Det känns knepigt att man kan beröras så av andras sorger och förluster. Jag har hela veckan gått omkring med en klump i bröstet och nära till gråten. Först över Winna och nu över Isak. Hundar jag inte känt och som inte är mina. Som jag inte hade några känslomässiga band till. Ändå berörs jag så starkt. Kanske är det för att minnen över egna sorger och förluster kommer upp till ytan när det händer andra. Fast jag är nog och har nog alltid varit en person som tar åt mig väldigt mycket om vad som händer i andras liv. På gott och ont.
En vän har visserligen inte förlorat en hund, men är rädd att förlora något ännu viktigare, ett barn. När jag pratat med henne hör jag rädslan i hennes röst fast hon inte klär det i ord. Jag vet att hon är rädd, förtvivlad och närmast panikslagen. Jag önskar jag kunde hjälpa!!! Jag vet inte om du läser här, men du ska veta att jag tänker på dig!!!

Hjärtat fortsätter svida för dig och Lisa idag.

Idag är förövrigt lugnet före stormen här. Ikväll kommer N & M hit och äter middag och lämnar sedan kvar Caddy här. Deras flytt går på lördag och nallen är klart upprörd över flyttröran och han vet mer än väl vad som håller på att hända. Han är nog rädd att bli lämnad kvar skulle jag tro… För att han ska slippa stressen av det sista stöket så får han vara här tills flyttlasset gått. Det ska bli mysigt att låna vår älskade Caddy lite!
Imorgon kommer även Dixon så det blir fyra hundar och säkert rätt så livat då!  Kul ska det iaf bli! Jag älskar att ha en stor hundflock runt mig!

Förutom de vanliga hundsysslorna så fylls mina dagar just nu av en hel del planering. Både genom mitt engagemang i WDS och vår curcuit, lite annat föreningsarbete och helt personligt för mig själv. En del är reellt arbete och fixande och annat är fortfarande på drömnivå, men med en fot på väg ut i verkligheten! Spännande tider med andra ord!

Som ett hårt slag i magen som fick mig att tappa andan möttes jag av meddelandet att Isak inte finns längre.

Lisa är en människa jag länge känt som om jag kände betydligt bättre än jag egentligen gör och Isak var utan tvekan en hund som berörde. Speciell i ordets positiva bemärkelse.

En längre sjukdom som blev värre och värre och alldeles för länge utan diagnos fick hans Lisa att låta honom gå istället för att fortsätta sitt liv i en evig kamp. Mattar som Lisa borde det finnas fler av och jag vet att Isak fick det bästa liv han kunnat få under den alltför korta tid han fick finnas här.
Mina tårar rinner i floder. Jag känner Lisas sorg alldeles för väl och jag vet alldeles för väl hur hon mår just nu. Att behöva ge upp kampen när livet inte fått bli så långt som det borde, är fruktansvärt.

Sov gott Isak!

Min tankar är hos dig Lisa.

Det pratas en hel del här hemma. Dizzy har ju alltid varit en väldigt pratsam fröken med olika ljud för varje situation, men nu har hon fått sällskap av Nita. Nita jamar, morrar (lekfullt), kuttrar, knorrar och spinner. Ofta. Pratigare katt har jag nog aldrig träffat! Hon jamar glatt och kommer skuttande när vi kommer hem och hon jamar skitsurt när vi går ifrån henne eller för den delen när hon går ifrån oss och tycker att vi ska följa efter… Och hon sitter gärna i köksfönstret och jamar åt vår övre grannes termometersladd som dinglar snett ovanför vårt fönster. Det är riktigt häftigt att höra alla hennes ljud!

Härligt är det också att se Nita och Norpa ihop! De är verkligen bästa kompisar och är sällan mer än ett par decimeter ifrån varandra. De leker ihop, upptäcker nyheter ihop, de äter tillsamman ur samma skål (försökte med varsinn med mat för olika gamla katter, men det var lönlöst), de tvättar varandra och somnar sen tätt ihop spinnandes i kör! Jag får dagligen bevis för att det är helt rätt med två katter och att de har oerhört mycket glädje av varandra! De är så söta ihop så jag ryser när jag ser dem! Så totalt olika i utseende och på många sätt även i karaktär, men redan så nära vänner!
Även om de hela tiden är tillsammans och har så kul ihop, så är de ändå väldigt sociala med både med oss tvåbenta och med hundarna. Dizzy är alltid på sin vakt, kollar vad de gör och ser till att de sköter sig. Ofta kan hon ligga och till synes sova djupt, men om katterna antingen leker lite väl våldsamt eller om de har hyss för sig så travar hon genast dit och duttar uppfordrande med nosen på dem tills de taggar ner lite varpå hon lugnt återgår till sin skönhetssömn! Dizzy som kan vara ett rivjärn till hund är så obeskrivligt förståndig, sansad och intiutivt intelligent när det gäller hennes katter! “Hennes katter” skriver jag för det är nog så hon ser det.
Silly som antagligen har hormoner långt upp över öronen nu när hon löper, tvättar både rumpa och öron på båda kattflickorna och självklart Dizzy så fort hon kommer åt! Norpa har ju alltid haft en förkärlek för att burra in sig i Sillys byxor när de ligger i soffan och Nita verkar ha hittat sin plats kind-mot-kind med Silly. Söta är bara förnamnet!

