Allra bästaste

Igår var en riktig sugdag. Älskade söta Sam var visserligen på strålande humör men väldigt närhetskrävande och blev sur så fort han inte satt i famnen och hade min fulla uppmärksamhet. Till på köpet vägrade han att sova längre en typ en kvart i stöten vilket gjorde att jag bara han gå på dass och ev äta nåt innan han vaknade igen. Min långa todo-lista blev därmed inte ens nuddad igår. På kvällen skulle jag ta Sam och möta upp A i stan kl 5 med lagad middag som vi skulle kunna äta på hans jobb medans vi tryckte katalogen till helgens special. När klockan närmade sig 4 satt jag i soffan och insåg att jag fortfarande inte hunnit duscha, äta lunch, laga middag eller ens rasta hundarna. Packa ner lilleman i liften och ner med hundar och honom för trappen. Lilleman i vagnen och ut med den medans hundarna sitter innanför porten och vibrerandes (överskottsenergin dallrar dessa dagar) väntar på klartecken att få komma ut. Då inser jag att det är punka på vagnen. Jättepunka. In med vagnen igen, ur med liften och sen fösa hundarna uppför trappen (gissa hur förvånade och besvikna de var) och in igen. Ner med svettig och nu ganska ledsen lillkille i bärselen och sen ut med hundarna som nu studsade jämfota för att de var så taggade. När jag efter en kort men intensiv promenad lyckats få hundarna att sköta sig någorlunda igen möts vi av den nya grannen ståendes i strumplästen i porten pratandes med en snubbe. Hundarna som nu var på tårna, snällt beskrivet, och dessutom hungriga och ville in och få mat, gick givetvis loss fullständigt. Jag backade två steg, satte ner hundarna jämte mig och väntade. Jag trodde ju i min enfald att grannen skulle inse att jag, mina tre hundar och barnet på magen ville in genom porten och att hon stod i vägen. Närå. Till slut tröttnade jag och knödde mig in. Slyngelbrudarna hoppade givetvis på grannen och Silly muttrade surt. Jag blängde lite grinigt på grannen som nog blev väldigt förvånad över att blivit ”överfallen”, men jag tvivlar på att hon fattade poängen. Tja, alltså är jag redan säkerligen ovän med grannen som flyttade in i förra helgen…

Efter allt detta skickade jag ett sms till A, sa att jag kommer inte in och att han får skynda sig hem för nu bryter jag ihop. A hittar mig inte alls lång stund senare med torkade tårar över kinderna sovandes i soffan med Sam sovandes över mig. Inte nog med att han skyndade sig hem för att avlasta, laga mat och låta mig få en lång dusch ifred, han erbjöd sig att flytta sina sista två arbetsdagar innan semester till nästa vecka så han kan vara hemma och underlätta för mig nu innan specialen! Underbara A!!!

Idag är en helt annan dag och jag är tio kilo lättare minst. Jag har fortfarande asmycket att göra, men jag tvivlar inte längre på att jag ska hinna och jag har inte dåligt samvete för att jag är en dålig mor heller. Kanske t o m att hundarna får en långpromenad idag!