Förtydligande
Jag måste nog förtydliga lite. Givetvis tror jag också att vår ras, precis som alla andra raser, har vissa inbyggda egenskaper som både kan ställa till med problem likaväl som att de kan vara underbara egenskaper att jobba med. T ex jakten. Jag tror att många av våra aussies jagar vilt av den enkla anledningen att det är vallhundar som fortfarande har starka vallegenskaper (jodå, även våra “showaussies”) och som bekant är dessa instinkter och egenskaper förfinade “jaktinstinkter”. Får man inte utlopp för det man är gjord för så rinner det lätt över och så blir vallhunden kanske en harjagare som mina tjejer.
Dessutom är våra aussies givetvis individer också. De har inte alla samma egenskaper, problem och fördelar. Och gudarna ska ju veta att det man är beredd på och tänker att med nästa valp ska jag vara noga att göra si el så för det fick jag problem med den förra hunden med, så är den valpen en komplett motsats till den gamla hunden på just den punkten. Som t ex Caddys ägandevilja av föremål. Han tycker det är skitkul att springa efter kastat föremål och lägger sig glatt och tuggar el busar med det på egen hand. Om man ska ha honom att komma in med det så är det genast skittrist med prylar. Med Dizzy belönade jag därför allt bärande och apporterande i ungefär en vecka innan jag insåg att jag hade en apporteringstokig hund som tyckte det var höjden av lycka att få komma tillbaka med saker till mig… Eller Caddys totala kärlek till allt och alla och särskilt då alla hundar han möter. Han vill promt fram till alla och hälsa och busa och många är de gånger jag asförbannad gått och hämtat honom när han sprungit fram till främmande personer och hundar. Dizzy tvärhatar alla hundar hon möter. Iaf så länge de är på avstånd och har ingen som helst önskan att gå dit. Väl framme umgås hon bra med i princip alla hundar dock, men jisses vad vi jobbat med hundmöten för att hon ska kunna hålla snattran… Men kanske just för att Caddy älskade alla hundar så fasligt så ville jag inte ge Dizzy chansen att umgås så mycket med främmande hundar. Jag ville att hon skulle umgås med mig och tycka det var roligare än att springa iväg till andra. Det lyckades jag ju med, men i efterhand kan jag ju konstatera att lite fler positiva kontakter med främmande hundar när hon var liten hade varit väldigt bra för henne…
Summa kardemumma är att jag självklart inser att vår ras kanske har lättare att utveckla vissa olater, men att vi ofta (jag säger inte alltid, för det finns givetvis exempel som Lisas Eskil där de helt enkelt var lyckligt ovetandes om aussiens “rykte”) ser genom fingrarna på mycket bara för att ”de är ju aussies”!
Säg gärna emot mig om ni tycker annat! Jag har bara teorier. Det vore kul att höra vad ni andra aussieägare ser hos era egna hundar eller rasen i stort! 
Nu ska jag paniktvätta lite (min tvättstuge nyckel har varit försvunnen hela veckan, dvs på A’s kontor… 
) innan det är dags att slänga lite kläder och pennor i en väska och bli upphämtad av A-L för avfärd mot Sofiero i helgen. Jag ska bo med en människa jag inte vet vem det är och jobba med en annan jag heller inte vet vem det är. Helgens raser är föga upphetsande i mitt tycke, men det ska ändå bli kul. Det roliga med att åka iväg och inte känna de man ska bo och jobba med är ju att man lär känna nya människor!
Jag håller helt med dig (förskräckligt vad vi är ense du och jag!
). Att vi som ägare påverkar hunden mycket är ju självklart, men det är också så att aussien är en mycket företagsam, alert, snabblärd och - inte minst - smart hund, som dessvärre har lika lätt för att lära fel saker som rätt. Vi har en ras med mycket motor och den går sällan på tomgång. Därför kräver det mycket av oss som ägare.
När det gäller hoppa på folk etc, så tror jag att många av oss enkelt uttryckt skiter i det, för att inte riskera att få ett tillgänglighetsproblem. Och lite grand resonerar jag som så, att om folk inte klarar av att min hund vill pussa på dem, så är jag nog inte så intresserad av deras sällskap. Med andra ord: Bucks gallrar bekantskapskretsen på ett mycket effektivt sätt!
