra många år senare, som man får lön för mödan. När ens vuxna och iaf ibland ganska mogna hund som glatt kikar på en med spårets slutapport i munnen när man själv pustar efter kilometerspåret eller när hunden skiter i den mötande hundens utfall och istället söker sin älskade mattes blick eller när energin som innan gjorde det omöjligt att vara stilla nu ger en toksnygg inkallning med läggande och ställande eller ett vackert, flytigt fritt följ, det är då man kan klappa sig i ryggen och ta itu med det som fortfarande inte fungerar. För med aussie så finns det väl alltid nåt som inte fungerar? Om nu alla tävlingsmoment sitter som en smäck så behöver man ju inte se längre än till vardagslydnaden för att inse att man kan jobba på att inte hoppa på främmande folk (helst inte hångla med dem heller), att inte jaga vilt, att gå fint i kopplet trots störningar, att inte skälla när dörrklockan ringer och så vidare…
När hunden sen är gammal och grå och inte gör så mycket väsen av sig längre (men å andra sidan lagt sig till med en mängd bortskämda olater och fasoner) så kommer man ändå vara lika blåögd när det gäller nästa valp. För den, den kommer att bli perfekt!!! Eller hur? 
Jag anser mig vara nånstans i mellanläget. Där jag börjar känna mig ganska bekväm med mina tjejer men samtidigt inser hur oändligt mycket vi har att jobba på fortfarande. Särskilt då fröken Röd.
Jag har gett mig den på att komma ut och tävla i höst. Tyvärr finns det ytterst få lägretävlingar häromkring och att komma med på dem verkar svåååårt. Appelltävlingar finns det gott om så att komma med ska inte vara ett problem. Att lyckas känns svårare. Inte för att Dizzy inte har kapacitet nog, för det har hon så det räcker och blir över, utan för att vi helt enkelt inte har rutin i tävlingssammanhang ihop nog för att vi ska hitta flytet. Denna rutin kommer ju bara om man tävlar så det är bara att slänga sig in i leken och vara beredd på att det kan gå mot kattlådan till lika väl som mot stjärnorna. Dizzy har som bekant inga gråskalor så halvbra kommer det nog aldrig att gå. 
Sillen däremot har mängder av gråskalor inte bara i pälsen. Det enda jag är säker på med henne är att hon alltid gör så gott hon kan just då. Det ger en härlig trygghet att gå ut på tävlingsplan med henne, men samtidigt är det lite trist för jag vet också att hon håller sig där lite mittimellan, alltså inga bottennapp men heller inga perfekta 12:or. En riktigt kul sak med Silly är att jag helt klart lyckats hitta hennes slumrande föremålsintresse! Jag vet att hon kampade som en tok när hon var yngre, men att det av någon anledning försvann helt med tiden. Antagligen för att hennes kära mor var dominant och för att det inte underhölls ordentligt. Men, men prylar har blivit mer och mer intressanta och i Böda hittade hon en sån där gosedjursand som kvackar och blev helt tokig i den! Givetvis var jag tvungen att köpa en och hon kampar, sliter, ruskar och leker som en galning med den!!! Jag blev så glad att jag nästan började gråta första gången! Jag visste att det fanns därinne i henne nånstans och nu har jag hittat knappen!
Angående Böda så krävs väl lite rapporter antar jag…
Nadia gjorde sin debut i utställningsringen med lånade Carrey och det gjorde hon jättefint! BIM blev resultatet och det mot Carreys dotterdotter Pärlan (som visades av Fanny som visat Dizzy ett antal gånger). Pärlan blev sedan BIG 4a!!! Grattis!!!
Familjecupen vanns i år av Nadia och Caddy och det ganska överlägset. GRATTIS Nadia!!! Andreas och Dizzy var goda tvåor och jag, mamma, Sillen och Carrey var rätt så långt efter… Priset till Caddy var en hel tjursnopp som han blev mycket glad över och till Nadia äran att arrangera cupen nästa år.
Några bilder från helgen har jag inte. Jag tog nämligen inte ens med mig kameran. Både mamma och Nadia har däremot fotat rätt så duktigt och bilder bör därför avkrävas på deras sidor! hehehe
Kan bara nicka instämmande i din beskrivning av att ha hund.
6 september 2007 20:53Kram
Ja, men det där har jag funderat på med aussien.. Är de ovanligt svåra att ha en riktigt bra vardagslydnad på eller? Jag känner många duktiga hundmänniskor, både med aussie och utan, och de som inte har aussie de har finfin vardagslydnad på sina hundar medan alla vi som har denna underbara ras (tro inte annat=) har diverse vardagslydnadsproblem… Håller ni med?
7 september 2007 10:32