Mina två kattflickor är de underbaraste i världen. Bara så ni vet!

Men herrejisses vad jobbiga de kan vara! Jag tänkte på det när de var små och söta båda två, att sen när de är “tonåringar” så kommer jag nog bli lite trött på dem… Så rätt jag hade! Allt i lagom storlek dras runt på och hamnar ofta som en dammig boll längst in under en soffa, om man hittar dem alls vill säga. Hårband, diskproppar, suddigum, julpynt, hårsilen i duschen, pennor, tablettkartor, nycklar, skummet till hörlurar, nappar (tillhörande barn på besök), papper av olika viktighetsgrad, tejprullar och oändligt mycket mer. De river upp pyntet i julgruppen på vardagsbordet, massakerar min fina adventstake och ljusfatet med blockljus, de klättrar i gardinerna och längs väggarna, de är precis överallt! Öppnar man ett skåp eller en dörr så är det blixtsnabbt två svansar som slinker in. Det är mer än en gång som de blivit instängda i köksskåp eller garderober. Nita lyckades t o m med konstycket att bli instängd i en kökslåda… Sitter man vid datorn så har man en katt hängandes på skärmen med framtassarna jagandes muspilen, en liggandes framför tangentbordet så det blir ytterst knepigt att skriva, en i knät högt spinnandes och en joggandes fram och tillbaka rakt över tangentbordet och i farten både skriver och raderar text. Nu tycker ni att jag nog räknar lite konstigt för det är ju bara två katter, men där har ni fel! Det är minst fyra-tio stycken när de är på det humöret!
Att vi inte hade julgran eller nämnvärt mycket julpynt i år var en nedrans tur. Ni kan ju tänka er hur kul svansflickorna hade haft med en gran att klättra i och kulor att bolla med! Av det ytterst måttliga pynt vi tog fram så är en liten keramiktomte död efter att först ha fallit från tv’n och sen bollats runt på golvet en stund av Norpa. En garntomte är uppdelad garnbit för garnbit och utströdd över hela lägenheten medan flickorna var ensamma en halvtimme. Nästa år räknar jag med att flickorna mognat en del och inte är så ohämmat lekfulla med allt de ser… Kanske kan de då t o m hålla sig endast till sina egna leksaker som inte är få till antalet.

Men sen, när man tror att man snart ska slänga ut dem på balkongen i det isiga regnet, så lägger de sig tillrätta tätt ihop och spinner ljuvligt. De tvättar varandra lite förstrött och kanske kommer de även och stryker sig mot mig och Norpa hon pussas. Å herregud så söta de är då! Och jag vill inte byta ut dem för nåt i världen! Allt är förlåtet så fort de tittar rakt på mig med glada, nöjda ögon och man ser hur kul de just haft. Och när de är riktigt jävliga så jagar jag dem med vattensprutan och det fattar de faktiskt och byter snabbt aktivitet. Tänk om en viss Rödluva fattat så snabbt vad som är ajabaja… Hon har inte ens fattat att vattensprutan är otäck utan tycker den är en skitkul lek.

Nä, mina svansflickor är underbara! De är trevliga och sociala och orädda och gosiga och intelligenta och så, såå charmiga! Jag är så tacksam för att just jag får lov att vara deras matte, även om jag kan längta lite till de är lite vuxnare…

Tillägg: Nita har en egenskap till som kan reta gallfeber på mig. Jag har nämnt förr att är en väldigt pratsam tjej. Det är hon fortfarande. Hon mjauar inte som andra katter. Hon skriker med arg röst. Hon kan gapa rakt ut i tomma intet, surt och argt. Ofta går hon ifrån oss andra till ett annat rum och sätter sig där och gormar. Jag skulle tro att hon vill ha sällskap och tycker vi ska följa efter henne, men nu har vi iaf kommit så långt att det oftast går att ropa på henne så kommer hon travandes med svansen i topp och gosar lite. Hade hon varit lite äldre och om det vore ett beteende som inte funnits sen hon flyttade hit så hade jag varit tvärsäker på att det var löptokerier, men det börjar de ju knappast med vid 12 veckors ålder och inte är det ett konstant beteende heller utan ska gå i vågor. Nä, Nita är nog bara lite knäpp. Men söööt som sagt! När hon håller fast min hand med sina tassar och noggrannt tvättar mina fingertoppar, rofyllt spinnandes eller när hon “stångar” mig i bröstet av rent välmående så glömmer man lätt att hon i mellan åt låter lite illa.

