Satans jävla skit. Och en hel lång ramsa till var vad som snurrade i mitt huvud när jag och Dizzy klev av planen på Kinds Bk idag. Mycket snart efter det så kom klumpen i halsen och viljan att bara lägga mig i gräset och gråta. Fy faan vad besviken jag var. Och är. Dizzy gick sitt kanske bästa ängsspår någonsin. Allt flöt perfekt och eftersom det var vått i gräset så såg jag att hon gick mitt i kärnan hela tiden. Apporterna kom in utan tvekan och jag var såååå nöjd och glad och stolt när jag selade av! Lydnaden oroade mig inte alls. Den sitter. Hon kan så väl alla momenten och vi är trygga i det båda två. Spåret däremot kan ju liksom gå lite hur som beroende på mark, vind, torka, olika slags bajsar i spåret och så vidare… Och Dizzy är inte super på ängspår det är bara att konstatera. Hon är jätteduktig, men inte så vass och säker som i skogen. Tillbaka på klubben så rastade jag och värmde upp och hon var precis så samlad, fokuserad och härligt pepp som hon varit sen skendräktigheten gick över. Jag var trygg och peppad när vi klev på plan och min hund var såååå med. Ända tills vi kom fram till startpunkten och hon började snusa i luften… Hon som mycket sällan nosar under lydnadsarbete. Hon som alltid är så fokuserad på sin uppgift att det skulle kunna rasa hus bredvid henne utan att hon skulle släppa min sida. Inte idag, inte på den planen. Mitt på planen fanns nåt som luktade helt oemotståndligt. Hon släppte min sida och bara kopplet höll oss samman. Linförigheten som normalt är vårt starka kort var idag katastrofalt och bitvis totalt osynligt att det var en hund som visste vad ordet “fot” betyder… Framförgåendet bröt jag ganska snart då hon fastnade igen på samma fläck. På inkallningen så hann jag inte gå ifrån henne innan hon reste sig och gick med och då klev vi av planen. Monster hade gjort en bättre insats än henne idag… Väl av planen så var hon himmelskt med och fokuserad på mig igen. Då var det nära att jag började gråta… Jag fick iaf nåt bra att belöna så jag slapp sätta en apa till hund i bilen och jag slapp känna att någon bytt bort min underbara hund. En endaste gång har hon varit så fullständigt borta och det var på just den planen på aussieträningen tidigare i våras. Då slutade vårt träningspass rätt fort med att hon fick ligga plats och sitta i fotposition och titta på mig, dvs grund-grundövningar… Om det är nåt som stör henne där är ju svårt att säga efter bara två besök där och tyvärr är det ju lite långt för att åka och träna där och oavsett så bör hon verkligen klara av att hålla ihop trots lockande lukter! Hon är rutinerad nog och det är väldigt sällan hon ens snusar i luften efter nåt på träning och då handlar det om ögonblick utan att hon lämnar min sida. Så var det ju inte riktigt idag…
Jag kan inte för mitt liv förstå vad som hände, varför vi har sån fruktansvärd oflyt på tävling eller varför det ska vara så orättvist. Vi har förtjänat att lyckas nu. Vi ÄR bra. Dizzy är inte bara bra, utan skitbra. Det suger att vi inte lyckats visa upp det på tävling bara… Blä.
Här ska nu felsökas. Jag ska be min härliga instruktör (och henne jag går som hjälpinst. för nu) om hjälp med analys. Jag ska se till att bli filmad både på träning och tävling för att kunna peta sönder i detalj och se om jag gör något annorlunda som stör henne. Nervös är jag ju inte. Alltså det pirrar en aning i magen, men det handlar mest bara om att jag peppar mig själv att göra ett bra jobb och inte om nervositet egentligen. Dizzy är dessutom helt obrydd av tävlingssituationen. Eller så har jag fattat det iaf. Hon har ju dessutom presterat väldigt fint på lydnaden på en del tävlingar så det är ju inte ett konstant tillstånd. Jag ska försöka komma ut och tävla Lk1 i sommar. Mest för att testa oss och för att se om jag kan hitta felet. Sen så jävlar ska väl inget kunna stoppa oss på appellen i höst!