Dizzy gör framsteg värda att nämna. Hundmöten har ju som bekant alltid varit ett problem sen hon som mycket liten blev skrämd flera gånger. Väl framme och nära så funkar hon med alla hundar hon träffat hittills oavsett ras, kön eller ålder (bortsett från schäfern W som hon av någon anledning inte vågar lita på). Det har väl hela tiden sakta gått framåt och blivit bättre och under det senaste året så har det börjat släppa. Under hösten så har det funkat riktigt, riktigt bra och vi kan möta de allra flesta hundar på mycket litet avstånd utan att hon ens andas häftigare. Idag fick vi ett rejält genombrott då vi mötte instruktören C med sina två riesenkillar och kompis med en riesen och en schnauzer. Stora hundar, hundar med hår i ansiktet och svarta hundar är svåra var för sig och dessa är ju allt-i-ett… Dizzy gjorde ett halvhjärtat försök till utfall men avbröt så fort jag kallade på henne (hon var givetvis kopplad) och hon vände på en femöring för att ge mig all sin uppmärksamhet! Vi stannade och pratade en liten stund (kanske 2-3 meter mellan) och Dizzy lade sig självmant ner och slappnade av och kikade lite nyfiket på de främmande hundarna!!! Woooow!!!
Jag har visserligen alltid vetat att det mesta av hennes dumheter vid hundmöten är ren osäkerhet och dåliga erfarenheter, men jag har fått bevis för det i höst när jag sett henne “landa” i sig själv rent allmänt och hon börjar (peppar, peppar) kännas som en vuxen hund! Detta inre lugn (i den mån en racerhund som Dizzy har det alls) och sjävförtroende verkar ge en lugnare och säkrare hund även i hundmöten! Och kanske, kanske har min envishet och träning varit lite, lite delaktig också…

Ett litet upplysande för de som är intresserade: Tikskyddet är hittat och Silly har nu fått smeknamnet “Silly Sexypants”! Hon är soffliggare av stora mått och tidigare när hon löpt har hon snällt hållt sig till “sitt” hörn i soffan där jag bara lagt en gammal filt som skydd. Det är tydligen inte värdigt en fin tant som hon för nu lade hon sig enbart bredvid filten. Därför är det trosor på dagtid och snart lär jag mig säkert att ta av dem innan vi går ut också…

Nä, fy på mig! Jag hade skrivit ett långt och mycket gnälligt inlägg. När jag läste igenom det trodde jag att jag skulle spy över mig själv… Mestadels handlade det om bristen på pengar och hur surt det är att vara begränsad av en sån sak. Visst är det surt att inte kunna göra det man vill jämt, men inte fasen blir det bättre av att gnälla inte! Nä, jag borde ha lite stryk!

En sak till kan jag gnälla över. Jag kan inte hitta tikskyddet! Jag köpte det i somras när Sillen löpte senast eftersom A behövde ha med henne till jobbet då. Annars använder jag aldrig tikskydd. Nu när hon började löpa igen så kom jag att tänka på skyddet (som jag egentligen inte ens behöver just nu) och började leta. Det stör mig verkligen att inte hitta nåt så jag har lagt rätt mycket tid idag på att fundera och rota runt, helt utan resultat. Grrr…

Nä, jag har verkligen inte ett skit vettigt att dela med mig av idag så egentligen borde jag nog inte skrivit alls. Jag ser fram emot en, för första gången på mycket, mycket länge, en lugn helg med bara jag och A, hundarna och svansflickorna. Vi ska inte göra någonting vettigt alls! Jag hoppas på fint väder så man kan promenera och ta med picnic, kanske lägga några spår och bara mysa. Om vädret säger annat så blir det mys inomhus istället. Kanske lussebak och glögg?