Åjdå. Julen kom och gick och jag missade den på nåt sätt. Julkänslan infann sig aldrig trots bak, mat, julklappar och allt pynt hos svärföräldrarna. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men antagligen beror det på att jag inte känt att jag kunnat göra vad jag velat denna jul pga bristande ekonomi. Jag har inte kunnat köpa de julklappar jag velat till mina närmaste och allt har liksom varit en budgetvariant av julen. Trist men på samma gång jätteskönt! Lite avskalat och prioriterat till det allra viktigaste för just oss. A och jag gav varandra lite speciella julklappar och väldigt lika, helt ovetandes om vad den andra gav, som är personliga nog för att hålla hemliga. Uppskattat var det iaf från båda håll!
Av andra har vi fått en hel del fint och användbart och det allra mesta väldigt uppskattat. Vi har käkat julmat så magen stått i fyra hörn och inte minst har tjejerna ätit så de nästan spruckit! Det insåg jag om inte förr så på promenaderna när de skitit minst 3-4 gånger så mycket och ofta som vanligt! Tur att de inte är anmälda till MyDog…
Igår var jag i Skara tillsammans med Linda och Jojje och visade deras söta lilla Milou på inoff. Det gick finfint! Milou skötte sig som en prins i ringen och han är riktigt trevlig att visa! Hp, BIRvalp och en superkritik fick han och sen så klarade vi första gallringen i finalen. Det var drygt 40 valpar i åldern 4-6 månader och ungefär hälften åkte ut rätt fort. Det var många superfina valpar och Milou var vid det laget jättetrött och lite grinig så där som bara barn kan vara. Nöjda är både jag och hans ägare ändå! Jag fick köpt en fint halsband till Dizzy också. Det kostade endast 80 kr trots att det är ett sånt där superfint i rundsytt älgskinn som brukar kosta apa. Tyvärr var det lite stort så jag får se om jag kan göra fler hål i det så vi kan använda det… Dizzy var förövrigt med som sällskapsdam och skötte sig med den äran! Hennes rasism visade sig tydligt dock. Hon bryr sig inte ett skit om de allra flesta hundar, men schäfer hatar hon. Västgöte och akita var tydligen tillräckligt lika för att hatas de också… Dock måste jag säga att hon är väldigt duktig. Hon kan morra till lite om hon känner sig trängd av dessa raser, men tystnar på tillsägelse och vänder sen mycket tydligt ryggen mot den hon ogillar för att slippa provoseras! Sötnos! En av vårens punkter på agendan är att hitta en stabil schäferhane som kan få umgås med min argbigga och lära henne att schäfrar inte av ren princip är vidriga bara för att några (vilket hon tyvärr fått lära sig den hårda vägen) är det. Jag tror det skulle vara mycket nyttigt för lillfian.

Den här tidens vidrigheter i form av fyrverkerier är (peppar, peppar) fortfarande mycket lindriga om man jämför med tidigare år. Silly visar fortfarande att hon minns infernot vi hamnade i för två år sen, men är ändå stabil och lugn. Hon hukar sig och sänker svansen när vi är ute och det pangas och tjuter, men slappnar av efter bara några sekunder igen. Obeskrivligt skönt!!! Dizzy reagerar inte alls. De första rejäla fyrverkerierna vi hörde så vände hon sig mot dem och skällde surt, antagligen av ren överraskning, men nu lyssnar hon knappt efter dem. Jag har i år gått in för att på så många sätt som möjligt lindra och förebygga rädsla och ångest för mina hundar. Tidigare år har jag bara varit försiktig med att vistas ute i mörker och sen haft hög musik och nerdragna persienner på själva nyårsnatten. I år har jag de senaste två veckorna dragit ner all motion och hjärngympa i form av träning och annan aktivitet till ett absolut minimum. Detta för att sänka dem i både mental och fysisk kondition för att sen ha en möjlig chans att trötta ut dem på nyårshelgen. I vanliga fall krävs det nästan löjliga mängder motion och träning för att få dem trötta alls det hinns helt enkelt inte med i dagsljus så här års. Det underliga är att jag trodde att de skulle bli hyfsat jobbiga av att vara i så total vila, men det är de inte. Efter bara ett par dagar så slappnade de av och t o m Dizzy finner sig i den nya ordningen utan att klaga. Efter förmiddagens promenad på kanske 30-60 min, oftast i skog, så är det bara korta rundor runt kvarteret som gäller. Sista kissen innan natten sker direkt utanför huset bara. All hjärngympa består av godissök inomhus och så ett par superkorta pass med klickern i köket om kvällarna. Dizzy får även lite platsträning typ varannan dag. På lördag ska detta trappas upp lite. På söndag lite till och på nyårsafton har jag tänkt att köra slut på dem så gott jag bara kan på förmiddagen för att de ska vara så lugna och avslappnade som det bara går lagom till fyrverkerihelvetet bryter loss fullständigt. Om detta funkar får vi väl se, men eftersom de inte är anmälda till MyDog så gör det ju inget att de är dåligt musklade för tillfället och en längre vila från träning skadar säkert inte alls och att förlägga den över jul är väl mer än passande inte bara för hundarna!

