Arg

Nyss inkommen från eftermiddagens hundpromenader och jag kokar inombords. Först en kortare runda med Dizzy och Svansa. Svansa skötte sig riktigt fint och kunde skutta runt lös runt en kopplad Dizzy utan att mucka bus och kom fint hela tiden när jag ropade. Ett underligt hundmöte fick vi runt ett hörn där det helt plötsligt stod en tax. Svansa som var lös och några meter framför mig hamnade näsa mot rumpa med den lågbente och nosade av den snabbt och kom sen fint när jag ropade. Vid såna möten där de redan är helt framme vid mötande jycke innan någon hunnit reagera så förväntar jag mig inte att de vänder ögonblickligen utan låter dem få ett par sekunder på sig för att göra mötet klart och veta vad det är för nåt som de vänder ryggen mot när jag ropar på dem. Så långt allt väl. In och byta hundar och hinner inte mer än ut genom dörren innan Svansa ylar högt och surt. In och vråla åt henne att så gör man verkligen inte, stoppar in henne i buren med ett ben och står sen kvar utanför dörren för att förvissa mig om att hon är tyst nu. Det är hon så jag går. Stella fick gå i flexikoppel och träna på att trava och inte skutta jämfota eller galoppera som hon annars så gärna gör. Efter de första hundra metrarna gick det helt ok. Sen fick hon vara lös en massa och yra runt som hon ville varvat med inkallningsträning och gå fint lös vid sidan. Hon är faktiskt himla duktig på just det. Hon kan rusa runt i 190 och sen ändå tvärnita, vända i luften och skutta tillbaka till mig för att gå snyggt och samlat vid sidan förbi mötande människor eller sitta stilla en stund innan jag ger henne frikommando och det är 190 igen. Lite utställningsträning körde vi också inför helgens valputställning i Varberg. Har kännbart fått inse de sista veckorna att Stella tycker det är fasligt roligt att nypas i rumpan när man springer och det har jag redan en hund som gör i utställningsringen och vill verkligen inte ha en till! Efter några rundors träning så fattade damen riktigt fint och travade på utan hopp, skutt eller nyp. Dock har hon alldeles på tok för fin kontakt egentligen och blir slarvig i fronten, men det är en mindre detalj och nåt vi kan jobba på inför officiell utställning istället. Efter träningen fick hon skrutta runt med sin mor på gräsmattan där vi var och när hon som bäst snusar i en buske så sticker det ut ett litet lurvigt huvud ur busken! Ett till underligt hundmöte alltså där hunden helt plötsligt liksom bara var där utan att varken jag eller hundarna märkt den. Stella gjorde precis som Svansa gjort med taxen och nosade nos mot nos på den lilla lurviga innan jag ropade och hon glatt kom skuttandes. Duktig brud! Vi gick vidare och på ”vår” stora gräsplan släppte tanten loss och röjde med sin dotter lite. Helt plötsligt ser jag hur det längst bort i andra hörnet på planen kommer en gigantschäfer rusandes rakt mot oss. Jag kallar in mina som sätter sig sött framför mig och tigger godis och förväntar mig att schäferns ägare nånstans nu ska kalla på sin hund. Icke. När jag inser att hunden kommer att komma ända fram till oss tar jag några kliv fram framför mina hundar som ungefär nu upptäcker schäfern. Med lättnad ser jag att det är en stor hane med trevliga avsikter och fint språk, men ägaren ropar fortfarande inte på sin hund utan går avslappnat och lugnt en bra bit bort. Silly som inte tycker om när saker och ting inte går till enligt reglerna skäller mest rakt ut på den stora hanen och Stella tyckte det var lite otäckt och skuttar runt och skäller lite otryggt. Schäfern inser snabbt att Sillen var inte att leka med och koncentrerar sig på Stella som tycker det blir ännu läskigare och försöker springa undan. Hon kommer dock fint när jag ropar på henne och kan freda henne från Schäfern som då håller avstånd. Ägaren ser fortfarande ointresserad ut och nu är jag förbannad och vrålar åt henne att hämta sin hund. Ingen respons. Jag vrålar lite till och människan kallar lamt på sin hund som inte bryr sig ett skvatt. Med Stella i ena handen säger jag åt jycken att gå därifrån varpå den lunkar bortåt, den är alltså inte svårpåverkad alls. Ägaren gör fortfarande ingenting. Jag vrålar lite till och sen säger jag åt hunden att gå igen och säger åt Silly ”ta den!”. Det får Silly att göra några kraftiga språng mot hunden med kraftfulla skall och hunden lunkar bortåt mot sin matte. Ägaren har nu börjat gå bortåt i sakta mak och kallar en gång till helt matt på sin hund. Äntligen går hunden iväg och efter lite om och men får hon kopplat sin hund. Alltså alla tappar kontrollen nån gång och det är verkligen ingen katastrof, särskilt inte om det är en så trevlig och språksäger hund som denne schäfer, men FÖRSÖK få in din hund igen för tusan!!! Och be om ursäkt!!! Det var väl en jävla tur för schäfergrabben att det inte var Dizzy jag hade med mig, då hade han nog sprungit tillbaka betydligt snabbare… Puckon bör inte ha hund helt klart. Som tur är så var det ingen skada skedd utom att jag blev asförbannad och Stella lite nojjig. På vägen hem letade jag därför hundmöten att träna på och kunna belöna att hon lugnt kunde titta på andra hundar utan att hetsa upp sig och det gick bättre och bättre för varje möte och till slut var hon som hon brukar. Skönt!
Väl hemma igen hör jag redan i trapphuset hur Svansa ylar igen. Gaaah! Jag öppnar dörren och förklarar vad jag tycker och konstaterar samtidigt att Dizzy låg i bäddsoffan i arbetsrummet och var helt tyst och lugn. Säkert har hon legat där och hållt för öronen… Vad tusan jag ska göra åt Svansa har jag ingen aning om. Det är bara hon som startar såna här dumheter, men både Stella och Dizzy hänger lätt på tyvärr. Svansa har inga problem med att vara ensam hemma egentligen för är alla hundar hemma så är hon tyst och lugn. Det är när jag går ut med delar av flocken och hon är hemma som hon tycker livet är orättvist och högljutt berättar det för alla som bor i huset. Hon är alltså inte helt ensam för det är alltid minst en hund till hemma med henne, men det verkar inte ha nån betydelse. Hur i helvete jag ska få bort de här dumheterna har jag ingen aning om. Nån som har tips? För det får verkligen inte fortsätta för då måste hon flytta, akut! Att ha hund i lägenhet ger mycket ansvar att hålla sina hundar från att störa omgivningen och har man då dessutom fyra så är det ännu viktigare enligt mig. Grannar och andra berörda måste se att jag kan kontrollera mina hundar utan att de ställer till problem eller blir irritationsmoment för andra och en hund som ylar så fort jag går ut med nån annan hund funkar helt enkelt inte. Fan!