Min dators nätverkskort dog för ett tag sen och sen dess delar jag snällt dator med A. A’s dator har de senaste veckorna varit dum och krånglat. Inte för mig, utan för honom. Det har avinstallerats, rensats, ominstallerats och rensats igen, jag vet inte hur många gånger nu. Jag vet inte vad felet är eller vad som egentligen görs för att lösa det, men jag vet att jag knappt haft tillgång till datorn alls det senaste och att A mumlar svordomar så fort han kommer i samma rum som datorn… Jag vet också att alla mina bilder och annat sparat numera ligger på någon av alla de cd-skivor som ligger här på skrivbordet. Och jag vet att jag inte vågar pilla på någonting utan att fråga A först och därmed kommer här inga bilder trots att jag lovat. Flera av er har redan kikat på Yohannas bilder på hennes sida som togs i måndags så skadan är kanske inte så stor ändå… Det finns annat som blivit lidande den här veckan pga denna datorkris. Mejl har inte svarats på, bloggar inte lästs, jag har inte skrivit själv och lite annat som jag verkligen borde ha tagit itu med. Förlåt! (riktat till de som känner sig drabbade)

Igår var jag och tjejerna hos Nadia och Caddy och hjälpte till att flyttpacka. Deras flytt från pyttelilla ettan till stora huset med stoooora tomten går redan om en dryg vecka! Jag är bara liiiite avis… Vi packade, pratade hund och flytt/hus/inredning och jag bjöds på smaskig thaimat. Tackar! Grattis till huset och det nytagna körkortet vännen!!!

Hela hösten har jag följt Lisas och Isaks kamp för att hitta vad det är som gör honom sjuk så det i förlängningen kan behandlas. Jag lider med dem, våndas i väntan på nya provsvar och håller tummarna så hårt jag kan för att lösningen och lindringen ska vara nära. Jag tänker på er!
Under min bloggrunda för en stund sen läste jag till min förskräckelse att en annan aussie lämnat oss. Winna har länge varit en aussie jag på håll följt och beundrat. Hon har lyckats med så otroligt mycket och verkar ha berört så många på ett sånt där alldeles speciellt sätt som så få hundar gör. Jag grät så jag ulkade när jag såg bildspelet hennes matte gjort och lider med henne oerhört!

Mina egna tjejer är pigga, friska och allmänt galna precis som vanligt. Jag tänker ofta på vilken oerhörd tur jag måste ha som får ha så underbara hundar i mitt liv. När de sen är som två ljuvliga ljus som de varit den här veckan (en hel vecka!) så kan jag inte annat än le sådär larvigt förälskat åt dem. Jag är så stolt över dem båda och jag älskar dem så högt! Och sen går tanken till de som går genom dagen med tyngden av osäkerheten över deras älskade hunds hälsa och fortsatta framtid och de som plötsligt och orättvist mister sin kära fyrbening och jag fylls av en stickande skräck att mina tjejer ska råka ut för nåt. Det är i såna ögonblick som ofelbart någon av dem kommer och ger mig en puss och en kärleksfylld blick och jag inser att jag inte kan annat än vara glad och tacksam för varje sekund de finns här med mig! 
Dizzy har varit ett sånt ljus på sistone. Hon lyssnar och reagerar omedelbart på mig och hon är sådär allmänt söt och trevlig att ha att göra med! Jag undrar om inte Dixons entré i vårt liv gjort att hon mognat en hel del och inte längre är yngst och barnsligast även om herr D bara är här två dagar i veckan… Seriös träning har helt legat nere den här veckan och istället har vi sysslat med trix, upplet, godissök och andra lättsamma aktiviteter. Jag kände ett tag att vår träning blev för seriös och iaf jag började tycka att det var rätt trist. Så ska varken hund eller förare känna enligt mig så vi tog helt enkelt lite paus. När vi sätter igång igen vet jag inte. Kanske tar vi nya tag redan imorgon eller så väntar vi till efter jul…
Sillen är ju allmänt supersöt och lätt att ha att göra med. Hon skruttar runt och gör lite som hon vill, men lyder ändå alltid. Hon har heller inte fått nån seriös träning det sista, men verkar inte ledsen för det. Vi har jobbat en hel del på föremål och det har gett resultat så häftiga att hon självmant valt 2-kilos tungapport före trä och metall, något jag var säker på att jag aldrig skulle se henne göra!!! Hon bjuder numera ofta upp till lek, både mig och D & D, genom att skutta runt med en pinne/stock och hon kampar glatt med sin älskade and så ofta hon får chansen! Anden är förövrigt en älskad and. Silly älskade den från första ögonkast och har sen första gången kampat som bara den med den och jag älskar den förstås av den enkla anledningen att den varit en viktig nyckel i att plocka fram Sillys föremålsintresse som jag ju vet hela tiden funnits därinne nånstans.
De senaste dagarna har min söta tant dock varit lite drömsk och luktat noggrannare än vanligt på promenaderna och funderat ett halvt ögonblick innan hon kommit på inkallning. Det fick sin, inte oväntade, förklaring ikväll när jag hittade bloddroppar på golvet när hon hoppat ner från soffan. Löpet är alltså igång. Skönt, för det gör att det är helt klart innan jul och nyår och MyDog och andra tillfällen där vi umgås med hanhundar som inte har ett dugg förståelse för att hon är förbjuden frukt. Du kan alltså andas ut mamma! Det här blir första löpet på ett och ett halvt år som Carrey missar hos Silly och det kan jag tänka mig är rätt skönt för hans matte…