Sist men verkligen inte minst så vill jag gratulera Tina , Lena och självklart Sexy till de 11 små underverken som föddes inatt!!!

Ha en god fortsättning och ett riktigt Gott Nytt År!!!

I onsdags hade jag, Yohanna och Nadia bakdag ihop hemma hos Nadia. Efter en långis med våra tre mindre hämmade aussies och Yohannas otroligt väluppfostrade Malva (som fick gå i koppel pga höglöp) och härliga, coola Banza så tog vi oss an utmaningen med ett gäng olika recept. Förutom klassiker som knäck och lussekatter så gjorde vi saffranskorpor, två sorters fudge, två sorters tryffel, chokladknäck och wienernougat. Skorporna, chokladknäcken och wienernougaten var fullträffar! Båda tryfflarna skar sig ordentligt tyvärr trots att vi följde recepten till punkt och pricka och jag tar på mig skulden eftersom det var jag som rörde (om nu det har med saken att göra). De blev dock fullt ätbara om än inte bjudbara… Förutom misslyckandet av tryfflarna så var det mycket lyckat och det hela blir inte mindre trevligt med fem underbara jyckar i huset som alla trivs ihop! Vi har redan beslutat att det ska få bli en årligt återkommande tradition och tryfflarna får bli det återkommande projektet. Nån gång måste vi ju bara få till dem!

Idag har jag så smått påbörjat operation julgodis. I år är denna operation smått galet stor eftersom vi i princip bara kommer att ge bort ätbara julklappar i år. Jag har redan misslyckats med “herrgodiset”, dvs de honungs- & chilirostade cashewnötterna. Trots rörning och lagom temperatur så brände dem en aning, men smakar smått vidrigt… Undrar vad som gick fel?

Hur kul är det förresten att bryta av en nagel så långt upp att det pissar blod och sen inse att jag har en lax att stycka och grava?? Laxar är hala jävlar att hantera även med tio fingrar och med nio är man klart handikappad. Salt är INTE skönt i sår, talesättet har helt rätt. Dessutom borde jag nog gå en styckkurs av fisk för snyggt blir det inte och det är tur att lax är så billigt när så mycket hamnar i hundskålarna…

Nä, nu ska jag försöka lägga mig i hyfsad tid för en gångs skull. Jag ska jobba imorgon och på söndag och har en rent hiskeligt lång lista på saker som ska bakas, fixas och slås in innan julafton… Hundarna får jobba de med i helgen och följa med husse till kontoret. De brukar ha rätt så trevligt där, hårt jobbande med att tömma alla papperskorgar på allt som eventuellt kan vara ätbart och tigga till sig så mycket smaskens som möjligt av arbetskamraterna. Att vakta så ingen som inte hör dit (enligt dem då alltså) kommer in är också en viktig uppgift som de tar på fullt allvar!

Ha en trevlig fjärde-advent-helg och försök att inte stressa ihjäl er! Och glöm inte det viktigaste av allt - ta vara på varandra!!

Två av mina käraste. Så här ser det ut i soffan varje kväll. Att de tycker väldigt mycket om varandra behöver jag inte tilläga va?