Kan det möjligen vara så att den prickiges matte slappnar av på ett annat sätt på klubben än på andra ställen? För, på klubben gör det ju liksom inget - där är folk rätt härdade … 
7 september 2007 19:17Koppeldragandet då? Ja, Bucks är faktiskt rätt duktig på att gå vid sidan - tills det kommer en annan hund. Då har jag inte ens en sportslig chans; gap och väsen och en #@!=¤%& matte, tills den mötande hunden kommer nära och hälsar. Då är det nemas problemas. Och vad än märkligare är: Detta händer i stort sett ALDRIG på klubben!
Jo jo, nog har man funderingar och planen klar för hur man ska göra nästa gång, för att undvika alla “fällor” - precis som jag hade när jag skaffade Bucks. Jag visste ju exakt hur jag skulle göra.
Hoppas det blir en riktigt trevlig helg, trots att du är lite tveksam inför förutsättningarna.
Kram.
Jag är benägen att hålla med er båda! Sen tror jag att om man är prinscipfast till tusen och aldrig ruckar på gränserna så kan det nog gå riktigt bra (Känner en tjej med mallar som orkar leva så *beundransvärt* men kanske lite tråkigt…
). Men se sån är inte jag och orkar alltså inte leva där efter dag efter dag. Då tror jag att man får ha lite överseenden med att leva med en tossig aussie som den är, full av upptåg… 
Vi har tidigare haft en katt som nästan såg sådan ut.
Er Norpan hon är allt bra söt hon
Trevlig helg till er alla!
7 september 2007 20:03/Kramis
Jag vet inte om jag ska yttra mig som är så långt ifrån en “erfaren” aussie-ägare som det går att komma!
Men efter ett liv med en SALIG (!!!!!) blandnig av hundar så tror jag ändå att det beror på dina egna mål av vad du vill ha ut av din hund! T.ex. så hade jag en schäfer, alla vet hur hopplöst mycket en schäfer piper, skäller och är allmänt enerverande!? Min Nicky sa aldrig ett pip!!!!!! Med andra ord så tror jag att man har vissa förväntningar, och då givetvis förklaringa till att hunden gör vissa saker, och säkert är det så ibland, men om du sätter kopplet i handen på en blind som inte vet vad det är för ras i andra änden, så kommer han att uppfostra hunden utan förutfattade meningar eller rasbundenhet och det kommer med all säkerhet att bli alldeles utmärkt. Det är för lätt att “skylla” på gener även om jag är väl medveten om att det givetvis också har inverkan!
7 september 2007 21:07Puh…. får jag ovänner nu!?
Mmmm….roligt att läsa om det här. Man får sig en tankeställare. Visserligen jagar inte mina flickor *ta-i-trä* men hoppar och hånglar gör de (om än på helt olika sätt)…men det vet väl alla att aussies är födda med studsbollar under tassarna…eller?
Kram
8 september 2007 7:38Jag tycker det mest intressanta är att vi har så mycket bra och dåliga erfarenheter från tidigare hundar att vi snarare går på det när vi uppfostrar den nya hunden än ser till vilken individ hunden är.
8 september 2007 10:20För övrigt tror jag man får välja sina fighter. Vissa saker är jag jättehård med, t ex ta från bordet, medan andra saker är lite skitsamma, t ex sno mina strumpor. Kontentan av det är att Chenin aldrig tar från bordet, men ofta kommer med strumpor i munnen när man kommer hem. Allt är upp till oss ägare, men har man en hund med mycket drifter har man inte ork eller tid att ta tag i allt, utan man får välja det viktigaste, annars blir nog livet väldigt olyckligt både för hunden och ägaren.
Kram på er!
