Tisdag?

Jag har tappat kollen på vilken dag det är helt. Det blir så konstigt när A är hemma långhelg…
Helgen var minst sagt trevlig på alla sätt och jag har njutit fullt ut av att ha A nära hela tiden! Inte en enda hundpromenad har jag gått sen i torsdags förrän idag och mitt bäcken har gjort klart mindre ont även om det känns som att det skriker i det framåt kvällarna.
En massa bebisförberedelser har vi fått gjorda och tramsandet med vår värd har äntligen resulterat i att vi får hem målare nästa eller nästnästa vecka för mögelsanering och omtapetsering i arbetsrummet som ska bli barnrum. Sådär kul med okänt folk rännandes här så nära inpå bebisankomst, men det får det vara värt. Det var ju inte tänkt (från vår sida då) att detta skulle bli gjort förrän efter bebisleverens, men det är lika bra att få det gjort innan när vi nu fick chansen. Tja, bra blir det nog iaf!
I lördags var vi och bowlade med H & M och trots att jag var klart helkass i förhållande till de andra så var jag inte så kass som jag trott. Jag lyckades dock med konststycket att bowla mig själv i sidan på knät vilket resulterade i både noll nerslagna käglor och ett minst sagt fläskigt blåmärke. Middag och mys hemma hos dem efteråt och med oss hem fick vi massa bebiskläder, lite leksaker och vagnen. Det blir klart mer och mer verkligt för varje bebisgrej som flyttar in hemma hos oss att det faktiskt kommer en bebis också!

I söndags skämdes vi bort med otroligt god middag i Gräppås hos svärföräldrarna. Igår var det MVC-besök igen och allt fortgår som det ska. Magen håller sig i sin kurva och alla värden är som de ska. Kurt är snäll och ligger stabilt med huvudet långt ner som tusan (jodå det har jag allt känt själv!).

Hundarna då? Jodå, de får sina långpromenader av husse. Ofta snöpulsande upp på Änggårdsbergen och hem kommer de med långa tungor, dyngsura och med svettig husse i släptåg. Själv sitter jag i soffan och känner aslat. Ända tills jag reser på mig vill säga och smärtan får mig att minnas varför jag inte kan göra mycket mer just nu hur gärna jag än vill. Lite lydnadsträning och trixträning i miniformat i vardagsrummet eller i källaren får vi väl till också, men jag ska ärligt erkänna att jag börjar tappa fokuset på hundträningen just nu. Hjärnan är brydd med annat liksom… Nu har A inte mer än normalt folk på jobbet framöver och har därmed inte så långa arbetsdagar. Med sig har han omväxlande Svansa och Mella och den andra är hemma med mig, Silly och Dizzy.

Suck, vad med blaj det blev idag. Men det är lite sån min hjärna är förtillfället…

Sötaste Daisy 7 veckor får bli dagens snöfria. Lilla ”Proppen”!