GNÄLL, GNÄLL och mer GNÄLL…
Det har snöat hela natten och gör det fortfarande. A jobbar. Kom hem toksent igårkväll och somnade typ på en gång och stack långt innan jag vaknade imorse. Mellan är med som kontorshund idag och det känns iaf bra. Hon går på väggarna här hemma och tycker matte är klart meningslös numera.
Dagens morgonpromenad (sen förmiddag…) fick mig att gråta. En annan vinter hade jag säkert tyckt att vädret var häftigt och mysigt och även om jag säkert då också börjat tröttna vid det här laget hade jag ändå kunnat uppskatta det. I år, nu, vill jag bara ha bort skiten. Att gå några ynka kvarter är ett helvete. Inte blir det bättre när levnadsglade och fullständigt ouppfostrade labbehanen kommer rusandes. Igen. Vet inte hur många gånger det hänt i vinter. Alltså han är jättesnäll och vill inget illa alls och mina hundar börjar känna honom rätt bra och blir inte längre arga när han kommer dundrandes, men de blir ändå klart upprörda. Så gör man nämligen inte, det vet de! Min hundar skäller och hoppar upp och ner på stället (Dizzy i flexi och de blå lösa som tur var, annars hade jag väl vält dessutom) tills matten lite lagomt lojt kommer och fångar in sin hund. Inte en ursäkt, inte en banning till hunden, ingenting… suck. Vad händer den dagen han springer fram till en arg hane? Eller den dagen en av mina (eller andras) tikar är i höglöp? Han är stor, bufflig och tung så jag vet det tusan om jag hade lyckats fösa undan honom om tiken stod still för honom!!
Jag är glad över att inte ha gått upp så hemskt mycket och att min mage är hyfsat liten ändå och fortfarande får plats i vanliga vinterjackan. En nackdel dock. Folk ser inte magen och tar därmed ingen hänsyn. När jag kommer pulsandes på den smala stigen som trampats upp på gångvägen och möter folk så samlar jag självklart som alltid upp mina hundar och låter dem gå vid min sida. Gubben jag mötte idag inte bara vägrade gå åt sidan en aning för att släppa förbi mig, utan blev dessutom skitsur för att Silly råkade nosa honom på handen. Herregud liksom, hur hemskt kan det vara??? Och är man så äcklad av hundar kan man inte ta ett steg åt sidan själv då? Han såg som sagt säkert inte min mage och hade ingen aning om hur jävla ont jag har så han tyckte väl säkert att jag och hundarna borde klättrat upp på den meterhöga vallen för att släppa förbi honom obesudlad…
Nä, nu vill jag inte ha mer snö. Jag kan inte gå ordentligt och varenda kisserunda med hundarna är en utmaning utan dess like. Jag hatar mig själv för det men det är hundarna som får ta smällen. Det är de som får kortkorta rundor, ingen stimulans och det är de som får ta mitt urusla humör när det gör ont och jag bara inte orkar mer. Samtidigt är det dem som får mig att orka genom dagarna när A inte är här.
Nu vill jag spola fram bandet en månad eller två. Låta bebis vara här, min kropp läkt och snöhelvetet borta.
Dagens snöfria bild. Dizzy och jag på SASK’s spårläger förra maj. Jag kan känna doften av vårsol när jag ser den!
8 kommentarer
Känner exakt som du, förutom att jag inte är gravid då. Det är nog illa ändå…
Tycker synd om dig som ska ha så ont. Själv klarar jag av promenader i en timme om jag får gå i min egna takt när det gör ont. Mina får oxå nöja sig med dålig stimulans. Minus tycker det är skittråkigt men så e de nu. Erik är inte den som hjälper till med hundarna. Jag kan inte ens tvinga ut honom på en promenad.
Åh, lilla gumman – skulle så gärna vilja ge dig en riktig mammakram (varför i hela friden ska Lena bo tvärsöver landet för???) så du kunde få gråta ur dig allt elände som samlats på hög (gissar jag). Du är alldeles för ensam om allt för mycket och jag förstår att du inte vill belasta en hårt arbetande A med dina bekymmer.
Kunde hunddagis några dagar i veckan vara något för er? Eller en ”dogwalker”, kanske? Skulle så gärna vilja hjälpa dig…
Underbara söta du!!! Jag har visserligen pissigt nog en mor som bor alldeles för långt bort, men å andra sidan världens absolut bästa karl att gråta hos. Precis som du skriver så vill jag inte belasta honom mer än nödvändigt, men som alltid så när jag väl häver det ur mig så mår jag dels bättre på en gång och dels gör han verkligen allt för att underlätta för mig.
Men du ska veta att ”distansvänner” som du är guld värda och lite till!!!
Det är inte jag som bor långt bort på andra sidan landet, det är Sandra som gör det. Ju!
Skönt att höra några uppmuntrade ord – du har helt rätt! Om några månader är solen här och vi är starka, nyblivna mammor! =) Fast än så länge är det lite kämpigt ibland, och det är nästan kusligt hur jag precis idag svor till mamma i telefonen över att det inte syns under jackan att man är gravid! Jag diskuterade med henne om huruvida man kunde ha en skylt där det stod ”gravid – aktas” över huvudet, så att folk inte tvingade en att gå där det är som halast på trottoarerna, reste sig för en på spårvagnen och hade lite förståelse för stundvis total brist på tålamod med trilskandes hundar… Kanske kan bli en storsäljare? =P
Jag skulle stå först i kön att köpa en sån skylt!
Åhh jag vill bara komma och hjälpa dig när jag läser detta..
massa kramar från oss och nospussar till gammelmatte från Daisan =)