Ödmjuk
Jag är en sån där person som blir kall och planerande när det händer nåt. En sån som tar tag i krissituationer och bossar runt de andra så att det som måste bli gjort, blir gjort. Jag tar hand om andra och hjälper till och stänger helt av mina känslor för att göra allt jag kan för att göra allt bättre. När jag sen blir avlastad och situationen är löst så släpper jag allt. Jag går sönder i tusen bitar och blir bara en blöt fläck på golvet. Precis så var det igår. Jag bröt helt ihop och mådde såå dåligt. Jag kunde inte tänka klart, allt snurrade och jag förstorade saken många gånger i mitt huvud. Samma scen spelades upp om och om igen i min hjärna och jag försökte frenetiskt komma på vad jag skulle gjort annorlunda för att förhindra det som hände. Givetvis utan resultat. Jag var rädd för mina egna tankar.
Idag är en ny dag och allt känns ljusare förutom vädret som idag är jämngrått och regnigt. Mina hundar är samma älskade hundar som de var i förrgår och de vill göra någon illa lika litet idag som igår. Lille Dexter mår enligt uppgift bättre och när han bara blir av med tratten så kommer han nog vara sitt vanliga söta och smågalna jag om än med ett “krigsskadat” öra på ena sidan. Jag och hans matte skojjade om att han som är lite fjollig och dessutom krypt kan behöva vara lite macho ärrad! Lite skäms jag för att jag bröt ihop så igår. Det var ju inte jag som råkade illa ut. Men alla snälla ord, här, i mejl, per sms, telefon och direkt, gör mig ödmjuk och glad att jag har såna underbara människor runt omkring! Ni har så rätt. Det är sånt som händer.
Nu ska jag mysa lite till i soffan med en hund på vardera sida innan det är dags att vara lite “kusligt huslig”.
Läste om vad som hände er igår…jäkla hundar..ibland vill man bara stoppa upp dom och hänga upp dom på väggen eller nått!!! Jag vet hur det känns.
26 februari 2008 14:02Hoppas stackaren utan örsnibb piggnar på sig snart!
Kuperad Tollare var nåt nytt..haha!!
Skönt att det känns bättre, tja förrutom vädret då. Idag ska vi hålla oss till köksträning tror jag bestämt ;).
Pussa dom två små tåssiga från mig!
Kram
26 februari 2008 14:04Trist att läsa om vad som hände igår, men som alla sagt här - shit happens! Håller med vetten om att det nästan är konstigare att det inte blir småsaker oftare… =) Han kommer dessutom säkert se jättecool ut med sitt “krigsärr”, och få alla tjejer… =P Hoppas han blir bra snart iaf!
Stor kram i ösregnet!
26 februari 2008 15:46Vill bara att du ska veta att vi tänker på dig!!!!!!!!!!!
26 februari 2008 16:07Massa värmande kramisar i regnrusket från oss!!!!!!!
Trött, tröttare och tröttast!!
Så beskriver jag mig i detta läge! Gör allt för att trötta ut fröken inför natten så jag ska orka med en härlig träningskväll med er imån… Längtar!
Puss å kram
26 februari 2008 21:31Tänk att livet kan kännas som ett helvete ibland och som rena himmelriket vid andra tillfällen. Kanske bra att man får känna av båda delarna så man riktigt kan ta tillvara på det som är bra. Efter regn kommer sol säger dom som vet. Sköt om dig och ta vara på allt gott. Kram från Anki & Siri
26 februari 2008 22:33Åh, förstår dig så väl! Inte minst för att jag är precis likadan själv: Jag blir kristallklar när saker händer, stänger av mina egna känslor, vet exakt vad som ska göras - och bryter ihop efteråt, när nån annan “tar över”. Det är en BRA egenskap i grunden, men tyvärr uppfattas man ibland som just känslokall …
Det var absolut det värsta jag varit med om i mitt jobb och det gör fortfarande väldigt, väldigt ont.
Skönt att höra att Dexters matte och husse tar det hela på precis rätt sätt!
För några år sedan omkom en arbetskamrat (fotograf) i tjänsten, en en trafikolycka på väg tillbaka från ett uppdrag. Hon var dessutom höggravid (slutet på 8:e mån.) och även bäbisen dog. Fruktansvärt jobbigt! Men jag gick - självklart - in och tog kommandot. Vi var ju tvugna att skriva - det var ju en dödsolycka! Dessutom bodde tjejen i Göteborg och skulle idetifieras (det gjorde min chef, tack och lov!). Det slutade med att det var jag som ringde alla hemska samtal, skrev den hemska texten, redigerade in den i tidningen, eftersom ALLA mina arbetskamrater bröt ihop - och dessutom gapade och skrek och kallade mig för känslokall.
Så tro mig, jag förstår dig precis!!!
För ett tag sedan såg jag på TV (tror det var Disovery) där man pratade om just hur olika människor reagerar vid olyckor och andra svåra tillfällen. Och det gav mig lite tröst - det människor som du och jag som kan göra skillnad! Både för oss själva och andra. För vi är överlevare, enligt programmet.
Åtminstone tyckte jag att det var som en rejäl “dunk i ryggen”.
Ha det gott - kram.
27 februari 2008 8:43Ja, visst syns det väl att hon har roligt mitt lilla yrväder. Inte är det perfekt men med så mycket glädje så det uppväger det hela
Får du liksom jag lite dåligt samvete när du känner mer glädje i träningen med en av dina två? Vi gör som du säger….planerar in en tävling….jag har nästan gjort det. Vad sägs om Lerum 5 maj?
27 februari 2008 11:59Kram
Akta dig så att jag inte tar dig på orden och BARA skriver halva - och hela - uppsatser i din blogg!
Tänk vad Lena ska bli “pissed” om jag “spränger” smuligt *hahahaha* 
27 februari 2008 14:02Japp, jag menar 5/4 *rodnar, men gammal är glömsk*
Ska fundera på Falkenberg. Sen har vi ju Mullsjö 24 mars och i samband med den tävlingen en Aussieträff (se SASKs forum). Vilka klasser är ni i nu? 1 och 2 eller 1 och 3 eller 2 och 3 *slutar gissa*
27 februari 2008 14:41Kram
Jo, jag vet att jag sa att jag inte skulle träna lydnad med Athos… det har liksom bara blivit så… hehe. Okej… du hade rätt!
Nu passar det så bra att träna honom i lydnad också när det är löp tider för tikarna… Killen behöver ju också lite variation i träningen! 
27 februari 2008 17:19Skönt att du mår bättre!
kram!
Usch, vad obehagligt! Men jag känner igen mig i ditt agerande. Jag är också en typisk “do:er” i sådana situationer.
28 februari 2008 20:18