Dizzy

Åh vad jag saknar min hund! Alltså hon ligger precis bredvid mig och mår rätt så prima skulle jag tro, men det skär i hjärtat att inte få ta med henne på promenader och inte få träna och hela tiden få bromsa, dämpa och hindra henne. Hon går både oss och sig själv på nerverna nu och vill, vill, VILL!!!

Hon har förvånansvärt mycket muskler kvar efter dryga tre veckor av fullständig passivitet, men styrkan verkar rätt borta tyvärr. Hennes kondis har inte  varit så här dålig sen hon var högdräktig förra hösten och vaggade fram bred som en soffa.  Den här veckan har jag börjat tjuvöka hennes rörelsemängd en aning. Hon står visserligen på strikt vila tills nästa vecka, men jag har utökat iaf en av hennes promenader till runt ett kvarter eller två istället för sisådär 100-150 meter fram och tillbaka längs trottoaren här utanför. Hon är jätteglad över att få känna lite nya lukter och se nånting mer än vår gata, men det märks också att hon faktiskt blir trött av att gå två kvarter. Sjukt. Samma hund som sprang en mil med husse i god fart för bara en månad sen och kom hem och knappt var flåsig.

Jag hoppas nu att sjukgymnasten ger oss klartecken att sätta igång henne lite smått nästa vecka och att hon läkt precis så bra som alla hoppats. Om hon inte kan köra agility igen eller kanske får ta det lite lugnt med tacklingsrejsen med småbrudarna så är det helt ok. Det kan vi leva med. Bara hon får träna lydnad och spår och hänga med husse på löpturer så kommer hon må bra. Och kan vi sen para henne för en kull till så vore lyckan gjord. Men självklart är det viktigast att hon får ett drägligt liv med den aktivitetsnivån hon behöver och vill ha för att må bra inombords.

Det är jobbigt att ha en skadad eller sjuk hund. Att inte veta riktigt hur det kommer att gå. Att se hur hon vill och tvingas hålla emot. Men att se henne kämpa och visa djupet av den fantastiska mentalitet hon har är desto underbarare! Och att se henne bli bättre och bättre för varje dag som går!