Verkligen jätte intressant att höra era tankar om aussien i vardagen. I och med att vi endast har haft Caddy i några månader och är rätt så gröna i aussiens värld så finns det så fruktansvärt mycket jag fortfarande inte vet men av egen erfarenhet så tror jag att den största delen i problem med vardagslydnad ligger hos oss. Vi har fått jobba oerhört mycket med Caddy sen han kom till oss, allt han lärt sig under sin uppväxt var i princip som bortblåst när han kom innanför dörrarna hos oss. Dra i koppel, äta från bordet och inte lyssna ett skit på vad vi sa var ungefär vad han nöjde sig med i början! Efter en himla mycket envishet från både mig och Mattias har vi idag en hund som kan gå rätt bra fot, kan springa lös och komma på inkallning trots hund i närheten och aldrig skulle få för sig att ta nått från bordet!!! Och givetvis finns det undantag då han bestämmer själv vad han vill och inte vill göra. Oftast är det dock i en period då jag eller M bortser från våra regler pg.a lathet eller orkeslöshet, så igentligen är det inte hunden man ska va arg på utan en själv för att man kan bättre. Men vi fungerar inte perfekt hela tiden vi heller så man gör så gott man kan och bara njuter av allt gott man får från dessa underbara varelser!!!!
8 september 2007 10:21Det är naturligtvis så att det man fokuserar på i valpstadet och tränar på mycket efter olika erfarenheter fungerar relativt bra och det är nog ganska lika oavsett ras.
Men det jag fastnat för är att trots att många aussieägare är väldigt duktiga, noggranna, tränar mycket och är relativt konsekventa (jag tror inte att någon klarar att vara 100% konsekvent) så är hundarna ganska olydiga ur allmänlydnadssynpunkt. Många jagar, vaktar, gör uftall, drar i kopplet etc. (ja mina är också skyldiga till detta emellanåt, därav mitt intresse för problemet..)..
Det känns också som att man måste fostra en aussie hela deras liv… De testar hela tiden, om inte gamla grejer så nya….
En vallhund är ju avlad för att samarbeta så på grund av det borde de ju söka föraren istället… Men de är ju ofta starka individer och kanske är man trots allt för otydlig i valpstadiet och lämnar för mycket till aussien själv att bestämma och sedan är de så viljestarka att man får kämpa resten av livet med att få till det?! Är det vakten som ställer till det?
Ja, de är smarta, viljestarka och duktiga på det mesta inklusive diverse otyg… och jag älskar aussien som ras, tro inte annat men jag har funderat på detta länge och det är alltid kul med lite diskussion…
8 september 2007 12:23Mkt intressant… Upptäckte ju rätt tidigt att min röda skit inte var ett dugg lik Banza, som är en liten ängel, och det har absolut medfört att jag inte har vågat ge henne lika mkt ansvar i olika sammanhang. Och jag tror absolut att detta bidrar till sämre uppförande! Det har hänt att jag efter en misslyckad inkallning direkt kommit på mig själv med att innan jag ropade redan var helt övertygad om att hon ändå inte skulle lyssna! *dum, dum, dum* =)
Men samtidigt ÄR det ju svårt att vara likadan i olika situationer, man är ju inte mer än människa… Vet jag t.ex. att hon alltid reagerar särskilt mkt på en viss hund är det SVÅRT att inte bli det minsta spänd, eller iaf på något sätt förbereda sig när man får syn på den hunden på andra sidan gatan! =P
Intressant diskussion! =)
8 september 2007 19:42Oj, vilken intressant diskussion det blivit här! Nu undrar jag om det är så att man på något sätt får den hund man förväntar sig, då har jag kanske inte varit så smart i mitt namnval till nytillskottet?
Åandra sidan, efter två veckor tror jag fortfarande att Monster kommer att bli just den där perfeka hunden med god vardagslydnad och championat i varenda tänkbar gren… Vi har bara lite detaljer att fila på. *hmpf*
Vi konstaterade förresten nyss att han lärt sig en massa saker på dessa två veckor. Alltihop har han lärt sig på egen hand. Och det är inte mycket av det som är bra saker…:)
9 september 2007 18:20Nyss hemkommen från en fruktansvärt bra men intensiv antijakt kurs (skriver mer om den i min blog i morgon eller någon annan dag (trött)).
