Egobild är tydligen beställd från både det ena och det andra hållet… Får väl se om jag kan åstadkomma det. Egentligen skulle jag ju haft en “före”bild också att visa då så ni kan se skillnaden, men det tog jag givetvis ingen. För jag antar att det är min klippning ni vill se???

Norpa är den absolut härligaste katt jag träffat! Alltså Nalla var högt älskad, men hon var egentligen inte helt trevlig jämt och “kattigare” katt får man leta länge efter. Min saknade Birmakille Beppe var också en fasligt trevlig och social katt som man skulle kunna bära i svansen utan att han protesterade och han var mitt ständiga sällskap i badkaret, men Norpa är på något vis ännu socialare, trevligare, smartare och roligare än jag trodde katter kunde vara! Hon är just nu i en supersocial fas och lämnar sällan min sida mer än ett par decimeter under dagen och springer jamandes efter när jag går ifrån henne. Hon är visserligen busig och envis som en åsna, men lyssnar samtidigt på tillsägelser och verkar ha “will-to-please”, nåt jag trodde inte existerade hos katter! Hon och Dizzy har skitkul ihop och t o m Silly som egentligen inte är ett dugg intresserad av katter verkar tycka att det är riktigt mysigt att gosa ihop med Norpa i soffan. Norpa tvättar sig själv och sen tar hon den del av Silly som ligger närmast också när hon ändå är i farten och så länge det inte är under fötterna på kittliga Silly så verkar hon uppskatta det! De är sååå söta!
Nu skulle man ju kunna tro att jag är rädd att lillkissen inte ska vara ett dugg lika trevlig och därför bli mindre omtyckt här, men det är jag inte. Jag har bara hört väldigt goda saker om både mamma Disa, hennes tidigare ungar och om den här kullen, men vår tjej i täten! Vi längtar efter henne nu!!! Det ska bli skitkul att få hem henne!!!

Här händer inte mycket alls just nu. Jag funderar över mina val vad gäller studier, jobb osv och kommer inte fram till någonting egentligen. Jag vet ju vad jag vill syssla med, men inte i vilken form eller hur jag ska ta mig dit. Om man bara hade en massa pengar så fanns där knappt inga hinder, men som det är nu med en sparad peng inte så långt ifrån noll så finns det mängder med hinder och inte många möjligheter… Jag går nog fortfarande omkring och väntar på det mirakulösa tecknet på att jag nu är vuxen och med ett facit i hand med tillhörande karta med den exakta vägen att gå för att komma dit jag vill… Nä, jag kommer nog på hur jag ska göra förr eller senare och egentligen har jag inte alls bråttom att ta mig till “målet”. Livet handlar om så hemskt mycket annat än karriär och de andra delarna är jag fasligt nöjda med precis som de är just nu!

Dogsen har fått annorlunda träning de senaste dagarna. Jag har helt brutit ned alla moment och filar på smådelar och testar lite nya tankegångar för att nå det perfekta resultatet. Vintern ska spenderas med just detta, att förbättra moment och en hel del nyinlärning av nya moment. Till våren då jävlar kommer vi att lyckas som bara den på tävlingsbanorna!!! Sådeså!!!

Igår var N, M och Caddy här på middag innan vi tillsammans gick på bio. Pysmys! Hela dagen innan de kom spenderade jag och A med att damma lampskärmar, moppa golv, dammsuga under soffkuddarna och rensa avlopp. Sånt där som måste göras ibland men som inte är så kul. När hemmet såg hyfsat ut igen så var det bara att slänga sin mindre fräscha lekamen i duschen och när jag stod där naken framför spegeln i badrummet så fick jag infallet att klippa mig. Sagt och gjort så hämtade jag min älskade hundsax (en sån där dyr och fin sak) och klippte av mig ca 20 centimeter hår! Det låter ju radikalt, men det syns nog knappt för nån som inte tittar på mig dagligen… Trots att jag haft långt hår länge så tycker jag att det är lite äckligt när det blir för långt. När jag inser att det faktiskt hamnar innanför byxlinningen på regnbrallorna (de har visserligen en hög midja, men ändå) så fick jag rysningar. Duktig kvinna klipper sig själv, eller hur heter det?

Bion vi såg var Rattatoille (antagligen felstavat). Den dög. Den var snyggt gjord och lite gullig, tidvis skikul, men långtråkigt utdragen och trots att jag verkligen älskar lyckliga slut så gav mig det här slutet mig nästan kväljningar.

