När tiden stannar och sju blir sex…
Helgen har varit hektisk med ringsekreterarjobb i Tvååker fredag och lördag tillsammans med mamma. Valparna började traska omkring på resta ben i förrgår och igår såg vi första gliporna i ögonen så nu börjar de små äntligen bli små hundar!
Mindre spännande och väldigt mycket mer tragiskt och hemskt var att vår Lilleman, 2an, sackade efter de andra mer och mer i viktutvecklingen. Förövrigt har han varit minst lika pigg, kry och välutvecklad. Han var den som stod stadigast på benen och den som gick omkring mest. Dock var nåt fel. Det har känts mer och mer som en diffus känsla de senaste dagarna och igårkväll ökade den känslan. Inatt var han skrikig och hade svårt att komma till ro. Han gav upp försöken att äta när han blev bortknuffad av de andra till skillnad mot tidigare när han surt bara knuffat tillbaka efter bästa förmåga. I förmiddags så lade jag honom på mitt bröst och genast både såg, hörde och kände jag att nåt var fruktansvärt fel. Hans andning var inte alls som den skulle utan hackig och ansträngd och det rosslade lite från honom… Efter ett snabbt telefonsamtal med Västra Djursjukhuset så beställdes tid i eftermiddags och redan då visste jag nog.
Som jag och mamma misstänkt så hade han ett hjärtfel. Ett fel av vanlig, slumpmässig och icke ärftlig typ som yttrar sig i blåsljud och dålig syresättning. Vår Lilleman fick somna in i eftermiddags och världen rasade lite grann…
Alla de andra valparna mår prima och det finns enligt underbara vet. Inger Carlsson ingen som helst anledning till oro för de andra eller för framtida avel. Det här är bara sånt som händer ibland. Att det är fruktansvärt och rent vidrigt ledsamt kan väl ingen undgå att förstå.
Kära Sandra
Detta är tyvärr den krassa verkligheten för en uppfödare… Det är ju synd att du råkar ut för det i första kullen.
Jag vet hur det är, tyvärr…
Kram Tina
13 juli 2008 17:13Det är ledsamt när sånt här händer. Försök att trösta er med att han fick gå bort så pass tidigt. Det är än värre om valpen hinner bi äldre.
Valparna era är ju bara helt ljuvliga!! Skulle bra gärna vilja snusa lite på dom.
Kram Margot
13 juli 2008 18:54Vad ledsen jag blir Sandra !! Man får glädjas den lilla tiden man har med dem !!
13 juli 2008 18:55Tänker på dig !!
Kramar
Marie
Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser i din blogg…
13 juli 2008 20:31Det är så ledsamt och tråkigt, vi tänker på er!!!!
Massa värmande kramisar Linda, Jojje och Milou!!
Vi finns här om det är nåt…
Ville bara skicka en stor, blöt puss från mig och en kram från matte. Vi tänker på dig…
13 juli 2008 20:34Underbara lillkillen!! Han var en underbart söt liten kille som finns i våra hjärtan…
13 juli 2008 20:42All kärlek till dig vännen!
Stackars er. Det gör ont i hela kroppen när det blir något sådant här. Man älskar ju dom alla. Kram
13 juli 2008 21:03*kramar om*
13 juli 2008 22:05Usch vad sorglig
13 juli 2008 23:41Får tårar i ögonen och en klump i magen. Stackars liten:( Sov gott, Lilleman.
14 juli 2008 6:44Usch, vad tråkigt!! Även om man ju är medveten om att det är sådant som händer så är det ju jättesorgligt. Ett litet liv som aldrig fick chansen att bli allt det som han hade kunnat bli, liksom… =(
Massa kramar till er och hundarna!!
14 juli 2008 7:54Ja fy tusan… det finns inga ord som räcker i ett sånt här läge.. stackars lillkillen, stackars er… Stora kramar..
14 juli 2008 8:26Stackars er! Vet hur det känns.
14 juli 2008 15:55Kram Pia
Kramar om dig!
Så trist, men så är dessvärre livet ibland. Skönt att han fick somna in hos vet.
Kramis
15 juli 2008 7:35