Min senaste förälskelse är Dixon. Min söta, lilla daghund av rasen dansk-svensk gårdshund och av färgen (lite ovanlig tror jag nog) svart-vit. Han är ett och ett halvt år, supertrevlig och skitläcker liten hund! Både jag och A är lite kära i honom och han har på ett naturligt sätt blivit en självklart del av vår lilla flock de dagar han är här. Han har en helt otrolig av- och påknapp! Han är vildare än Dizzy när han sätter igång, men lugnar genast ner sig på tillsägelse och kan somna och sova djupt 30 sekunder efter ett tokryck! Han är gosig och söt som få och på alla sätt och vis lätt att ha och göra med. Han och Dizzy leker vilda lekar och Silly verkar tycka att han är lite söt hon också. Korthårig och frussen som han är så kryper han gärna upp tätt, tätt intill tjejerna och burrar in sig i deras päls och de verkar inte ha nåt emot det alls. Han är ömsint med katterna och pussar och tvättar dem gärna, men kan inte riktigt låta bli att jaga dem lite när de springer. Dock gör han inget annat än pussar på dem om han lyckas komma ifatt dem, men jag har ändå förklarat att det är ajabaja och han blir bättre och bättre på den punkten. Han har förövrigt snabbt fattat alla våra interna regler och finner sig i dem snällt. Överhuvudtaget är han bara rolig att ha här! Jag lovar att lägga upp bilder så fort jag fått klart för mig vart de tagit vägen…

Mina två svansbärande tjejer är numera bästa kompisar! De busar, äter och sover ihop och Norpa gör sitt bästa för att tvätta igenom Nitas lurv flera gånger om dagen. Nita är härlig filur med en hel del egenheter redan. Hon jamar klagande så fort hon blir ensam i ett rum, men gör inte ansats att komma efter oss andra utan tycker att vi ska komma till henne. Hon kan t o m gå ifrån oss andra till ett annat rum och sen jama och tycka att vi ska komma efter! Norpa en cool katt som inte är rädd för nåt, men hon har nog mer nerver än Nita iaf. Nita sover tungt vidare mitt i soffan medans Dizzy och Dixon har dragkamp över henne… Hon kan fortsätta sova fast man lyfter och bär omkring på henne och är då som en trasdocka i händerna! Däremot är hon försiktigare än Norpa och backar fort om det är nåt som är läskigt till skillnad från syrran som likt en malinois (el Dizzy för den delen) slänger sig framåt och kollar vad det är för nåt. Lite mer katt och lite mindre hund med andra ord! Nita är dock precis som sin storasyster när det gäller kel. Det ska vara mycket av den varan och hon börjar spinna så fort man petar på henne!
För att förhindra tokrus, störd nattsömn och sura grannar var tanken att stänga in Nita i badrummet om nätterna. Detta hade ju funkat så bra med Norpa när Nalla fortfarande fanns så tanken slog mig knappt att det inte skulle bli så lätt den här gången. Nita sov snällt ensam första natten, men då var hon nog lite chockskadad av bilresa och nytt ställe och allt så det var kanske inte så konstigt. Nästa natt var hon skitarg när vi stängde in henne, men somnade rätt snart. Tredje natten gick det inte alls utan jag gav upp och släppte ut henne varpå vi hade busrejs ett par timmar… Fjärde natten stängde vi in båda tjejerna på toa och Norpa som ju alltid trivts där tyckte nog det var mysigt och det smittade nog på lilltjejen. Eller så var det bara lite sällskap hon behövde, för sen dess är det lugnt och tyst om nätterna och när jag mitt i natten går upp och kissar så är det två sömniga tjejer som ligger tätt ihop och blinkar åt mig i deras “säng”.
Dizzy älskar båda kattflickorna och leker med dem och är superduktig och dämpar dem när det blir lite väl vilda lekar genom att trava dit och dutta på dem. Därimellan bryr hon sig inte ett dugg om deras lekar och sover avslappnat mitt i. Sillen som annars inte tittar åt katter ens har tagit på sig rollen som öron- och rumptvättare av Nita. Antagligen har det med hennes löp och medförda hormonnivå att göra, men det är så kul att se eftersom hon annars inte ens verkar se katterna! På köpet så har även Norpa fått sig en och annan tvätt!
Alltså kan jag meddela att jag är superkär i min lilla tjej och att jag inte kunde önska mig två mer underbara kattflickor än de jag fått!!!

Nu ska jag göra mig en kopp te och luta mig tillbaka med mina fyra underbara tjejer i soffan och kika på nåt mer eller mindre intressant i väntan på att husse ska komma hem!