Allt och inget
Jag är fortfarande avslagen och associal. Lite bättre är det nog dock. Kanske. Vissa beslut är tagna och när vi agerat också så kommer det nog kännas lite lättare att gå vidare.
Jag berörs alltid starkt av andras liv, men när jag själv inte är på topp så påverkar det mig ännu mer. Både det positiva andra upplever och det negativa andra upplever. Det verkar vara en höst full av uppbryt och avslut. Jag har runt omkring mig, mer eller mindre nära, 8-9 par som separerar nu bara under ett par månader. Vissa har man väl haft en känsla av att det varit på väg länge för, men andra trodde jag hade det hur bra som helst ihop. På nåt vis blir jag lite rädd för att det ska smitta. Larvigt som tusan och jag har ingen som helst anledning att tro att mitt eget förhållande är i någon sorts kris, men rädd blir jag iaf. Nä, dumma tankar.
A har varit kompledig både igår och idag och vi har passat på att träna hund i massor. Det har spårats, tränats lydnad och agility och promenerats i mängder i den vackra höstnaturen. Dizzy som efter aussielägret fuskade hemskt på spårapporterna och helst gick över alla och kanske plockade nån ibland har helt plöstligt börjat slänga sig över dem och letar som en gnu när hon får vittring på dem! Göööött! Å andra sidan spårar hon ovanligt slarvigt för att vara hon och slår och ringar en hel del… Men, men är apporterna plockade så är jag ändå rätt så nöjd.
Lydnaden går bra den också. Fria följet börjar kännas stabilt och hon klarar oftast av att jobba fint trots stora störningar eller att hon är skittrött vilket känns finfint. Apporteringen sitter som en smäck, inkallningen är felfri som när på ibland lite fula ingångar, läggandena är 10-poängare (förutom idag när hon helt plötsligt gjorde kanonfina sättanden istället…) hoppet är ok även om hon har en tendens att hamna långt åt höger på andra sidan hindret (men hoppar tillbaka ändå) och framförgåendet går tydligen hyfsat enligt tränaren (A). Platsen som vi jobbat såååå på och som jag gått tillbaka till punkt noll så många gånger för att få det säkert och snyggt börjar äntligen ge frukt. Igår låg hon en minut med hakan i backen på klubben med ett apporttränande rådjur (Dizzys syn på malinoiser) intill och det är hur bra som helst för att vara hon! Nån plats på söndagens tävling blir det inte, men det är nog inte så långt kvar innan vi kan lägga även på tävling!
I agilityn agerar jag endast tränare numera. Sillen får visserligen gå några hinder ibland, men högst oseriöst. Dizzy och A är superduktiga ihop och jag kan nöjt sitta bredvid och påpeka vad de gör för fel! Hehehe! Nä, jag besserwissrar mig inte, men jag är A’s extra ögon som kan se vad som blev fel när han inte gör det själv. Sen står han och gör samma sak när jag tränar lydnad så vi hjälper varandra! Underbart med hundtränande sambo!
Imorse vaknade jag med förkylning i kroppen. Härligt. Precis vad jag behövde. Suck.
Många koppar te, lite halstabletter och panodil så går det ändå, men fy vad trist att inte må bra i kroppen.
Nä, nu ska jag ringa min kära mor och prata bort en stund tills det är dags att laga middag.
Jag tycker att denna höst är mörkare och dystrade än vad många tidigare höstar har varit. Kankse beror det också på en dålig sommar?!?! Ja, jag är inte heller på topp om man säger så…
Hoppas du klarar dig ur förskylningen så att den försvinner lika snabbt som den kom.
Ha det bäst!/Kramis
2 oktober 2007 18:22Tittar in för att leverera en kram och hoppas att allt ljusnar för dig snart.
2 oktober 2007 21:24*s* Malinois = rådjur? Det var väldigt roligt beskrivet, jag kan riktigt se hur Dizzy ser rådjuret där på planen, med apportbock i mun…
Hoppas du inte fått samma baciller som jag haft - jag har varit sjuk en vecka och är fortfarande inte riktigt bra… =(
Kram på er!!
3 oktober 2007 19:56