Kastreringsfunderingar
Kom nyss upp från tvättstugan. Jag är en kvälls- eller nattmänniska. Inte en morgonmänniska. Att kliva upp vid 6 gör att min hjärna tar låååång tid på sig att starta… Tvättandet blev ett bra exempel på det idag när jag körde de ytterst hundhåriga fleecefiltarna som bor i soffan ihop med frottéhanddukarna som hänger i köket… Filtarna blev rena och fina och klart mindre håriga. Handdukarna blev visserligen rena, men fullständigt ludna… Hur får man bort hundhår från frotté??? Gah!
Caddy är här idag. Hans vanliga dagmatte fick akut avsäga sig ansvaret för honom för dagen och för att han ska slippa tillbringa dagen i bilen (i garage dock) så får han vara här. Det är nästan ett år sen han kastrerades och skillnaderna på honom är stora. Av alla de negativa biverkningar som folk pratar om så har han inte nån. Eller tja, han har skaffat sig längre byxor och underliga fjuniga hår som står rakt ut på låren, men de går ju att klippa och förövrigt är pälskvalitén och mängden den samma. Han är precis samma glada, pigga, trevliga och sociala hund som innan. Han är om möjligt ännu mer socialt trygg och säker i sina signaler trots att han alltid varit klockren på detta. Han är lugn och harmonisk och avslappnad även i situationer som han tidigare tyckte var jobbiga och stressiga. Nån tappad glöd eller arbetsglädje är det inte heller tal om och han är snarare bättre på att koncentrera sig och fokusera på sin uppgift. Lite svårmotiverad och lättuttråkad har han ju alltid varit och där är det väl ingen skillnad. Han är inte svårare att hålla i fint hull. Snarare tvärtom kanske, han kräver nog aningen mer mat nu än innan kastreringen.
På det hela taget så har vår fullständigt galna och minst sagt olydiga och jobbiga unghund blivit en trevlig, lydig och sofistikerad vuxen kille! Och jag ska inte alls påstå att det bara är kastreringen som gjort det. Inte alls!!! Jag och A lade oändligt med tid, tålamod och svett på honom innan han flyttade till Nadia och Mattias och de har gjort detsamma sen dess. Att han faktiskt blivit äldre och mognare har ju självklart också sin del i utvecklingen, men den där sista pusselbiten som föll på plats för Caddy var nog allt kastreringen ändå. Harmonin, men kanske mest förmågan att kontrollera sig själv när det trots allt blir stressigt. Den hade han nämligen inte alls i yngre dagar. Som unghund skulle jag inte beskriva honom som en onormalt stressad hund, utan en hund som inte klarade av att hantera stressen när den väl infann sig. Men som sagt, träning, tålamod, mognad och kastrering var svaret för vår svarta nalle och idag ångrar jag att vi inte gjorde det sistnämnda flera år tidigare…
Kastrering är fortfarande väldigt kontroversiellt i Sverige. Det är synd. Många hundar hade varit hjälpta av att slippa hormonrusningarna i kroppen, många hundägare hade haft ett mindre komplicerat hundliv. Och många tjuvparningar hade sluppits. För att inte tala om hur många ljuvertumörer, testikelproblem och livmoderinflammationer som hade uteslutits.
Många av argumenten emot kastrering är inte helt genomtänkta eller grundas på fördomar och dåliga kunskaper. Inte alla givetvis, för visst finns det argument emot som definitivt bör tänkas igenom! En operation är alltid en operation med alla dess möjliga komplikationer. Jag minns alldeles för väl förra årets aussieläger när jag stod mitt i skogen och pratade med en förtvivlad Nadia som akut fått lämna nyopererade Caddy på Blå Stjärnan när såret blivit ordentligt inflammerat och han mådde skit…
Det kostar pengar. Ganska mycket. Och blir det komplikationer så får man betala även detta själv eftersom operationen var valfri… Surt tycker jag, nån typ av rabatt för denna typen av ingrepp vore på sin plats för hundar så som det ofta är för katter. Däremot så har flera försäkringsbolag rabatter för kastrerade hundar!
