Norpabilder och fler funderingar
Ida skrev nåt tänkvärt i sin kommentar på gårdagens inlägg. Är vår ras extra svår att få en vettig vardagslydnad på? Eller är vi aussieägare extra kinkiga med vad vi kallar vardagslydnad? Eller är vi helt enkelt kassare hundägare som inte lyckas lära våra hundar vett och ettikett? För visst är det väl så att de allra flesta aussies drar i kopplet, har ingen aning om hur man hälsar fint och lagom, skäller på brevbäraren och jagar vilt? Eller? För det är den känslan jag fått iaf. Alltså de aussieägare jag känner och träffat älskar sina hundar och många, många känner att det inte finns någon annan ras för dem sedan deras första aussie gjorde intåg i deras liv. Det är inte det att aussieägare anser sin ras väldigt jobbig, så kanske det är så att vi helt enkelt är så inprogrammerade att det är en ras med mycket egen vilja, egna upptåg och hyss att vi helt enkelt överser med alla deras dumheter? Att vi i själva verket tycker det är lite charmigt att hundarna inte gör riktigt som vi vill jämt? Att vi kanske t o m är lite rädda för att andra ska tycka att vi inte har en “riktig aussie” om våra hundar är alltför städade och väluppfostrade jämt? Vi kanske är så beredda på att det kommer att bli skitjobbigt med en tonårsaussie i huset att vi glömmer att göra nåt åt problemen? Eller har jag helt fel nu?
Jag och mamma diskuterade detta för ett tag sedan när en wheatenhane flyttade in i mitt område. Han är superlydig, glad och trevlig och går ständigt lös långt framför sin barnvagnsknuffande matte och kommer som en oljad blixt när hon ropar trots andra hundar i närheten. Detta impade nåt helt otroligt på två fd wheatenägare som mig och mamma. Ingen av våra hundar har haft den lydnaden eller ens nåt i närheten. (Nu räknar jag helt bort Pepsi som inte var rastypisk i sitt temperament ett dugg och heller inte lärde sig nåt utan bara gjorde som hon tyckte själv och det bara råkade ofta vara bra.) Efter lite analyserande så insåg vi att vi nog aldrig kommit på tanken att ge våra hundar chansen att lära sig gå lösa på det sättet bland folk eftersom vi förutsatte att de aldrig skulle klara det. Detta endast pga att de var terriers och terrier gör ju liksom som de vill. Eh? Rätt korkat faktiskt för självklart kommer hunden aldrig lära sig nåt som den inte får chansen att lära sig och dessutom är ju chansen att hunden inte kommer på inkallning rätt stor när vi förväntar oss att den slår dövörat till. Likaså kommer hunden säkerligen göra utfall i kopplet mot andra hundar om vi förväntar oss det och den kommer att dra om vi förväntar oss det…. Kanske är det likadant med aussies? Kanske sticker mina tjejer på hare för att jag förväntar mig det och kanske hade de låtit bli om jag förväntat mig att de skulle låta bli? Och visst hoppar de som tokar och gör sig bästa för att hångla upp alla som kommer på besök hos oss bara av den anledningen att de aldrig fått lära sig nåt annat och det är till stor anledning för att jag vet hur jobbigt det skulle vara att lära dem att hälsa fint… Pinsamt men sant.
För att återgå tilll frågan; Har våra aussies dålig vardagslydnad för att vi förväntar oss det och därmed tränar dåligt eller är de helt enkelt en skitjobbig ras att få ordning på? Jag förnekar inte att aussien som ras är en krävande ras och alla vet vi hur fel det kan bli om de hamnar i fel händer, men kanske är de inte så svåra och jobbiga som vi tror?
För att runda av så bjuder jag på några bilder på min sötnos och skitunge. Hon är minst sagt odräglig rätt ofta och ska man översätta hennes temperament på en hundras så skulle jag säga Bullterrier. Hon är inte rädd för någonting, hon är tuff och modig som få och så oerhört stabil och orubblig att jag sliter mitt hår ibland. Samtidigt är hon kelig, söt och riktigt samarbetsvillig - när hon vill. 
Vilken chock! Fasen så söt Norpan är, i ärlighetens namn så är hon nog något av det snyggaste jag sett!
Intressant resonemang kring vardagslydnad och förväntningar, jag måste nog suga på den karamellen och fundera ett tag.
Jag tror väl att du mycket väl kan ha rätt i vissa delar av det du skriver, men jag kan inte hålla med om allt.
Exempelvis. När vi köpte Eskil var vi ganska lyckligt ovetandes om aussien som helhet. Vi trodde definitivt inte att han skulle bli en sån som drar efter råddjur så fort han får chansen, men så blev det ändå.
Isak ändrade hemmet efter Eskil, och förväntningarna var alltså att det skulle bli en “Eskil nummer 2″, men det blev helt tvärt om. Eskil älskar alla, det gör inte Isak. Eskil drar i kopplet, det gör inte Isak. Eskil drar efter vilt, det gör inte Isak. Eskil skäller nästan aldrig, det gör Isak.
Men som sagt, intressant resonemang! Som helt klart väcker tankar.
Jag känner mycket väl igen det där att man (pinsamt nog) inte tar itu med vissa olater. Isak kan göra utfall i kopplet om vi möter någon hund som inte riktigt faller honom i smaken. Men någonstans har jag accepterat att han är så, och gör inte mycket åt det. Dumt!
Kram!
7 september 2007 12:32