Personligheter

Som alla vet så har ju hundar egna personligheter precis som vi. Mina hundar är inga undantag. Snarare tycker jag att jag har fyra väldigt tydliga och väldigt egna personligheter här hemma!

Silly är ju som alla som känner henne vet, ett helt eget kapitel. Ingen är som hon! En hund med större värdighet, stolthet och trygghet i sig själv har jag nog aldrig träffat. Samtidigt som hon kan vara grinig, egensinnig och förolämpad när man ber henne om nåt, så är hon den smidigaste, mest anpassningsbara och snällaste individ jag vet. Att jag älskar henne högre än allt annat vet ni redan…

Sen har vi de tre systrarna bus. Samma pappa och deras mammor är halvsystrar så de borde ju vara lika, eller hur? Visst ser man drag som är lika på de alla tre och Mellan påminner ofta starkt om storasyster, men de är ändå tre fullständigt olika tjejer!

Dizzy borde väl egentligen haft ett namn som Storm, Kalabalik eller kanske Kaos. Ingen är vildare eller galnare än hon. (Inte ens hennes sjövilda lillebror Monster!) Ingen kan gå från överlyckligt ylande till förbannat avgrundsvrål och tillbaka till glatt yl igen på så kort tid som hon. Det finns inga mellanting alls. Inga gråskalor. Det är aldrig ”lagom”, ”nästan”, ”ganska” eller ”lite” med henne. Det är på eller av, 0 eller 100. Allting är dessutom mycket. Hon är aldrig lite småglad utan alltid skitlycklig. Hon är aldrig grinig utan asförbannad. Det finns inga gråa dagar med en Dizzy i huset! Hon livar upp och ser till att man är sysselsatt och hennes antingen-eller smittar och man älskar henne så det gör ont i hjärtat ena stunden och andra stunden har man ont i huvudet för att man bankar pannan i nåt hårt pga henne! Men, men jag ska erkänna att t o m Dizzy mognar så sakteliga.

Våra två kullsystrar är kanske allra roligast att jämföra och studera likheter och olikheter mellan. En sak som slog oss på spårlägret var att Svansa har lite svårt för att bryta linjer i miljön. I spåret visar det sig med att hon inte gärna går över terrängskiften, bäckar, murar och så utan letar efter spåret längs med linjen först. På hemmaplan syns det tydligt i hur hon t ex älskar att gå längs trottoarkanter eller gräskanter och följer den linjen jättetydligt och det ska till nåt rätt så intressant för att hon ska bryta det. Hon har däremot svårt för att förstå det här med att gå fint vid sidan av en tvåbening. Det faller sig inte naturligt för henne helt enkelt.
Mella är tvärtom. Hon sicksackar sig genom livet och studsar mer runt i, över, under och på än hon följer linjer. Jag tror faktiskt inte hon ser dem ens om jag inte tydligt påtalar dess vikt (trottoarkanter är förbjudna att korsa utan tillstånd nämligen, det tog tid för Mella att lära sig). Hon är däremot tvärtom sin syster en naturtalang på fotposition. Är hon inte alltför springig i benen så hamnar hon lätt där alldeles av sig själv och går där fullständigt avslappnad i perfekt position hur länge som helst helt utan uppmuntran.

Mella förresten, hon heter mer och mer så. Stella är namnet hon fick av Josefin och jag tycker mycket om det, men det faller sig inte riktigt naturligt för mig på nåt vis… Stella betyder stjärna och det är hon verkligen! Mella kommer sig från karamell och är A’s föräldrars ord för hundgodis. Och en riktig hundkaramell är hon ju också!
Innan valparna föddes så viskade jag i Sillys öra att jag önskade mig en svart tik och hon skulle heta Mella. Sen föddes dem och det var Stella och Svansa som kändes mest i magen och var aktuella att behålla. Svansa hade precis som Coffea nåt alldeles speciellt och hon blev den som fick stanna (då visste jag ju inte att hon inte skulle bli min ”speciella” utan husses!) medan Stella hamnade på halvfoder hos Josefin. Ödet ville ju sen att hon fick komma tillbaka och när min mun av sig själv började kalla henne för Mella och hjärnan insåg det och mindes mina viskningar till Silly flera månader tidigare så var det ju givet att hon skulle få stanna! Min karamell, min stjärna, min svarta pärla! Och angående namnen så kommer hon nog alltid få behålla dem båda!