Rapport
Nä, det gick inge bra i söndags. Vi är inte form helt enkelt. Silly ville inte gå budföring och tänkte då rakt inte krypa och det kombinerat med en annars halvbra lydnad så skulle poängen inte räcka för uppflytt så när spåret krånglade så valde jag att inte pressa henne utan istället låta henne bada i myren hon hittat. På sätt och vis kändes det iaf skönt. Om vi är så pass bra när vi inte är i form och jag dessutom mår rätt skruttit inuti så är vi nog inte alls speciellt kassa när vi är i form både fysiskt och mentalt! Dessutom kan jag inte annat än älska min underbara hund som alltid gör sitt bästa för att göra mig glad!
Annars var helgen skitkul och oerhört jobbig. Mamma och hennes lille Monster var här och gjorde livet osäkert för både Norpa och Dizzy. Den första uppskattade det inte ett dugg och lärde sig snabbt att monster bits hårt och vasst och ville sen inte leka mera. Den andra lekte glatt och länge och brydde sig inte om vassa tänder men även hon tröttnade och ville mest bli av med skitungen när han terrade henne när hon ville ha sin skönhetsömn på förmiddagarna… Familjens tanter, dvs Nalla och Silly visade utan ett morr vilka som är äldst och även om Nalla blev lite jagad och Silly offrade sig och lekte lite med den lille blå så utmanade han dem aldrig på samma sätt som de två yngre fröknarna. Silly har f ö fullständigt förälskat sig i Monster. Det gjorde hon redan i Böda då hon var skendräktig och mjölkade och Monster fortfarande letade spenar på alla fyrbeningar… Nu var det inte på det viset, men hon visar tydligt att hon tycker om honom och att hon vakar över honom. Sötnos!
Tja, födelsedagsmiddag i Gräppås avverkades på fredagen. Gooood mat som vanligt och trevligt sällskap. För antagligen första gången så var det inte jag och mamma som var högljuddast, utan A och hans bror som glatt påhejades av deras far i nån diskussion om reklam el program el vad det nu var. 
På lördagen var det inoff på Partille bk. Ojoj. Jag har varit på mängder av utställningar av varierande kvalité men det här var nog ändå ett bottennapp. Parkeringen var obefintlig och dessutom oövervakad (dvs folk ställde sig lite som de ville) och sen väntade en smärre klättring upp till klubbens plan. Alltså det var en brant, lerig och ojämn grusväg. Vi hade inte mer packning med oss än två handväskor och två hundar fördelat på fyra personer, men det var halvsvettigt att ta sig upp ändå, Jag vill inte fundera över hur de två tanterna med ett gäng amrisar med tillhörande tält, burar, trimbord och trimväskor tog sig upp… Väl uppe så möttes vi av en fin plan med tillräckligt utrymme för en inoff av denna storlek. Arrangörerna måste dock haft otroligt ont om ringsnöre för ringarna låg ihopklämda mot varandra mitt på planen och de var inte större än mitt vardagsrum (som är av normalstorlek)!!! Tja, Dizzy kunde givetvis inte trava ordentligt på så litet utrymme utan studsade mest upp och ner. Caddy var en ängel och gjorde precis som Nadia bad honom och båda fick Hp. Dizzy slog sedan sin storebror trots att hon nog inte travat ett enda steg i ringen och blev sedemera BIR. Vi valde att åka hem igen efter lite kaffe och äggmacka från klubbens trots allt helt ok servering. Nadia som varit hos läkaren dagen innan och fått konstaterat luftvägskatarr deckade i min säng medan vi andra fikade och slappade i soffan tills det var dags att åka tillbaka till utställningsplatsen och Nadia gjorde debut i finalringen med Dizzy. Nu hade damen mer utrymme att röra sig och dessutom var hon inte lika tokladdad som på morgonen och det hela gick rätt bra och hon fick en orange rosett. Hem igen och packa om, byta hund och så for jag och mamma (A stannade hemma och var valpvakt) till Borås för att spendera natten hos Tytti och Tarrak. Vi bjöds på ljuvlig mat, vin och härligt umgänge! Tack!!!! Tarrak har alltid varit en av mina favoriter och jag tycker ännu mer om honom nu sen jag träffat honom på hemmaplan. Han är som aussies är mest, dvs glad, sprallig och med driv, men samtidigt är han härligt balanserad och otroligt lydig! Han är social och pussglad, men det syns långa vägar att hans matte är hans allt och ingen väger upp mot henne!
