Arg som ett jävla bi

Nyss inkommen från hundpromenader x2 och fly förbannad. Ibland är hundarna så billiga så jag vill sätta in en annons på blocket… Som tur är så går mitt humör oftast över nästan lika fort som det uppstod.

Första promenaden blev modell längre med den Galna Svarta och hennes mor. Båda skruttade runt lösa (i väldigt olika tempon) och uppförde sig allmänt bra. Kom i ilfart på minsta inkallning och den Svarta fick inte ett endaste boffanfall på vare sig människa eller hund. Nöjd matte med frusna, men leende kinder traskade hem och bytte hundar för en kortare promenad men med inplanerad träning av båda. Hann inte komma långt innan jag fick första brytet dock. En granne med två småhundar fattade inte vinken när jag bytte sida av vägen inför vårt möte, utan bytte hon också! Hennes små är av den sorten som lätt ger småhundar dåligt rykte för att beskriva dem kort och höll inte ett dugg tyst där de studsade längst ut i kopplen. Jag bytte sida på vägen en gång till och stirrade samtidigt ägaren surt i ögonen så hon förhoppningsvis skulle fatta vinken. Om hon fattade låter jag vara osagt, men det smått härliga här var att Dizzy både höll sig lugn och tyst och sökte kontakt med mig trots att jag kokade (hon är annars väldigt beroende av att jag är lugn)! Duktig vovve! Svansa däremot fick fnatt. Hon sa inget vilket är lite typiskt henne men hon studsade på stället och kroppsspråket var vare sig tyst eller vänligt. Mitt totala bryt kom dock inte förrän efter några meter och jag hade lyckats trassla ihop två koppel, min halsduk och reflexsnöret i en fin knut…

Träningen gick sådär. Svansa kan inte ligga plats medan jag tränar med annan hund (dvs husse har inte lärt henne det) så hon studsade glatt runt och på mig och Dizzy när vi försökte träna ff vilket resulterade i att Dizzy inte alltid fick så fina positioner och ibland glömde lyssna på vad jag faktiskt sa i sin iver att göra rätt. Härlig är hon iaf att träna med nu när värsta mentala kaoset lagt sig och hon kan vara tyst och iaf oftast lyssna på kommandon och inte överarbeta allt så hemskt.
Svansa fick köra lite vänstervarvsträning. Eller tja, stående iaf. Springandet får jag ta när inte Dizzy ligger plats intill och jag inte har längsta halsduken på mig… Duktig skitBlå, iaf när hon använder sina hjärnceller istället för att bara spatta.

Resten av den promenaden gick fint bortsett från att vi fuskat med att ha reflexvästen på Svansa i ett par veckor vilket genast visar sig i att hon blir klart jobbig med den på…
Hemma igen så mötte vi grannens foxterriergrabb i trappen. Svansa och Dizzy höll förvånansvärt nog snattran men foxen fick till ett ordentligt illskrik när han släpades baklänges upp för trappen av sin matte och inte fick komma ner och hälsa på tjejerna. Detta resulterade i mitt andra bryt. Inne hos oss vrålskällde det nämligen. Inte bara Mella, vilket jag hade kunnat förlåta eftersom hon ju även annars har svårt att inte boffa på folk i trappen, utan Silly också!!! Hon som alltid är tyst och inte bryr sig om vad som händer utanför eller vad resten av flocken pysslar med. Arg som ett bi springer jag uppför trappen, kastar upp dörren och vrålar så säkerligen hela jäkla huset hör hur arg jag är. Silly insåg självklart genast sitt stora misstag och blir till en blöt fläck på golvet, men den Svarta får jag gapa på ett par sekunder till innan hon fattar poängen. De två stackarna jag hade med mig in hamnar i liggande ställning i hallen och låg helt blick stilla kvar tills jag kom och befriade dem från koppel och täcken. Ja, mina hundar vet när det inte är läge att kaxa med matte och det är bäst att hålla så låg profil som möjligt. :-) Och ja, det finns anledning till att jag valde en ras med psyke som klarar Sandrahumör!

Nu har jag skrivit av mig ilskan och ska laga lite mat innan älskade A kommer hem. Brocollipaj blir det.