Eftersom jag är hemma om dagarna för det mesta så lyckas jag se en och annan slisksåpa på tv. Bland de som faktiskt ses säkert två gånger i veckan återfinns både Glamour och Våra bästa år (Days of our lives). Döm mig inte alltför hårt nu, jag kan med ganska stor säkerhet säga att mitt eftermiddags-tv-tittande inte visar på vilken sorts människa jag är.
Iaf, den sistnämnda såpan har på sista tiden mest handlat om en seriemördare som slår till lite då och då och har ihjäl folk. Tröstlöst och ingen kan liksom göra nåt åt det. Det känns som en reflektion över aussievärlden i Sverige den senaste tiden. Aussie efter aussie har blivit obotligt sjuk och en efter en har somnat in för sista gången. När man, precis som i såpan, tror att nu är det väl ändå över, nu är ju alla friska eller döda, så blir ännu en hund sjuk… Tröstlöst.
Det finns inget samband mellan hundarna och alla lider de av helt olika saker, så ev läsare som inte har rasen behöver inte tro att det är nåt rasbunden problem. Det som binder dem samman är det faktum att det inte finns så himla mycket att göra för dessa hundar och jag känner ända in i märgen hur fruktansvärt ont det gör i deras mattar och hussar…
Själv kan jag inte göra ett skit för dem och jag, som även vanligtvis är lite “hundhypokondriker” oroar mig över att förlora mina egna tjejer. Som om det olyckliga ödet kunde smitta och sprida sig genom rasen och göra mina egna hundar sjuka eller skadade så illa att inget fanns att göra. Är det något som allt detta fört med sig till mig så är det att uppskatta varje liten stund med mina älsklingar och att vara medveten om att vad som helst kan hända när som helst och det gäller att ta vara på varje dag.
Mina tankar går till Lisa, Anneli och Ida som alla tre sitter med mer eller mindre sjuka hundar. Jag hoppas allt jag kan att era fyrbeningar ska bli helt bra väldigt snart!

Här händer verkligen inte mycket just nu. Vår träning går på sparlåga precis som varje år så här års och det blir inte mycket mer än några få lätta moment om dagen, ofta inomhus. Jag har börjat träna plats med Dizzy inomhus enligt Agnethas tips och hon får ligga läääänge medan jag lagar mat eller tittar på tv eller viker tvätt. Om hon inte är alldeles still (o tyst) så lägger jag bara om henne där jag lagt henne och fortsätter med det jag höll på med. I början surade hon lite och pep, kröp eller klev upp efter en minut eller så, men hon har helt klart börjat fatta att det bara är att slappna av och ligga still som gäller. Hon får säkert ligga 10-15 minuter i stöten nu och det gör hon riktigt fint och lugnt. Lite väl lugnt ibland för hon har fått en tendens att lägga sig ner på ena skinkan och det gillar jag inte, men det gäller väl bara att vara konsekvent med det som med allt annat så försvinner det nog. Bra känns det iaf att jobba så här efter att så länge hållt på med aktiv koncentration och precision i platsen för att alls få henne att fatta vad jag vill egentligen. Nu får jag stabilitet och uthållighet och med allt arbete jag lagt ner så vore det väl f-n om jag inte fick en otroligt fin plats i slutänden!

Inte nog med att träningen inte är av samma mängd som vanligt, utan även den fysiska aktiviteten är betydligt lägre än vanligt. Detta beror på att jag vägrar gå längre rundor när det är mörkt så här års eftersom jag är livrädd för att hamna mitt i ett likadant fyrverkeriinferno som jag, Caddy och Silly gjorde för två år sen. Jag mår illa av bara tanken och både tjejerna och jag får ta att bli lite förslappade några veckor tills smällandet avtar igen. Det är ju ändå meningen att man ska bli lite slapp och småfet runt jul, eller hur?!
Fyrverkerierna är (peppar, peppar) inte alls så illa i år som det varit tidigare. Än så länge har vi bara hört några enstaka typ ett par gånger i veckan och det är helt fantastiskt jämfört med förra året då det smällde smått konstant kvällstid från första advent till mitten på januari. Fast bara för att jag skriver om det här nu så kommer det väl vara ett helvete från och med ikväll…
Fyrverkerier är ett rent sattyg och jag kan inte för mitt liv komma på nåt som är bra med dem och jag kan inte på något vis förstå idioterna till föräldrar som köper ut fyrverkerier till sina ungar. Att det fortfarande är möjligt för allmänheten att köpa och smälla är fullständigt ofattbart för mig.

Nog om det. Imorgon ska jag, Nadia och Yohanna ha bakdag hemma hos Nadia. 5 hundar och tre tjejer och ett gäng recept borde väl bli lagom galet och kul va? Vi får väl se hur mycket ätbart resultat det blir, men åtminstone Nadia är ju en mästerbagare så det blir nog bra. Kul ska det bli iaf!

Rasmontern börjar ta form i mitt huvud och det verkar inte bli svårt att bemanna den heller! Skönt, skönt!