VARNING! Detta är en gnällblog av stora mått!
Hormoner och en växande mage gör mig trött. Så in i helvete trött. In i själen trött liksom. Orkar inte med ens minsta lilla pyttemotgång utan att bli alldeles matt och jag gråter för minsta lilla. Så här är det idag iaf. Andra dagar mår jag som vanligt och ser ljust på allt och då orkar t o m kroppen en hel del. Dagar som denna är varje liten grej en kamp att orka. Att rasta hundar, att springa upp och ner till tvättstugan. Hundhårsråttorna i hörnen får frodas en dag till…
Jag är sur för att jag inte orkar. Det suger faktiskt. Alla säger att det är normalt och helt ok att vara trött och labil i slutet på graviditeten och att jag ska tillåta mig själv att göra minsta möjliga. Jodå, jag tillåter mig själv det. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det känns helt ok. Nä, jag blir skitlack över att inte orka det jag vill göra! Jag tycker det är orättvist och surt som fan att inte orka träna hundar, gå långpromenader och storstäda!!! Eller för den delen ens vara en normalt social människa…
Nä, dagar som denna vill jag dra en filt över huvudet och gråta. Jag drömmer om att ha energi nog att få alla måsten, borden och vill gjorda. Att orka le. Att orka njuta av sista tiden med ett liv i min mage.
Förutom att jag är labil som sjutton och helt orkeslös så är allt bara bra. Egentligen är allt bara bra. Hundarna har pisstråkigt, men lider ingen större nöd. Jag mår fysiskt helt ok. Lite öm i ljumskar och höfter, en del halsbränna, men annars ska jag inte klaga. Jag har inte ens fått några bristningar på magen som jag förväntade mig för flera månader sen.
A har stora förändringar framför sig jobbmässigt och det är förändringar som med all sannolikhet kommer göra både honom och mig klart gott. Tja, på det hela taget är allt bra helt enkelt så jag hoppas den dålig dagen går över snarast och sen inte kommer tillbaka.
Sötaste Rödnäsan i höstas.
En annan sak som känns klart pissig just nu är mina tävlingsplaner. Eller att tävlingsplanerna helt brister snarare. Dels ligger snön djup, det snöar mer var och varannan dag och det ser inte ut att bli några plusgrader i det närmsta. Därmed är nån realistisk spårträning rätt utesluten (iaf med min mage) och alla tidiga spårtävlingar lär ställas in. Dels har Dizzy gått in i skendräktigheten. Hon är till skillnad till de flesta tikar tror jag, inte alls påverkad nåt vidare runt tiden för valpning och valplåda skulle inträffat om hon parats, utan just under tiden hon skulle varit dräktig. Hon är peppad så in i h-vete och vill otroligt mycket, men det blir bara slarv och framförallt en hel massa pip och ljud. Just därför har jag aldrig velat träna lydnad med henne under dessa perioder som trots allt bara är sisådär två månader var tionde månad. Nu vill jag dock kunna träna om hon nånsin ska bli klar att tävla när snön sen behagar försvinna. Eller tja, appellen har hon väl vart klar för i sisådär tre år lite drygt så de momenten kan hon ju även utan träning, men lite detaljpyssel hade ju varit mer än najs att kunna göra för att höja chansen för uppflytt… För att sen inte tala om lägremomentet kryp som man ju inte lär in på en pissekvart direkt och som vi bara precis börjat på. Gah. Nä, för att inte förstöra nåt som är bra så får hon nertrappad lydnadsträning nu ett tag. Det får bli fokus på enbart plats, lite positioner och mindre seriösa trix tills hon är sig själv igen. Mellan hade jag ju tänkt låta ta det lugnt ett tag till medans Dizzy skulle få vara i fokus. Nu får hon desto mer träning istället. Jag känner mig inte alls jäktad att starta henne, men jag längtar! Tävlingssugen har jag ju varit i typ ett år eller så nu!!! 
Hmm, nä. Nä, först blir det bebis och sen får vi se när jag känner mig mogen att ställa mig på en appellplan. En sak i taget.
Nu ska jag lägga mig i soffan, invänta att A kommer hem och glo på os.
11 kommentarer
Helt okej att gnälla ibland. Men tänk vad bra det kommer att bli. Kramar ifrån oss i Arelid
Äh,du är ju gravid klart du får gnälla hihi..
Javisst är det så tråkigt när man är tävlings och träningsugen och den förbannade snön inte vill flytta å sig..derimerande..öööh
Även om jag aldrig varit gravid så tror jag nog man har gott fog för en och annan gnällblogg ibland. Och hundarna finns ju kvar och tävla hinner du med, tids nog.
Den här dåligdagen är snart slut och kommer aldrig nånsin mer tillbaka, det lovar jag. Därmed inte sagt att det förstås kan komma andra dåligdagar.
Ha, ha, igår låg jag i sängen och funderade på alla ”gladgravida”, som bara menar att aaallt är så mysigt, och ”jag kunde inte äta på tre månader, men vad gör det, det kommer ju nåt gott i slutändan!”, eller ”ja, jag låg till sängs de sista två månaderna, men det gör ingenting alls!”. Que?? En annan får ju panik bara på att uppleva att man inte riktigt orkar med vardagen (all ledig tid går till att vila så jag orkar jobba, så hushåll och hundar försummas här i stora mått). Nej, mer gnäll åt de gravida, så jag blev allt lite glad att läsa din blogg idag. *fniss*
Sen är det faktiskt så – och ska jag säga nåt som nästan är förbjudet – att det inte alltid är sådär himla gulligt och mysigt sen när bebisen kommit heller. Det kommer dagar när man inte tycker att man räcker till, när man inte orkar höra ett enda pip till, när man själv inte har ätit något vettigare än mjukost direkt från förpackningen och bara har kläder som luktar kräk, när man helst skulle vilja stänga in ungen i källaren och lägga upp fötterna på bordet och hälla upp ett stort glas vin. När man börjar förstå varför det finns mammor som misshandlar sina barn för man känner själv att hade man inte spärrar som stod emot impulserna så skulle det kunna hända i ren trötthet och vanmakt…
Jag tror att de flesta känner så någon gång. Det finns de som påstår att de aldrig varit i närheten, men jag vet inte om det är sant. Kanske har de haft en vansinnig tur, eller också är det bara det att det är så väldigt förbjudet att tala om.
Men för det mesta är det förstås mys och gulligt.
Min avsikt var förstås inte att skrämmas. Jag menar bara att man får ha dagar när man bara är trött och gnällig under graviditeten, för det ÄR jobbigt. Och om och när de där skitdagarna kommer sedan, så får man ta det också, för det är OCKSÅ jobbigt. Och man är inte sämre för det.
Fördelen med pissiga dagar med bebis jämfört med nu, inbillar jag mig iaf, är att man då faktiskt KAN lämna bebis till pappan eller annan lämplig och faktiskt slippa en stund eller en hel dag. Nu sitter jag liksom fast i min egen kropp känns det som…
Jag lider av samma symtom – och jag är inte ens gravid…
Kram på dig!
Jag känner igen mig, tyckte det var görskönt att få tillbaka min normala kropp efter förlossningen!!! När är det beräknat?
Det är din blogg. Gnäll på så mycket du orkar!
Kram på dig.