För att få mig att må liten aning bättre så vill jag höra andras misslyckanden i appellen! Jo, jag är en sån där hemsk människa som gottar mig i andras misslyckanden när jag själv misslyckas. Det är ju liksom lättare att vara misslyckad om man vet att man har sällskap här nere på botten och ännu bättre är det väl om andra varit lika misslyckade som vi och sen lyckats. För jag vill veta att det finns hopp. Det vet jag ju, och jag tänker fasiken lyckas också, men det vore skönt att höra om andras väg från bottenskrap och katastrof till framgång! Är det förresten någon som hört talas om någon som tävlat hela 6 gånger i appellen utan att bli uppflyttad eller för länge sen ha gett upp hoppet???? Det känns som att vi kommer slå världsrekord i detta!!! 
Nu låter det nog som att jag håller på att bryta ihop. Det gjorde jag. Mamma fick trösta och banka lite vett i mig medan jag ulkade och snorade i andra luren. Sen mådde jag bättre. Lite iaf. Jag är vansinnigt besviken. Inte på mig och inte heller på min hund, men på att vi inte lyckades. På vår prestation, eller brist därav, idag. Men vi KAN och det tänker jag visa upp en vacker dag. Vi ska inte bara klara appellen. Vi ska gå hela vägen! 
Tack Nadia för att du var så gullig och körde och tog hand om oss idag! Nästa gång tävlar vi båda två!!
äsch vilken nedra otur! men otur är ju jusst ordet, och nästa gång så kommer det gå skitbra! turen vänder =)
Sådärja, nu låter du bättre än i luren idag. Bryta ihop och komma igen, det är väl det man får göra?
Alltså jag kan ju inte påstå att jag misslyckats i appellen en enda gång, men det kan ju bero på att jag aldrig ens försökt. Däremot så jag på en tävling där jag var funktionär en som tävlade för typ 12:e gången eller så (det var vad domarna gissade på), fick lågt betyg på spåret och valde att bryta redan där, för “framförgåendet hade dom aldrig ens tränat”!?!?
Jag antar att det där inte är en framgångshistoria dock…
Sandra, jag vet precis hur det känns! Jag tror att Chenin och jag tävlade en del gånger också. Hon jagade rådjur i ett spår, började löpa mitt under en tävling i väntan på lydnaden, gjorde en kass lydnad och spårade dåligt en gång. Det du beskriver i lydnaden låter väldigt likt Chenin och mig. Både du och jag vet ju att våra töser är rätt lika varandra. Precis som för er är det skitskoj att träna med Chenin, hon är alltid med och vill mer. Många har sagt att det kanske är att jag blir nervös på tävling, men jag vet att det inte är det. Dessutom skulle inte Chenin påverkas av det. Jag är ju nervös under spåret också men det syns ju inte. Ett tag trodde jag att Chenin var nervös. Men nu har jag märkt att allt blir så pressat under tävling och hennes förväntan (trots hög kapacitet och motivation) går ner, egentligen redan när hon beträder planen. Detta leder förstås inte till att hon går ner i drift, hon överarbetar istället och clownar sig. Luktar lite där, hoppar till, går perfekt, kommer av sig, hämtar apporter osv. Nu måste jag tänka om och träna om för att få henne att gå in med rätt inställning.
Jag har inte så mycket tips att ge, bara en tröst för att säga att jag vet hur du har det och jag vet precis vad du har för hund och vad hon går för.
Grattis till ett bra spår! Det är ändå grunden i just bruksgrenen spår!
Apropå misslyckanden så tror jag att jag och min welsh Kitzy tävlade nio gånger i klass I med ETT förstapris… Hon kunde också allt men det var alltid någonting som strulade på tävling…
Anmäl på till några appeller så går det vägen så småningom! SOm man säger i norrland “Vi håll på du vi!”
Kram!! Det känns kanske piss, men det blir garanterat bättre nästa gång. De ääär ju faktiskt hundar, och på tävling kan allt hända (och oftast gör det ju det också=P)…
Och angående misslyckanden så har ju jag och Malva gått 6 ggr i lk1 nu med bara ett förstapris som reslutat!
