O-lycka
Idag var det vackert väder med strålande sol och härlig vårkänsla. Jag, tjejerna och Dexter gick en underbar långpromenad i förmiddags men promenerande, solande och busande om vart annat. Vi var nog ute i tre timmar och alla tre var vi nöjda och glada när vi kom hem. Sen inträffar sånt som inte får hända. Sånt som händer andra, men inte mig. Dexter får ett glädjespel och springer runt, runt. Silly tröttnar och fräser ifrån och Dizzy går rakt in i tumultet och nånstans där så förlorar Dexter en bit av sitt öra. Det var inte meningen och ingen av de tre hundarna menade någon annan illa. Dexter fryser till och blir alldeles tyst och de andra två buffar och nosar försiktigt på honom och undrar bekymrat hur det var fatt. Blodet rinner och den förlorade biten ligger på golvet. Så fort jag fått stoppat blodflödet och hjälpligt bandagerat Dexter så låter jag hundarna träffas igen och där finns verkligen varken agg eller rädsla som tur var!
Att plocka upp telefonen och ringa till J för att berätta att min hund gjort hennes hund illa var bland det värsta jag någonsin gjort. Dexters husse kommer och kör oss till veterinären som söver, trimmar sårkant, ger antibiotika och bandagerar lillgrabben. När hussen åkt hem med den nyvaknade Dexter, lämnat av mig här hemma och mina egna hundar möter mig i dörren så brister allt för mig. Jag känner mig skyldig och hemsk som inte kunnat förhindra detta och jag tänker massor av “tänk om”… Om en vecka kommer jag säkert inte tycka att det är så hemskt som jag gör nu och egentligen vet jag inte varför jag gör det nu heller. Hade det varit ombytta roller så hade jag nog inte tyckt att det var så illa och heller inte blivit så skakad, men just det att någon av mina hundar gjort någon annans illa känns vidrigt även om det inte var med ont uppsåt. Men som veterinären sa så är det ju i slutänden djur och det är snarare konstigt att den här typen av mindre skador inte uppstår oftare… Kanske är det just det att det inte var meningen, att de inte var osams och slogs som är det riktigt jobbiga? Att det kan gå illa fast de är sams och vänner… Kanske hade det känts mindre jobbigt om det vore ett sår nån annanstans och inte en bit av ett öra som alltid kommer att synas?
Jag är sååå tacksam och glad att J och A är hundägare med fötterna på jorden nog att inte klandra mig och att tänka först och känna sen. Det hade nog varit fasligt mycket lättare för dem att känna först och tänka sen och därmed klandra mig och mina hundar. Att de litar på mig och har förtroende för mig. Nu hoppas jag bara på att Dexter kryar på sig snabbt som ögat och läker fint så han snart är i full gas i lek med tjejerna igen!
Nu finns det säkert en och annan som läser det här som antingen förfasas över vilka monster till hundar jag måste ha eller som tror att jag förskönar. Det gör jag verkligen inte. Hade jag haft nåt att dölja så hade jag inte skrivit om det alls. Jag skriver för att jag mår bättre av det.
Förstår din känsla men det är ju sånt som händer. Skickar en extra kram.
26 februari 2008 5:14//Annelie
Det händer så lätt. Min och Annelies hundar tussade ihop här om dagen. Som tur var blev ingen skadad och ingen skyller på någon. Det är sånt som händer och hur vi än försöker så kommer vi aldrig att kunna förhindra det.
Skönt att det gick att “laga” i alla fall.
Kram
26 februari 2008 8:22Ooops! Sånt som händer, som sagt. Men jag tänkte på en sak… Det kan ju hända allvarligare grejer. Har ni nåt avtalat, helst skrivet, om ansvarsfrågan om det ena eller det andra som egentligen inte får hända ändå skulle inträffa?
Svar på din fråga: Näe.
26 februari 2008 9:40Jag tror som du Sandra, om en vecka kommer det att kännas mycket bättre. Det där är ju så saker som kan hända. Visst klandrar man sig själv, och speciellt när det händer något med någon annans hund. Men jag varken förfasas över dina hundar, eller din hundhållning. Det där är absolut något som kan hända alla, och även de snällaste goaste hundarna.
Ta hand om er, och hoppas att örat läker ihop fint på lillkillen!
Och angående incidenten här hemma så håller jag med dig, det finns inget värre… Jag går fortfarande runt och tror inte att det kan vara sant. Och de stunder jag väl inser att det är sant, så känner jag mig (nästan fånigt) rädd. Rädd för vad han/de kan göra härnäst. Igår blev det är väldigt kort promenad när mörkret lagt sig, jag känner mig faktiskt väldigt rädd för mörkret… Förhoppningsvis så är det av övergående karaktär, men väldigt jobbigt. Stackars stackars Kråkan!
26 februari 2008 10:01Jag förstår hur du känner dig, men det är sånt som händer.
26 februari 2008 11:57Tur i oturen …
kram på er!
Min älskade vän!!
Man är ju inte mer än mänsklig och självklart får man blandade känslor när det händer oturliga saker, jag tror inte för en sekund att det var det minsta meningen. Det visade ju dom själva tydligt efteråt att det inte var!
Vi älskar dig och dina tjejer (alla 4 + A) (med det menar jag inte att A är en tjej *hihi*) av hela våra hjärtan!!
Mega Kramar!!
26 februari 2008 13:10En gång när jag var hunvakt åt min kompis hund Sune, rök han och Ludde i luven på varandra. Inte alls allvarligt menat. Det slutade i alla fall med att Luddes ena hörntand satte sig mellan ögonen på Sune och det blev till att åka till Vet. slutet på det hela var att när Sunes husse och matte kom och hämtade honom, hade han både ratt och dräneringsrör i pannan. Det kändes inte heller så kul, men sådant händer. Jag är övertygad att de flesta människor med sunt förnuft förstår att även den bästaste av vänner kan råka i luven på varandra och små incidenter kan hända i stundens hetta.
Förstår ändå att du tycker att det känns jobbigt och att du har lite dåligt samvete. Men du, detta är inget ovanligt och allt kommer att bli bra.
Kramar
26 februari 2008 13:31Åsa och Silva
Kan förstå hur du känner dig (hade nog känt likadant), men i din situation tänker man inte så rationellt, utan nästan bara känslomässigt. Därför kan vi som står vid sidan av säga: Ingen kan väl klandra dig! Det är DJUR det handlar om, inga robotar.
Dexter numera mycket personliga öra 
kommer med tiden bara att vara en påminnelse om att olyckor kan hända även när ingen menar illa. 
Ha det gott - sköt om dig - kram.
27 februari 2008 8:30Varenda förälder har väl någon gång råkat ut för att ens barn, p g a ovarsamhet eller oförstånd, knuffat eller på annat sätt gjort illa ett annat barn, gjort sönder saker eller liknande. Alla vet att sånt kan hända när man har en hoper ungar i hop och ingen anklagar någon (väl?) för att vara en dålig förälder för det, eller hur?
Håller med de andra som skrivit, sånt händer och det är inte ditt fel. Härlig ändå att är så förstående för annars känns det ju ännu mer kymigt.
27 februari 2008 14:18*Kramar om*