Jaja!

Lisa brukar vara den som gnäller på mig när jag inte uppdaterat på länge. Och eftersom jag tycker mycket om Lisa och är mån om att hon fortsätter läsa här så får jag väl göra henne till viljes även denna gång och skriva lite…

Här händer väl inte så mycket att uppdatera om bara. Spenderar dagarna med att gå promenader som egentligen borde vara längre för att göra mina tonårsbrudar nöjda(-re), tränar lite med den Svarta Faran och pular i hemmet. Not much m a o… Surar över att jag inte har några pengar och söker några jobb. Surar över att mitt internet strular och ”blir trött” efter typ tjugo minuters användande och lägger ner. Surar över att A jobbbar och inte är hemma. Surar över att Mellan Boll är totalt skogsvild just nu och mer påminner om kusin Monster än sig själv.
Man skulle ju lätt kunna tro att jag är bitter, butter och allmänt grinig, men det är jag inte. Inte alls. Jag är inte ens lite butter. Jag är trots allt fasligt nöjd med tillvaron och det är få saker jag skulle vilja ändra egentligen. Mest är jag väl uttråkad antar jag…

Sillen har löpt tyst minst en vecka har jag insett. Hon är nämligen redan påväg ur sitt höglöp, något som brukar inträffa runt dygn 13-15 för henne. Rätt skönt ska väl tilläggas eftersom det betyder klart kortare löp och mindre blod på golvet. Mindre kul är det väl att just annorlunda löp på åldrande tikar kan innebära livmoderinflammation i antågande. Men men, än så länge är hon fullständigt frisk så det är väl bara att hålla extra noga ögon på henne framöver.

Mella är som sagt totalt galen just nu. Hon har även normalt ett par skruvar lösa och de flesta normala hämningarna fattas hos henne. Nu är hon värre än värst. Att gå i koppel med henne känns som en dragkamp med ett lejon med en raket i röven eller nåt! Hon sliter som en tok och sen helt utan förvarning så flyger hon iväg mot en luktfläck eller annat spännande och nästan sliter omkull mig i processen. Att kontakta henne är oftast lönlöst och det enda som funkar ens hjälpligt är att hålla hårt i koppeländen och inte låta henne komma framåt när hon drar. Att bli arg, korrigera eller säga åt henne på skarpen har totalt motsatt effekt. Då är det som att djävulen själv flyger  i henne och hon blir bara etter värre. Gah. Behöver jag säga att jag går med henne ensam eller endast i Sillys (okopplade) sällskap just nu?
Annars är Mella en kul hund. Skitkul faktiskt. Hon är intensiv och sprallig och tycker all sorts träning är buskul! Och ändå kan hon slappna av på ett bra sätt när inget händer. Att få mysa i soffan och bara vara nära, nära är guld värt enligt henne och får man inte komma upp kan man alltid bara lägga huvudet i knät eller armhålan på matte och mysa ändå.

Svansa är nog en av dem mest udda personligheter jag någonsin mött. Så okomplicerad och enkel att leva med samtidigt som hon har en väldigt lång rad mycket egna egenheter för sig och vissa dagar ger mig gråa hår. Att gå i koppel är fortfarande skitsvårt enligt Lilla Blå, men antingen har hon faktiskt blivit bättre eller så känns det bara så eftersom hennes syster är så hopplös just nu. Men kontakten mellan mig och Svansa, som förövrigt är nåt jag hela tiden får jobba med för den kommer inte naturligt alls, blir bättre och bättre. Hon är på alla sätt och vis husses hund, men det känns äntligen som att jag börjar nå fram på nåt vis och iaf kan känna att jag får lite kontakt med henne.
Nakenfis är ett namn som verkar ha fastnat på henne. Hon fällde i maj och sen dess har hon varit helnäck. Det är bara på svansen hon har päls värd namnet. Till rak motsats till hennes syster då som har bra och tjock päls på hela kroppen utom just svansen som ser ut som att den fått skabb eller nåt…

Dizzy är också naken och verkar nu ha fällt klart så gott som. Det är myyycket päls som ska trilla av den damen så det tar sin tid och det är alltid lika skönt när hon är klar! Nu har hon sommarfrilla i en jättefin mörkbrun nyans och ser riktigt fin ut. Ser fram emot vinterpäls dock så hon slipper bli kall på kvällspromenaderna.
Dizzy är aspigg nu och fattar inte alls varför hon ska ta det så himla lugnt hela tiden. Men även om hon pockar på uppmärksamhet och hemskt gärna vill hänga på ut och vara med och träna så tar hon ändå vilan bra. Men vi längtar till hon får klartecken för lite längre promenader och simning!

De två sista och minsta medlemmarna av familjen nämns inte så ofta här. Båda två mår iaf prima. Det är lite pyssel med att ge två katter olika foder (Norpa får light och Nita får supergott superenergifoder), men det funkar rätt bra ändå. Nita är inte längre annorektiskt smal utan alldeles lagom. Norpa kunde väl bli av med några gram till, men hon är ändå helt ok så hon får vara så. Annars blir hon väl knäpp av hunger! Nita har utvecklats och blivit en vuxen katt de senaste månaderna. Hon är grövre och har en underbar päls som är helt underbar att stoppa fingrarna i. Det är bara svansen som ser lite tafflig ut… kanske hon har samma syndrom som Mella?
Norpan är väldigt mycket katt. Hon gör som hon vill och det är inte så mycket att göra åt det liksom. Hon gosar när  hon vill och kommer och ligger nära i soffan, men det är liksom helt egoistiskt och inte alls på samma sociala vis som Nita gör. De två ihop är fortfarande bästa väninnor och tvättar varandra, sover tätt ihop och leker våldsamma lekar ihop. Norpa roar sig ibland med att mucka med småbrudarna men det slutar alltid med att Dizzy kommer med stela ben och ser till att hennes småsystrar ger tusan i hennes katter. För det anser hon fortfarande att det är. Hennes katter.

Så, liten uppdatering över läget här hemma. Nåt mer intressant kommer kanske en annan dag…