Måndagsbakfylla

Som alltid efter en utställningshelg är jag helt borta i skallen idag. Många intryck, högt tempo och hög koncentrationsnivå i många timmar i sträck gör att min ovana hjärna blir lite lagomt bakis. I lördags skrev jag dryga 80 kritiker. Långa, såna där som börjar nära, nära vänstra hörnet och verkligen fyller varenda liten rad och så två rader extra nedanför. Armen bidde lite trött, men inte farligt ändå. Vädret var totalt tokvidrigt med stormbyar som slet upp mer än ett tält med pinnar och allt. Solsken och piskregn blandades och när Grand Danois hade bästatikklass så var det nästan så de stora kolosserna till hundar blåste bort… Domaren för helgen var en väldans trevlig italienare som snällt log åt alla, sorterade hundar efter stor kunskap och var allmänt lättarbetad trots mycket knapp engelska.

Söndagen fick jag ropa istället och min kollega och jag bestämde oss kvickt för att ska vi jobba igen så är det så vi ska fördela uppgifterna, det funkade såå mycket bättre än på lördagen. Det var vi rörande överens om! Söndagens raser var Collie av båda hårlag och sen ett gäng Beardisar. Collie skulle bli riktigt intressant dels med tanke på min förkärlek för den korthåriga varianten och dels pga den senaste tidens hårda debatter om de långhårigas mentala kvalité. Och visst var det ett par ulliga hundar som backade lite för domaren, men inte värre än att de gick att hantera utan problem. Bland Beardisarna var den typen av problem för dagen både fler och värre! Korthåren var najs. Oh, vad jag längtar till den dagen jag kan öppna mitt hem för en sån igen!!!

”Min” domare dömde senare på dagen BIS’et. Själv satt jag av en slump nära ett gäng av de allra mest inbitna utställningsmänniskorna. I gänget ingick bl a gruppvinnande vinthund som inte tyckte domaren var så trevlig utan backade lite. ”Min” gulliga och artiga domare hade hela helgen visat att han inte ville tränga sig på hundar som tyckte han var obehaglig utan tog så lite och vänligt försiktigt (utan att vara sådär fjamsigt larvig som vissa är) som möjligt i dessa hundar. Ägaren till salukin tolkade det som att domaren var rädd för hans hund… Dålig förlorare?

BIS-placerade hundar blev lite roande lite av en familjegrej. BIS-hunden är uppfödd av ett par som numera inte lever ihop längre. Kvinnan i det fd paret äger och visade BIS-5an. BIS-3an visades av en kvinna som annars har en helt annan ras och bl a en mycket vinstrik individ som ofta visats av kvinnan som nu visade BIS-5an och vars nya karl lånar den långa perioder till jakt. I gänget som satt bredvid mig fortsatta ”trasslet”. Den manliga halvan av uppfödarparet till BIS-hunden satt där med sin nya kvinna. En kvinna som också är mycket känd i utställningsvärlden men med helt andra raser. Alltså ni förstår att det är lite lagomt ”intimt” i toppen? Helt naturligt när man umgås så tätt varenda helg och säkerligen inte har tid att träffa nån ”utomstående” som det säkert ändå inte skulle hålla med eftersom man aldrig är hemma på helgerna…

Själv är jag ack så nöjd med A. Han har hela helgen pysslat med hem och hundar och lagat mat och massaret mig på kvällarna. Helt utan att gnälla ens minsta lilla för att jag inte är hemma. Han svor visst lite över en viss Svart, men så är hon ju mattes hund på alla sätt och vis också!
Rest har jag gjort med A-L. Alltid lika trevligt sällskap och alltid lika intressanta diskussioner. Mycket om hundar såklart men även mycket om hundfolk, folk i allmänhet och om barn, uppfostran och skola.
Nu är det ett tag till nästa utställning för oss. Det blir Växjö BK den sista maj med småflickorna och A ska gå in i ringen för första gången på många år. Och första gången med en hund som inte står och går ”av sig själv”.