Kalmar och lite till

Sam har börjat greppa och hålla saker medvetet och allt ska in i munnen!

Det blev en minst sagt intensiv vecka i Kalmar.
Tågresan med Sam gick finfint och lillkillen sov mesta tiden på sätet bredvid mig med huvudet under sin filt. Nån gång vaknade han när tåget stod still för länge. Dumt tåg som slutar gunga liksom…
Väl i Kalmar möttes vi av en lagomt bebissvulten mormor och en massa utställningsförberedelser. A, Silly och Mella dök upp tidigt lördagmorgon på utställninsplatsen och jag kunde pusta ut. Det var inte ett dugg kul att veta att han körde hela vägen själv när han sovit några få timmar bara de senaste dygnen.

Sam och min lillebror som Sam fått sitt mellannamn Kå ifrån.

I utställningsringen gick det iaf bra. Mellan som har lite svårt att hålla sina springglada ben i trav skötte sig helt ok i ringen och fick ett hp i unghundsklass. Det velades lite om hon skulle få ck istället, men domaren ansåg att hon behövde lite mer tid och det kan jag ju bara hålla med om. Sillen fick sen ck i veteranklass vilket medbar bästa tik, BIR och BIR-veteran då konkurrensen (en ökl tik) inte dök upp. (Vi misstänker att denna hund var den hund som ägaren låtit springa lite på agilityhindren och som trillat av balansen och gjort sig illa. Ägaren ville stämma Kalmar Bk för att de hade så kassa hinder. Att ägaren hade eget ansvar för sin egen hund var tydligen inte en tanke som slog denne…)
I finalen sen gick det finfint för min älskade tant! Först blev hon BIS-veteran och sen tog hon reservplatsen i stora BISet!!! Jag kan inte klaga alls på konkurrensen i BISet, den var hård, och ändå höll sig min fina, snart 10-åriga, Sill sig fint! Bilder finns här.

Finaste Monsterhunden poserar självmant i naturen. Försök bortse från pompombollen till svans bara…

Dagen efter var det då inofficiell utställning för alla raser och jag skulle göra min domardebut. Bland de anmälda i min ring fanns åtminstone två mycket erfarna uppfödare ur två raser jag borde kunna rätt så bra. Ungefär en kvart innan bedömningen började blev jag plötsligt nervös, men det föll sig väldigt naturligt när första hunden väl kom in och jag kände mig helt trygg i min roll. Säkert gjorde jag nåt nånstans som nån kan klaga på (och säkert var det en och annan som svor åt mig i smyg för att deras hund inte fått hp), men på det hela taget kände jag mig säker på min sak. Jag höll mig till det jag anser viktigt såsom rörelser och sundhet och slog därför ner på hundar som inte rörde sig korrekt, var osunt byggda eller var feta. Den söta colliejuniortiken jag gjorde till BIR och sen BIG blev till sist även BIS för Pernilla Sandström som dömde i den andra halvan av raserna. Efteråt fick jag en hel massa beröm som jag sög åt mig av (särskilt den från de nämnda uppfödarna!) och jag måste säga att jag verkligen fick blodad tand! En dag ska jag baske mig försöka mig på resan att gå domarutbildningen, men först ska jag döma fler inoffer och ta mig igenom småbarnsåren. En sak i taget liksom.

Min äldsta vän Nina.

Resten av tiden på östkusten spenderades med korvgrillning vid vattnet, långpromenad i skogen, besök hos gamla vännen Nina och viltsvinsgrillning hemma hos lillebror Kå och hans Hanna. På vägen hem i onsdags åkte vi förbi Gekås, tröttnade nånstans halvvägs i butiken men fick ändå med oss rätt mycket bra hem.
I torsdags hämtade vi hem Svansen från Nadia där hon varit en dryg vecka och i fredags gick vi långis med ett annat par från föräldrautbildningen. Igår for vi till Gräppås för middag hos svärföräldrarna och när vi kom hem pysslade vi ihop en prototyp för bröllopsinbjudningarna. Det börjar kännas som i sista sekund med dem nu, men fortfarande kan vi inte göra dem klara och posta dem då vi väntar på klara bud om tiden från prästen…

Nina har en helt tokvild och mycket söt tollarflicka på 13 veckor som mitt i det vilda var försiktig och duktig med Sam. Annars så galna Mella blev lite chockskadad av att inte vara vildast och muttrade mest på den lilla röda…

Nu drar sista jobbet med arbetet för rasspecialen igång så närmsta veckorna lär jag väl vara upptagen med det. Lite trött på det måste jag erkänna att jag börjar bli. Det har blivit några år nu och i år känner jag mig lite splittrad och tycker inte riktigt om att det tar så mycket tid och fokus från Sam. Men, men samtidigt är det ju skitkul och jag kör åtminstone nästa år också för då håller vi till här i Göteborg!

Fyra hundar och en pinne. Carrey, Dizzy, Monster och Mellan. Silly skiter som vanligt högaktningsfullt i pinnen…