Hoppfull träning

Jodå, ikväll har vi vart på klubben för första gången sen juni. Vi har visserligen vart på lite andra brukshundklubbar sen dess, men utan att träna nån lydnad. Ikväll var det öppen träning med rätt så god uppslutning och se, våra yra småhönor gjorde riktigt bra ifrån sig trots att de fick helt hysteriskt mycket mer störning än de är vana vid!

Vi började lite lungt med en kortare promenad genom skogen vilken gjorde mig allt annat än hoppfull och ganska beredd att sätta den svarta i bilen snarast möjligt. Hon studsade på bakbenen hela vägen och var totalt okontaktbar. Hon snodde runt och stirrade ut i skogen och höll flera gånger på att dra omkull mig när jag försökte parera hennes ryck och mitt äppelätande samtidigt. Tillbaka till klubbstugan gav jag A kopplet och sprang in på toa. Sicken grej! Att gå på toa var tydligen värsta mirakelkuren för min hysteriska! Helt plötsligt var hon totalt fokuserad på mig och bjöd på frivillig fot i finaste dressyrhäststyle med sina bruna ögon fastnaglade i mitt ansikte! Najs!

Sen mötte vi upp Nadia och Tezze på parkeringen medans det kördes platsliggning med skott alldeles intill oss. Mellan vek örat åt det hållet de första skottet och sen hörde hon ingenting. Lika obrydd som förut m a o. Svansen hör och tittar, men kan leka under skott utan att bryta leken och verkar inte alls rädd. Knusslet med henne är mest att hon i andras ögon nog kan se rätt så skraj ut eftersom hon har det kroppsspråk hon har. Hon ser alltid väldigt låg och mesig ut så fort det är nåt runt omkring henne eller när hon funderar på nåt. Känner man henne så vet man att det inte alls är vad det ser ut som, hon bara ser ut så liksom. Hennes mor har ju som bekant också ett väldigt ”lågt” kroppsspråk många gånger och kastar sig t ex i golvet och ser ut som jag pryglat henne i en halvtimme om jag ber henne gå in i köket så jag kan stänga grinden om henne. Det är bara spel och inte alls så att hon är rädd för vare sig mig eller att bli instängd i köket. Tja, med mer skottvana (för gudarna ska veta att vi verkligen inte skottränat som vi borde ha gjort!) så kanske Svansa inte ser ut som att fått stryk när skotten går av.

Mellan var härlig på plan. Väldigt med mig trots att det for bollar och främmande och bekanta hundar runt oss och hon koncentrerade sig jättefint på det vi gjorde. Det enda som störde henne var Nadias glädjeyttringar när Nea var duktig. Då skakade hela Mella i sin vilja att springa dit och leka med dem, men hon stannade fint kvar vid mig iaf. Duktig galenpanna! Momentträning körde vi inte så jättemycket på idag eftersom miljön var så ovan för henne, men lite ff-positioner, plats, apport med främmande apport och hopp körde vi. Apporten gick finfint trots att den var okänd, positionerna satt fint och platsen kändes trygg i koppellängd men lite pip fick jag dock. Hon är helt enkelt så laddad så hon har svårt att slappna av p platsliggningen, men det kommer väl med erfarenhet antar jag. Hemma är hon tyst trots laddningen så det ordnar sig nog det också. Hoppet tror jag var andra gången i hennes liv jag körde på ett hinder och inte ett cykelställ och det satt så fint så. Hon tjuvstartade en gång, men annars kändes det bra.

Förövrigt funderar jag på att lära om ingångarna med den svarta. Jag funderar på om inte en klassisk ”gå-runt” variant skulle passa henne bättre? Hon är toksnabb och hamnar ofta snett i sittandet och jag känner redan att det bara är en tidsfråga innan hon använder mig som stoppkloss på äkta aussievis. Om hon går runt så slipper jag dels att hon bromsar på mig och dels blir ju sittandena logiskt sett rakare av sig själva då. Hon känns väldigt fokuserad på att komma fram till mig så jag tror inte att det skulle bli några problem med att hon skulle köra stor cirkel bakom mig heller. Hmm, får fundera på detta. Jag tycker trots allt att vänsteringångar är snyggare och det kanske är onödigt tidskrävande och svårt att lära om istället för att fila på den ingång vi har?