Satans jävla skit. Och en hel lång ramsa till var vad som snurrade i mitt huvud när jag och Dizzy klev av planen på Kinds Bk idag. Mycket snart efter det så kom klumpen i halsen och viljan att bara lägga mig i gräset och gråta. Fy faan vad besviken jag var. Och är. Dizzy gick sitt kanske bästa ängsspår någonsin. Allt flöt perfekt och eftersom det var vått i gräset så såg jag att hon gick mitt i kärnan hela tiden. Apporterna kom in utan tvekan och jag var såååå nöjd och glad och stolt när jag selade av! Lydnaden oroade mig inte alls. Den sitter. Hon kan så väl alla momenten och vi är trygga i det båda två. Spåret däremot kan ju liksom gå lite hur som beroende på mark, vind, torka, olika slags bajsar i spåret och så vidare… Och Dizzy är inte super på ängspår det är bara att konstatera. Hon är jätteduktig, men inte så vass och säker som i skogen. Tillbaka på klubben så rastade jag och värmde upp och hon var precis så samlad, fokuserad och härligt  pepp som hon varit sen skendräktigheten gick över. Jag var trygg och peppad när vi klev på plan och min hund var såååå med. Ända tills vi kom fram till startpunkten och hon började snusa i luften… Hon som mycket sällan nosar under lydnadsarbete. Hon som alltid är så fokuserad på sin uppgift att det skulle kunna rasa hus bredvid henne utan att hon skulle släppa min sida. Inte idag, inte på den planen. Mitt på planen fanns nåt som luktade helt oemotståndligt. Hon släppte min sida och bara kopplet höll oss samman. Linförigheten som normalt är vårt starka kort var idag katastrofalt och bitvis totalt osynligt att det var en hund som visste vad ordet “fot” betyder… Framförgåendet bröt jag ganska snart då hon fastnade igen på samma fläck. På inkallningen så hann jag inte gå ifrån henne innan hon reste sig och gick med och då klev vi av planen. Monster hade gjort en bättre insats än henne idag… Väl av planen så var hon himmelskt med och fokuserad på mig igen. Då var det nära att jag började gråta… Jag fick iaf nåt bra att belöna så jag slapp sätta en apa till hund i bilen och jag slapp känna att någon bytt bort min underbara hund. En endaste gång har hon varit så fullständigt borta och det var på just den planen på aussieträningen tidigare i våras. Då slutade vårt träningspass rätt fort med att hon fick ligga plats och sitta i fotposition och titta på mig, dvs grund-grundövningar… Om det är nåt som stör henne där är ju svårt att säga efter bara två besök där och tyvärr är det ju lite långt för att åka och träna där och oavsett så bör hon verkligen klara av att hålla ihop trots lockande lukter! Hon är rutinerad nog och det är väldigt sällan hon ens snusar i luften efter nåt på träning och då handlar det om ögonblick utan att hon lämnar min sida. Så var det ju inte riktigt idag…
Jag kan inte för mitt liv förstå vad som hände, varför vi har sån fruktansvärd oflyt på tävling eller varför det ska vara så orättvist. Vi har förtjänat att lyckas nu. Vi ÄR bra. Dizzy är inte bara bra, utan skitbra. Det suger att vi inte lyckats visa upp det på tävling bara… Blä.
Här ska nu felsökas. Jag ska be min härliga instruktör (och henne jag går som hjälpinst. för nu) om hjälp med analys. Jag ska se till att bli filmad både på träning och tävling för att kunna peta sönder i detalj och se om jag gör något annorlunda som stör henne. Nervös är jag ju inte. Alltså det pirrar en aning i magen, men det handlar mest bara om att jag peppar mig själv att göra ett bra jobb och inte om nervositet egentligen. Dizzy är dessutom helt obrydd av tävlingssituationen. Eller så har jag fattat det iaf. Hon har ju dessutom presterat väldigt fint på lydnaden på en del tävlingar så det är ju inte ett konstant tillstånd. Jag ska försöka komma ut och tävla Lk1 i sommar. Mest för att testa oss och för att se om jag kan hitta felet. Sen så jävlar ska väl inget kunna stoppa oss på appellen i höst!

För att få mig att må liten aning bättre så vill jag höra andras misslyckanden i appellen! Jo, jag är en sån där hemsk människa som gottar mig i andras misslyckanden när jag själv misslyckas. Det är ju liksom lättare att vara misslyckad om man vet att man har sällskap här nere på botten och ännu bättre är det väl om andra varit lika misslyckade som vi och sen lyckats. För jag vill veta att det finns hopp. Det vet jag ju, och jag tänker fasiken lyckas också, men det vore skönt att höra om andras väg från bottenskrap och katastrof till framgång! Är det förresten någon som hört talas om någon som tävlat hela 6 gånger i appellen utan att bli uppflyttad eller för länge sen ha gett upp hoppet???? Det känns som att vi kommer slå världsrekord i detta!!!

Nu låter det nog som att jag håller på att bryta ihop. Det gjorde jag. Mamma fick trösta och banka lite vett i mig medan jag ulkade och snorade i andra luren. Sen mådde jag bättre. Lite iaf. Jag är vansinnigt besviken. Inte på mig och inte heller på min hund, men på att vi inte lyckades. På vår prestation, eller brist därav, idag. Men vi KAN och det tänker jag visa upp en vacker dag. Vi ska inte bara klara appellen. Vi ska gå hela vägen!

Tack Nadia för att du var så gullig och körde och tog hand om oss idag! Nästa gång tävlar vi båda två!!