Mina hundar har fått vila från all sorts träning sen i lördags. Promenader och bus har det givetvis blivit och Dizzys hundmötesträning tar vi inte paus i (den funkar f ö tokbra nu och hon är nästan alltid fullständigt avslappnad och glad!), men annars är det stiltje. Jag har istället funderat en hel del över vad som behöver göras, hur det ska göras och hur problem ska åtgärdas. Listälskande som jag är så blev givetvis även detta en lista. Nu ska jag bara sätta den i verklighet. Med början imorgon.

Nä, det går nog lite troll i vårt tävlande… Idag var det inte alls hundens fel, utan mattes. Ni vet grundregel nr vid spårning “Lita alltid på din hund”? Den som jag alltid är så noga med och som jag alltid påtalar för andra, den föll ur mitt minne under dagens spår och därmed gick det heller inte bra trots att Dizzy spårade som en pärla… Suck. Bara att packa ihop, bryta ihop och åka hem. Herregud, är det jag som är så värdelös på att avgöra om min hund är tillräckligt bra för tävling eller har vi bara hemsk otur som lyckats göra tre tävlingar så dåligt? För i min mening är hon gott och väl redo för detta och det borde gå bra! Nej, det är bara att slå sig själv hårt, hårt i huvudet, gråta en skvätt och ta nya tag inför våren… Just nu känns det bajs, men det går väl över antar jag.

Imorgon gör jag och Dizzy ett sista försök i appellen för hösten. Jag hoppas på lite mer flyt än tidigare försök. Jag vet inte om jag är en obotlig optimist som faktiskt nog trodde att vi skulle klara det rätt så lätt redan första gången, men jag tror att jag brukar vara ganska realistisk över chanserna att lyckas på tävling. Efter två misslyckade försök så är man ju onekligen lite nedslagen och hoppas väl inte alltför mycket på morgondagen. Å andra sidan så har vi faktiskt alla möjligheter att klara det bara hon spårar som hon brukar göra och inte som hon gjort på de två tävlingarna vi gjort…
Ikväll var vi iaf till Bollebygds brukhundklubb för att låta Dizzy se stället en gång innan och för att träna lite på planen så hon inte (borde iaf) tycka att den doftar fullständigt oemotståndligt imorgon. Om detta hjälper återstår att se.

Håll tummarna!

Det var både givande och jätteroligt att träna och prata med Anneli och Spader idag! Spader var enligt Anneli ovanligt lugn idag och då framstod Dizzy som desto galnare. Spader var för den delen inte direkt lat eller långsam utan imponerade som vanligt på mig! Jag måste väl erkänna att Spader är lite av ett “facit” för mig, för mig veterligen finns det ingen aussie som ser lika härlig ut i lydnaden. Jag fick även äran att kampa lite med en bitstock med Spader vilket hon verkade gilla och gick igång bättre och bättre för varje gång hon släpptes till mig. Duktig kampSpader!
Anneli gav mig en del mycket vettiga tankar och tips så nu ska jag tänka mig lite för när jag tränar vidare och inte bara köra på som jag brukar. Det är ofta så för mig, jag får nya tips som jag tycker verkar bra men sen glömmer jag bort att använda dem när jag tränar och då är de ju värdelösa…
Jag valde att köra lite fritt följ med och utan kommendering men med Annelis kritiska(?) blick och det gick väl hyfsat. Bättre blev det när jag slutade fixa och bättra Dizzy när hon gjorde aningen fel och istället belönade när hon höll ihop och koncentrerade sig. Det är jag nog dålig på att göra, alltså dela på när jag jobbar med position och precision och när jag vill ha uthållighet och koncentration på längre sträckor. Lite hopp med bollkast för att få henne att sluta styra åt höger körde vi och det gick lysande. Efter bara ett par kast så siktar hon rakt på (trots att jag är usel på att sikta med bollen) och hon går ut långt och fint och väntar jag bara tills hon stannat och vänt upp så sätter hon sig fint också.
Sen körde vi lite apportering med fokus endast på lugn och tystnad. Jag körde som jag gjorde häromdagen och lade ut bollen bredvid apporten på några meters avstånd och när Dizzy testat att ta bollen en gång så tar hon apporten och blänger lite på bollen bara. Tyst, lugn och koncentrerad är hon och när jag testade att lägga ut boll och apport på längre avstånd så gick det lika fint. Duktig skithund!  Duktig var hon faktiskt ända tills andra hundar äntrade planen. Vi hade ju gjort ett litet läger med pläd, våra väskor och fika vid en bänk och Dizzy vaktade nåt fasligt. Bajshund var hon då. Detta är inget hon brukar göra på klubben, det var nog lägret som “gav” henne nåt att vakta…

Anneli hade med sig sin kamera (som jag hemligt hoppats på!) och tog givetvis helt underbara bilder! Jag tycker visserligen alltid att min röda tjej är fin, men på Annelis bilder är hon ännu finare! Kolla här !