Gammal

Idag känner jag mig fasligt gammal och vuxen. Jag har varit i stan på hippt fik och träffat mina två kusiner. Två tjejer från pappas sida, 16 och 17 år gamla. Hippa, trådsmala och attan så unga. Men ändå vuxna. Jag minns ju när de hade blöjor, när de satt i vagn och när deras mammor gick gravida med dem! Underligt att de gick och blev stora så jäkla fort!!! De är partypinglor och bär kläder av senaste mode och pratar snygga grabbar och senaste festen och kommande matteprovet. Och själv inser jag hur otroligt långt därifrån jag är nu. Det känns otroligt avlägset att hänga på fik varje dag, att shoppa ”innekläder”, alltid bära smink och se sådär hemskt fräck och fräsch ut och att gå ut och parta i tid och otid.

Men det var skitkul att träffa dem båda. Den ena har jag trots allt väldigt mycket gemensamt med bortsett från hennes stora intresse för mode och design som jag väl aldrig tyckt vart så kul. Hon är samma typ av person som jag, babblar en massa och passar säkert in i nästan vilken situation som helst. Hon delar min stora kärlek till hundar, men har tyvärr aldrig fått chansen att göra nåt med det. Men en dag när hon är redo så ska jag allt se till att sälja en valp till henne!

Dizzy går framåt. Hela gångna veckan har jag varit orolig för henne för hon började halta mer och och inte mindre och vissa dagar har hon varit riktigt kass. Men med is i magen, telefonstöd från vet och så absolut lite rörelse som möjligt för henne så har det blivit mycket bättre. Hon är glad och pigg och förutom bäckenet, dvs hältan bak, så är hon helt återhämtad nu. Igår fick hon och Silly följa med på kalas hos svärföräldrarna vilket gillades. Smaskiga matrester, en massa mella (hundgodis) och klappar och pussar från sötaste gudsonen William gjorde henne både på gott humör och alldeles trött. Trots att hon knappt rörde sig så har hon ju inte varit med om så mycket på två veckor. Stackarn har ju bara fått stanna hemma hela tiden.

Småbrudarnas träning är igångsatt igen efter en alldeles för lång semester pga min gigantiska trötthet och A’s tokjobberi. Mellan är laddad till tusen och får inte hjärnan med sig jämt, men när hon får det så är hon underbar att träna! Både hon och jag kan bli rätt så frustrerade när det blir fel ibland, men håller bara jag huvudet kallt så brukar hon kunna också. Mer fokuserad och träningsglad hund får man leta länge efter iaf! (Eller tja, bortsett från storasyster Dizzy då.) Svansen och husse ser ut att vara i god form också. Bättre än vår faktiskt för de ser inte ut att ha tappat nåt trots den långa vilan.
Vi får väl se när det kan bli tävlingsklart, men jag siktar på Lk1 med den svarta och A siktar på appellen med den blå. Mellan är inte riktigt mogen för appellen i spåret ännu så då väntar jag hellre lite med det. Tävlingssugen börjar jag iaf bli!