Kram, kram och kram till dig och alla dina flockmedlemmar!
Hörru!
Ryck upp dig!
Du vet att ni är bra! Vi vet att ni är bra, så jädrans vad ni kommer att klättra framöver
Appellen har vi startat 2 ggr. Första gången bröt jag redan i spåret, då räkan spårade mer annat än mitt spår. Andra gången fick vi i alla fall poäng i spåret, men matte trasslade med lina och dyl, så poängen sjönk. Men äntligen var vi i alla fall med på en fortsättning. Sedan gick det käpprätt åt he…te.
Vi har startat 6 gånger i LK1 och inte fått något första pris. Jag har avbrutit tävlingar, vi har gått flera 3:e pris och något andra pris.
Jag har en hund som Dizzy, som vill jobba, är duktig och vill vara till lags. Jag tror mig veta att mina tävlingsnerver är den största orsaken då jag fick det bekräftat när jag var på kurs för Nina Svartberg att ” hallå! du äntrar ju planen utan hund!”. Visst hade jag hunden med mig, men det var jag som gick in på planen, Silva fanns bara med som ett bihang. Så visst är det ingen höjdare för henne. Detta handlar till sörsta delen om mina enormt taskiga nerver. Men sedan handlar det säkert om en del som jag inte har en aningom.
Om vi vågar oss ut på tävling igen, så skall det tränas massvis, inför tävling. Mina nerver går det nog inte att göra något åt, utan det handlar om att få Silva att accepetera att Inte bry sig.
Det ger sig nog snart Sandra ska du se.
Kram på er alla!
Upp med hakan Sandra !! Jag säger som flera här över..du är inte ensam om att tävla en massa gånger utan att klara det. Eddwin och jag tävlade nog..håll i dig 10 - 15 gånger i LKL 1 och vi strulade alltid till det med något moment !! EN gång fick vi ett 1:a pris och sedan tävlade jag aldrig mer med den hunden !! Det är bara att anmäla igen och ge sig f….nn på att man ska klara det!! Nästa gång tror jag att ni fixar det !!
Kramar i massor
Marie
Jag får hålla med Ida - grattis till ett kanonspår!!
Själv har jag bokat in debuten i slutet på sept.
Då jävlar
Ha det gott
Säger som flera andra: Grattis till ett bra spår! Det är tillåtet att bryta ihop för att snabbt komma igen. Den första delen är jag ganska bra på… Den andra lite sämre på
Det är bara att prova igen!
/Kramis
Roligt att spåret gick så bra! Angående lydnaden så säger jag bara en sak - tävlingsträna!! Jag vet inte hur mycket ni tränar tävlingsmässigt med andra hundar och med kommendering i “strikt” tävlingssituation men jag lovar att det kommer göra nytta! Både Yoker och Spader har lätt tappat fokus inne på tävlingsplan när de inte vart ordentligt tränade för tävlingsituationer, för att sedan vara perfekta utanför plan. Oftast luktar det inte ens gott inne på plan, utan det är bara ett beteende hunden tar till vid osäkerhet. Iallafall mina fröknar och kompisars hundar. Ungefär som att jag alltid gäspar när jag är obekväm eller inte van vid en situation
Det där med tävlingsmässigt tränande är en tråkig bit av träningen, men så himla viktig… Och! Vi ska ha träningstävling på Kungsbacka BK på måndag, den 19:e maj. Vi är ett gäng som brukar ha det med jämna mellanrum för att just få chans att träna mer tävlingsmässigt. Ni är välkomna att följa med! Det är på kvällen och jag kan plocka upp er på vägen om du vill 
Vi har aldrig misslyckats i appellen eller lydnadsklass ett - vi har aldrig ens varit redo att ställa upp
Jag tycker du är grym som inte ger upp! Snart kommer ni att vara upplyttade ur appellen, ta lägre med storm och klara högre galant - Dizzy verkar vara en kanonhund.
Jag hoppas jag får se er på tävlingsträningar framöver
Hejsan
Kommer du ihåg på GMBK när Peak lämnade apporterna till tävlingsledaren? Inte en appeltävling, men en misslyckad tävling dock ;).
Kram
/Tove