Jag har många gånger sagt att jag fått henne för mina synder 
men lika många gånger har jag sagt att hon är mitt allt och lite till 
Sedan har det varit väldigt lätt att glömma bort vad Ludde hade för olater *läs inga ;)* eller att det lätt blev att jag jämförde med Ludde och då fanns inte vissa träningar i mitt huvud, för det hade jag ju aldrig problem med Ludde…osv….
Från att i 7.5 år levt ihop med en blandis som varit totalt ointresserad av samarbete och alltså ingen dirket tävlingslydnad utan mest vardagslydnad. Köpte jag då min lilla räka, full av förväntan att hon skulle kunna allt (lära sig allt med lätthet)
- Jag kan säga att jag verkligen ogillar att min hund hoppar, men hon gör det fortfarande ;).Det gör inte Ludde
- Jag gillar inte att bli dragen runt på en koppelpromenad, men det blir jag fortfarande ;). Det gör inte Ludde
Osv…
Viltdriften/jakten har Ludde alltid haft och en utav mina målsättningar med Silva var att jag skulle kunna ha henne lös jämt (eller hur? ;)) Med Ludde accepterade jag det och gillade helt enkelt läget. Med Silva är det katastrof enligt mig, därav antijaktkursprio (som kanske borde ha gjorts för länge sedan, men men). Efter helgen har jag fått en hel del redskap/verktyg/goda råd hur jag åtminstonde kan träna för att dämpa det. Tyvärr lär det aldrig försvinna, men om det blir hyfsat kontollerbart är jag nöjd.
Här har jag redan sänkt kraven på hur det verkligen är IRL från det jag önskade/hoppades när jag skaffade min underbara aussie. Mycket blir helt enkelt inte som man önskat, men kom ihåg! Det är aldrig hunden fel, utan alltid vårat!
Kram
9 september 2007 19:30Att rucka på gränser, tyder på att man lär sig nya saker hela tiden. Vilket leder till att man ändrar prioriteringsordningenen på vad som är viktigt att lägga mer träning på än andra. Sedan kan jag själv känna att man är så himla fokuserad på tävlingslydnad, tävlingsspår etc att vardagslydnaden kommer sist i prioritet. Mycket dumt i mina ögon. Då jag anser (notera vi är långt ifrån perfekt i både vardags- och tävlingslydad) att har du god vardagslydnad får du en del “gratis” i tävlingslydnads sammahang. Det vill säga, har du en lyhörd hund (vilket vi aussie ägare har på gott och ont) som vill vara till lags, bjuder upp till tränings möjligheter, som vet var vissa gränser går (både förbud och vad som är accepterat) och då tycker att träning är super; du och jag matte/husse, blir det oftast bra. Fast i vissa lägen kan det bli helt tvärtom då vissa är så självständiga och därmed “kan själv” och därav hittar på egna saker. Visst är vissa aussies självständiga och slår näven i bordet men det beror mest på att det har en sådan dag och menar bara väl. Eller att de helt enkelt inte riktigt förstått vad vi menar. För visst är vi rätt otydliga i vårt sätt att lära ut saker och ting fast vi själva tycker att allt är glasklart
Glasklart för en snabb aussie är inte alltid så då de redan är steget före oss. Så kanske det är dags för oss tvåbeningar att satsa gärnet på att vara sekunden för vår aussie…Det är i alla fall mitt nya mål 
9 september 2007 20:20Vilka intressanta tankar och funderingar!
9 september 2007 21:17Kram
Hej Sandra & aussiesar
Hur har ni det på Bästkusten? Häruppe i norr har hösten tagit grepp & jag & brudarna myser inne när regnet smattrar mot rutan. Jag längtar ner mot er kust men påminner mig själv om att eran höst mestadels bara betyder regn & det gillar inte jag & kameran… men man kan väl drömma.
Hoppas att allt är prima med alla er. Tänkte på dig idag när jag var & handlade på vetrinärstationen idag, för ut från stället kliver en aussie. Tjejen som hade hunden jobbade där, tiken var rödspotted (säker man så?) & hade stubbsvans. Jättefin!