I söndags eftermiddags så följde jag och mamma med A och tittade på hans och Dizzys agilitykurs. Lille Monster fick följa med och socialträna lite och så hade vi bestämt träff med Linda och Milou (husse var oxå med). Milou är Monsters svarta kullbror och det var som alltid kul att se två valpar busa sådär som de bara kan med andra valpar. Det är två jämna killar. Monster ha mer skalle medans Milou har mer benstomme. Mentalt så verkar Milou lite mer pang-på-rödbetan än vad Monster är som sätter sig på rumpan och analyserar läget innan han sätter tänderna i det som är intressantast. Inte alls så att han fegar, utan han bara funderar lite först och inte som storasyster Dizzy som gör först och sen eventuellt funderar efteråt… 
Tuffa, sociala och trevliga är båda bröderna iaf!
Dizzy visade som vanligt att hon är en kommande agilitystjärna. Hon och husse har ett härligt samspel och när grunderna sitter ordentligt kommer de nog att vara heta på tävlingsbanorna!
Hon blir f ö mer och mer husses hund. Inte på samma sätt som Caddy som så tydligt visade att husse var viktigast och han var olycklig utan honom. Dizzy tycker jag är hellajbans också och jobbar mer än gärna med mig med och hon skulle nog följa mig om vi gick åt olika håll i skogen. Men hon älskar verkligen sin husse! Hon kan komma till mig när vi sitter i soffan, lägga huvudet i mitt knä och be om att få komma upp och gosa, när jag säger ok så studsar hon rakt över mig och rakt i famnen på husse!!! Fast jag kan inte annat än le! Så länge hon lyssnar på mig, och jobbar med mig så får hon gärna favorisera husse om hon vill. Jag har ju alltid min Sill som aldrig någonsin tittar åt nån annan om jag är där. Det är bara ätbara saker som får henne att vara “otrogen” en liten stund innan hon snabbt kommer tillbaka till mig. Jag har inte känt mig så älskad av en hund sen Mia. Min Mia som fortfarande ger mig tårar i ögonen av sorg och dubbla hjärtslag av glädje när jag tänker på henne! Silly är speciell på samma sätt men samtidigt en helt annan individ.
Jag då? Det är sådär. Livet kan inte vara kul jämt och på nåt vis tar jag allt med lugn just nu. Vissa saker ska tas itu med och andra ska tas upp kamp om. Vissa saker är bara att ha tålamod med och andra måste genomlevas och sen sörjas. Sen finns det sånt som får mig att må bättre, le och känna mig älskad. Sånt som väger upp skiten och som får mig att se ljuset längst bort. Jag mår inte jätteilla trots allt. Jag har mått oändligt mycket sämre än så här. Egentligen mår jag nog riktigt bra trots allt och det är tack vare alla underbara runt omkring mig, mina fyrbeningar och att hösten är här.
Så tack för alla uppmuntrande och tröstande ord på både mejl, bloggkommentarer, sms, telefon och andra samtal!!! Det värmer otroligt!!! Men var inte oroliga och tyck inte synd om mig, för jag mår som sagt helt ok. Jag har bara mycket runt omkring just nu och jag lovar att återkomma!!!
Vad härligt att höra ifrån er!
Låter onekligen som om ni haft en fullspäckad helg, med massor av kul! Små inoficiella utställningar med pytteringar känner jag igen allt för väl. Lite väl optimistisk att tro att en hund med ett steg som Dizzy ska kunna få plats där.
Ang. spåret så tycker jag att du agerade helt rätt. Ni var helt enkelt inte riktigt i form, men när ni är det så kommer ni säkerligen vara svårslagna!
Varm inombords blir jag när jag läser din beskrivning av Silly. Det är så gott som precis så som jag känner för Isak, och uppfattar honom mot mig. Han är verkligen en sån som får en att känna sig älskad, speciell och utvald. Undrar om jag någonsin kommer att få en sådan hund igen? Men det är klart, en sådan hund är jobbig att lämna! (Åker jag bort en vecka så vet jag att han blir deppig, och det är ju inte allt för kul faktiskt…).
Ta hand om er! (Och lite skönt var det allt att läsa att det inte är så farligt med dig!)
Kram
27 september 2007 16:45Tack för dom fina och värmande orden om min lille Prins! Tack även för ert sällskap, ni är underbara alla tre… du, din mamma och inte minst Silly. Jag hoppas att vi kan göra om det nångång!
Hoppas det onda inom dig ger sig snart och att livet behandlar dig så väl som du förtjänar.
Varma kramar
27 september 2007 18:17Tack för rapporten från er tävling
Bra jobbat och bra gjort att ni gick ut och tog spåret som ren träning! Raffa är också lyhörd för hur jag mår och då gäller det att vara på topp när man tävlar 
… vilket inte alltid är så enklet då man som sagt långt ifrån själv får välja om man tillåts vara det eller ej alla gånger…
Ja, jösses ni har få haft fullt upp i helgen. För små utsällningsringar är inte alls kul
Grattis till BIR!
Ha det bäst!/Kramis
27 september 2007 21:50