En tisdag…

Idag är en helt vanligt grå dag i slutet på november. Inget händer alls. Inte ett dugg. Och rätt skönt är det. Vi har verkligen hamnat i vinterdvala här. Min cykel har ingen luft i däcken och eftersom ingen cykelpump ägs och ”vår” mack blivit av med allt utom pumparna så orkar jag inte göra nåt åt det heller. A är lite hurtigare än jag och både cyklar och springer med slyngelbrudarna så de får vad de behöver ändå, men lite delaktig hade jag ju helt klart kunnat vara… Träning i seriös form existerar knappt. Iaf inte sådär så man tänker igenom vad man ska göra i förväg, packar träningsväskan och traskar ut. No, no. Nåt udda moment (mest plats) görs på promenaderna och nåt litet i vardagsrummet, men mer än så blir det inte. Rätt skönt det också och tur är väl att våra hundar tycker det är rätt ok också. Dizzy är väl den som får göra mest just nu, mest för att komma tillbaka i nån slags mental stabilitet igen. Hon har sen olyckan liksom tappat greppet om sig själv lite och påminner mest om sig själv som typ ettåring när allt var högt och inget lågt liksom. Hon exploderar i vilja vid minsta lilla stimulus och vill så mycket att hon inte riktigt kan hantera det själv. Men, men ju mer vi gör desto mer dämpad (om man nu kan använda det ordet på den hunden) blir hon. Härligt lycklig över att få göra små lydnadsövningar, gå lite promenader och få röra på både kroppen och knoppen är hon iaf!

Bebismagen växer inte mycket just nu. Inte så det syns iaf. Desto mer utvecklas kraften i de små benen och armarna och sparkarna syns numera ibland på utsidan. Nästan lite läskigt men A tycker det är helcoolt. Aktiv som tusan verkar han vara iaf!

ps. Pratade med mamma för en stund sen och om hon inte uppdaterar själv så kan jag meddela att hon mår bättre om än inte bra.