Kramar Lisa & doggarna
10 september 2007 21:40Takk for gratulasjoner i min blogg! Ja,det var topp at Breezer fikk sitt tredje cert og ble champion! Bare en måned etter at Mystic ble champion! Så nå har jeg fire svartinger med tittel NUCH! Så er det bare Misty igjen her i gården. Nå skal jeg begynne med lydnad og bruks med Mystic,hadde jeg tenkt!
11 september 2007 14:44Klemmer fra Frøydis!
Hej tjejen!!
Nu har vi precis kommit hem från lydnaden och vi har haft en jätte toppen kväll. Vi har äntligen insett båda två att när Mattias är för sträng mot honom så är jag för mjuk och även om du & jag har pratat om det så fick även Mattias insikt i det och ska bättra sig på att belöna så inte jag känner att jag måste ta på mig den biten.
Ja, då har det äntligen (vet inte riktigt om det är rätt ord men) hänt!! Jag har brutit 3 naglar idag!! Jag vet att du länge har beundrat mig för att lyckas hålla naglarna hela för det mesta
Men idag överraskade Mattias mig & Caddy bakifrån vilket resulterade att Caddy jätte glatt skuttade fram medans mina stackars fingrar som var invirade i kopplet mosades!! Värker fortfarande 
11 september 2007 20:42Vi får boka in en dag med Bio & Middag
Kram kram
Hallojs!
Vad tycker du? Domaren heter Petra Junehall, känner du till henne!
12 september 2007 21:18Ville bara höra om du/ni tänkte åka till stora stockholms-utställningen i december? Tänkte att jag/vi behöver en privatfrisör om man ska anmäla dit
Ha det gôtt! Kram
Halloj!
Kul att hitta en ny aussie-sida och kul att läsa dina inlägg. Jag blev ju helt enkelt tvungen att skriva en kommentar.
Jag tror absolut att ALLT blir vad man gör det till. Visst är aussien underbart galen, busig, klok, arbetsvillig o.sv., men så vitt jag vet är de inte särskilt annorlunda än alla andra hundar. Jo, visst har man avlat fram olika egenskaper hos olika raser, men så olika är det inte när det gäller vardagslydnad. Det handlar om individer och vilken tid man vill lägga ner.
Många hundägare skyller på “sin” ras när de inte lyckas få pli på hunden. Alla VET ju att en terrier inte lyder…
På samma sätt tror många att en border collie föds till lydnadschampion. Det är faktiskt sorgligt att vi fråntar oss själva ansvar och framförallt möjligheter att arbeta med hunden.
Min aussie, Trixa, är en riktig liten galning. Jag tycker att vardagslydnaden är mycket bra, trots det har hon en mängd olater. Hon hoppar på folk, vill hälsa på ALLA, drar i kopplet…
Jag är säker på att det beror på att jag inte har brytt mig. Jag har väl sagt till ngn gång, men inte verkligen engagerart mig eftersom det har varit ok för mig. Jag ville ha en aktiv hund som tog eget initiativ. Jag vill att hon ska ha sin egen driv utan att för den saken skull skrämma andra eller vara en fara för omgivningen.
Kanske är det vad vi aussie-ägare söker och därför tillåter.
Hur som helst en intressant diskussion.
Mvh Terese
13 september 2007 13:15Jo, det hade verkligen varit trevlig med regelbunden träning! Det är ju något som alltid behövs, och samtidigt är väldans trevligt. Men jag kan nog säga direkt att jag inte riktigt är redo för det än, jag känner mig fortfarande rätt ur balans. Visst lägger jag in lite träning för tjejerna (Malva blir ju helt stissig annars =P) emellanåt, men inget helhjärtat. Får se när jag känner för att verkligen ta tag i det igen… Hoppas du förstår… Men en vanlig promenix kanske skulle vara en början iaf? Och jag kan ju alltid bara sitta med Malva om du vill träna lite, det är ju en träning as good as any!
Många kramar från andra sidan Safjället!
14 september 2007 16:27Två veckor utan Sandra i bloggform känns väldigt länge?!
21 september 2007 12:06