Man kan få en hund som väldigt lätt blir fet och som sätter en otroligt tjock, fnasig och trist päls. Jag har dock sett fler exempel på hundar där inget hänt och ett flertal där både hull och päls blivit bättre.
Tikar kan få problem med urinläckage. Fast jag har aldrig hört talas om någon som faktiskt har det…
Ibland hör man om kastrerade hundar som råkar i slagsmål som förklaras med att den andra hunden inte kan identifiera lukten från en “it”. Detta låter mest underligt i mina öron och jag anser nog att en sund hund läser av alla signaler och inte bara lukten. Däremot finns det väl översexuella hanhundar (okastrerade) som anser att kastrerade hanar är sexobjekt som bör våldtas, men den typen av hanar brukar sätta på allt som eventuellt kan vara en tik och då är väl problemet den hundens och inte kastratens…
Självklart ska alla ta ställning själva! Det är upp till var och en och alla bör få ta sina egna beslut. Just därför vore det skönt att slippa få stå till svars för varför man valt att kastrera. Det är oftare än man tror som frågan kommer upp och är den bara av nyfikenhet så är ju allt helt ok och jag berättar gärna, men när det ska kritiseras och slängas skit så tycker jag folk kan hålla käften.
Jag kan ju sluta med att skriva att jag kommer att kastrera alla hundar i min ägo som inte ska användas i avel. Även Sillen kommer nog få hamna på operationsbordet framöver. Detta för att slippa oroa sig för livmoderinflammation och för att hon ska slippa löp och skendräktighet resten av sitt liv. Om hon bygger lite extra päls så är det ingen nackdel eftersom vi planerar karriär i veteranklass nästa år! 
Egentligen är det knepigt att just hundkastrering är förknippat med sådant tabu. I såväl häst- som kattvärlden är det mer elle rmindre självklart att djur som inte skall gå i avel kastreras.
Troligtvis skulle vi ha fler harmoniska hundar i samhället om fler kastrerades. Ändå bär det mig emot att kastrera peps även om det skulle vara väldigt praktiskt när man har hane och tik.. Jag vet inte varför det är så men det är väl de fördomar du talar om som man är rädd för. Jag är rädd att ta bort hans personlighet, även om jag vet att det inte är det jag gör…
9 maj 2008 8:58Oj så dålig jag är på att läsa i bloggar nu! Grattis till parningen och lycka till med den kommande valpkullen! Jag vet bara allt för väl hur svårt det är att hitta lämplig hane.
9 maj 2008 9:08Ha det gott och njut av sommarvädret!
Kram
Åh vad mycket jag haft att läsa ikapp nu, spännande rolig och intressant läsning! Först och främst, vad spännande med kullen!!
Sen detta med kastrering. Det är verkligen många som är emot det, och jag fick stå till svars många gånger varför jag valde att göra det ingripandet på Isak. Det är nog bara väldigt olika hur kroppen reagerar på en kastrering, Isak var typen som fick lättare att lägga på sig (men det reglerar man ju lätt genom att byta till ett mer fettsnålt foder) och sen blev ju hans päls “inte av denna värld”. Men på det stora hela var jag väldigt nöjd med mitt beslut, han slapp iallafall alla livets tikiga frestelser. Fruktansvärt skönt att han en hanhund som inte gräver ner sig i tikdofter, och som med lätthet kan umgås (normalt) med höglöpande tikar.
Men… så kan jag inte undgå att undra om det där spela in vad gäller diagnosen han fick sen… Lilla skruttgubben!
Hur som helst! Vad gött att vara tillbaka i bloggvärlden, och vad skönt att ha lite att läsa här (har ju varit lite otätt på bloggfronten ett tag hos dig ;)).
Kram!
