En helg senare…

Helgen har innehållit mycket för oss. Och ändå en del tid för lat och ”bara vara”. Dexter har spenderat hela helgen hos oss och vi njuter av hans närvaro! (Han är en chihuahuablandis och fullständigt underbar ifall nån inte visste. )Vi har ordnat med mysmiddag i Caddys minne hemma hos N & M som jag tror var uppskattat och gav den lilla glädje och stöd det var meningen mitt upp i sorgen. Ord kan inte beskriva hur mycket Caddy fattas…

Vi har tränat lydnad och långpromenerat och jag har cyklat med Mellan. Den här gången efter lydnadsträning och bussläpp på ängen innan och bara hon och jag. Hon travade (!) lös vid min sida hela rundan, hur fint som helst! Och trött blev hon! Inte van att trava så länge och så koncentrerat helt klart. Att röra sig mycket, mycket mer än så är hon van vid, men hon väljer mest galopp om hon får välja själv och traven var tydligen mycket jobbigare för henne.

Vi har spårat för första gången på alldeles för länge och alla gick så fint så. Dizzy var lite övertaggad i början, valde bakspår på det vinkelräta upptag hon fick och missade första apporten, men gick sen som en pingla hela vägen och apporterade pinnar hur säkert som helst. Spetsvinklar är hon fullständigt grym på måste jag säga och hon gör dem mycket snyggare och prydligare än vanliga vinklar!
Mellan som knappt spårat innan gick bra hon också. Dexter hade sprungit lös med mig när jag lade spåren och Mellans orutin gjorde att hon var lite för nyfiken på hans spår för att helt ignorera det, men ändå kom hon hela tiden tillbaka till mitt spår och hon är lättläst och tydlig. Apporter stannar hon fint och markerar och vid minsta lilla uppmuntran så apporterar hon till min hand så fint så.
Svansa hade gått jättefint i sitt spår och trots att det var så länge sen sist verkade hon inte glömt bort nåt av det hon lärt sig under sin hittills mycket korta spårkarriär. Silly hade imponerat stort på A och gått helt klockrent med finfint driv och snygga apportmarkeringar.
Bästa spårmarken har vi hittat också. Ligger bra och är lättillgänglig och med mycket varierande marker. Det allra bästa är dock att det ligger hemskt nära A’s föräldrar där det vankas middag efteråt!!!

Mellan har fortfarande inte behagat börja löpa. Lagen om allts jävlighet gör väl säkert att hon löper de veckor vi ska ha Monster här, eller ett par veckor senare när vi ska till mamma i Kalmar… Gah! Hormonnivån är ändå fortsatt hög här hemma. Svansa går igenom sitt livs första efterlöpperiod och det snurrar nog rätt ordentligt i huvudet på henne ibland och det märks att hon tycker sig ha blivit stor nu för hon kaxar en hel del mot både Dizzy, Mella och oss tvåbenta. Inget fult alls utan bara en massa ”kan själv” och så, förutom mot sin svarta syster som åker på däng ibland. Oftast är det rätt befogat dock eftersom Stella i lek kan vara ack så hårdhänt, men häromdagen blev Svansa förbannad när Mella sa ifrån när Svansa var för hårdhänt. Där går min gräns för vad som är ok och Svansa blev nertagen på jorden igen av mig. Men, men allt tillhör det deras utveckling från valpar till vuxna och hon är ändå förhållandevis stabil i sitt humör tycker jag.
Dizzy är trevlig just nu. Lite loj när det är för varmt vilket inte är konstigt med den jättepäls hon bär på, men annars full i liv och arbetsglad och harmonisk. Träningen flyter på fint!
Silly är hemmets kossa just nu. Hon hade valpat för nån vecka sen om hon vore parad på senaste löpet och det märks. Hon har tuttar som mjölkar och hon vill frenetiskt tvätta allt som rör sig. Sig själv, de andra hundarna (i alla ändar!) och katterna. Ibland åker dessutom både tvåbenta, inredning och leksaker på en tvätt också… Därimellan är hon frustrerad. Brist på valpar skulle jag tro… Frustrationen rinner över i juck. Mest är det Dizzy det ska juckas på och imorse välte hon Dizzy när hon satt och bajsade i ett plötsligt juckanfall. Stackars Dizzy!  Så här illa har hon aldrig varit förut och jag hoppas det går över snart. Det mer positiva är att hon är lekfull och full i bus hela tiden och det verkligen sprudlar av liv i henne! Det är så härligt att se efter den loja perioden efter löpet! Och ändå läser man och hör om andras knepiga och jobbiga skendräktigheter och då känner jag mig rätt glad för att Silly är som hon är trots allt. Det är verkligen inte jobbigt alls om man jämför med hur andra har det, och framförallt är Silly själv fullständigt belåten med livet och det är huvudsaken!

Den senaste  veckan har varit oerhört tung. Det ena har kommit efter det andra och jag har inte riktigt hunnit återhämta mig därimellan. Ändå känner jag mig förvånansvärt stark och förväntansfull inför framtiden. Jag har en del större beslut framför mig och det kommer ta lite tid innan jag kan ta dem, men jag ska låta det växa fram och inte tvingas fram. Det är på så vis jag kommer fram till det som känns rätt i längden för just mig. Men verkar jag mer tankspridd än vanligt i sommar så vet ni varför…