9 maj 2008 11:35Har bara hört positiva erfarenheter av kastrering! Vår ledare i uppfödarkursen har fött upp hundar av olika raser i flera år, och kastrerar alltid sina tikar när de är “klara”, alternativt om de aldrig ska gå i avel.
Har själv börjat fundera på det, inte minst för att slippa uppehållen det blir i tävlingarna! *lite bitter över att rödräven alltid ska löpa någon gång mitt i sommarsäsongen* =P
Hoppas ni får en supertrevlig helg i solen, och LYCKA TILL på söndag!
9 maj 2008 18:18Jag planerar att kasrtrera Silva. Hon ska inte gå i avel och trots att Ludde inte finns längre som ställde till det, så blir det nog så nästa år. Nu har jag inte pengar till det samt att det inte är lika bråttom. Men visst, livmodercanser etc är inget att leka med och jag står fast vid mitt beslut och jag respekterar andras beslut.
Kramis
9 maj 2008 22:49Tidigare var jag väldigt positivt inställd till kastrering, nu är jag mer tveksamt.
Både Yoker och Spader är ju kastrerade. I Spaders fall har det hänt en hel del, som jag inte finner så önskvärt. Hon har blivit som en annan hund efter kastreringen, mycket lugnare, lite låg och ganska feg. Precis som hon var när hon var skendräktig. Det känns skit rent ut sagt och det sker tydligen, bara att det inte pratas så mycket om det. Men jag ska låta det gå ett år nu innan jag utvärderar om det var kastreringen eller inte, hormonerna kan ju stabiliserar lite och sådär.
Precis som Lisa skrev så kan en kastrering utlösa sjukdomar. I Yokers fall var det troligt att det var kastreringen som löste ut hypothyreosen, även om det är svårt att veta säkert såklart.
Jag är för kastrering, MEN jag är inte lika positivt inställd som för ett par år sedan. Det finns faktiskt baksidor med det. Det är ett stort ingrepp och hundens hormonbalans blir såpass annorlunda att det kan hända andra saker i kroppen som man kanske inte önskar, även om jag inte tror att det är så vanligt.
9 maj 2008 23:35Oj, jag har missat massor här under min frånvaro*förlåt*. Men, nu har jag läst ikapp mig.
Grattis till parningen (fast, Marie har skvallrat, så jag visste *hahaha*).
Så till det här med kastrering… Som du vet är jag absolut ingen motståndare till kastrering - när det gäller hanar. Med tikar är det en annan sak. Visst, jag kastrerade Xsita, men det var av medicinska skäl.
). På Bucks har jag inte märkt något negativt - tvärtom! Jo, han har liiiite lättare för att lägga på hullet, men det reglerar jag lätt med foder och motion. Han har inget mindre könsprägel i utseendet, men väl i beteendet och med tanke på vad han varit så är jag oändligt tacksam för det. Visst, jag har jobbat - och jobbar hårt med honom (sånt som resursförsvar försvinner INTE med kulorna), men kastreringen har gjort det lättare.
Med tikar ska man ha med i beräkningen, förutom medicinska risker, att man kan få en riktig bitch. Kastreringen reducerar ju det “snälla” hormonet östrogen, till att bli i princip i nivå med testosteronet. Tikar som kasteras blir också i regel mycket slöare. Kastrerade hanar, däremot, blir ofta “snällare”, eftersom testosteronet minskar. Och med minskat “arg-hormon” blir det givetvs en lättare hund att hantera, ofta ökar koncentrationsförmågan (eftersom de inte längre har fullt upp med att undra var “brudarna” är
Så summa sumarum: Kastrering av hanar - odelat JA!. Katrering av tikar - ett splittrar nja. Den stora risken för livmoderinflammation elimineras, men för övrigt finns det en hel del man bör tänka på. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag låtit äggledarna vara kvar på Xsita, för att hålla igång östrogenproduktionen. Men, som sagt - i båda fallen bör man tänka efter före.
Ha en trevlig helg! Kram.
10 maj 2008 0:48