en bit in

Ja, en bra bra bit in på årets första månad har vi hunnit till. Året började som vanligt på bästa sätt med MyDog och besök av Charlie, Emma och deras tre härliga hundar inklusive vår älskade, fina Svansa. Jag och Mella satt i rasmontern en dag och sen visade jag två hundar i aussieringen med helt ok resultat. Riktigt, riktigt kul var hela helgen!
Innan MyDog så fick jag besök av Dizzy med sin husse Linus en dag. Herregud så skönt, härligt och bitterljuvt det var att få träffa henne. Det skär så i hjärtat att inte få ha henne kvar hos oss. Att inte varje dag få höra hennes aaoouuuwoowowowooooooo när jag vaknar. Att inte få se henne uppfostra sin sondotter. Men att hon mår alldeles prima och har ett aktivt och bra liv med människor som älskar henne och att vi har en familj som alla älskar varandra och det råder lugn och harmoni i, det är viktigast. Men vår rödluva saknas…

Underligt att jag inte kan blogga numera utan att haspla ur mig mina sorger. Eller inte ett dugg underligt kanske? Jag tänker inte så många medvetna tankar om det, men det finns med mig hela tiden. Sorgen, saknaden, ilskan över att jag inte kan lösa alla problem så att alla jag älskar kan få vara kvar hos mig. Och så rinner tårarna. Igen.

*snyter mig och dricker lite apelsinmineralvatten*

Det jag skulle skriva egentligen var ju om framtiden och nutiden. Om förhoppningar och drömmar och planer.
Glassa växer som ogräs och har äntrat ”the ugly age” med långa ben och en liten tunn kropp ovanpå. Ändå sitter hon ihop fint och är härlig att se på när hon sträcker ut i en trav som är väl värdig en vuxen hund eller när hon skuttar över stock och sten i fullt fräs efter Mella i skogen och är både smidig och säker på tassarna. Sen kan hon göra en kullarbytta över sin egen axel mitt på plan gräsmatta nästa stund och därmed inte vara ett dugg smidig… Mentalt utvecklas hon minst lika fint och är en så härligt balanserad, trevlig, nyfiken och glad liten tjej. Hon är Mellas bästa kompis och hon är Sams vapendragare i dagliga bus. Hon är min gosetjej som ligger i soffan tätt intill mig varje kväll och bara myser och jag tror nog att hon kommer bli en väldigt kul liten hund att träna och tävla.

Emma har duktigt bestämt sig för att lägga upp veckoträningsplaner varje söndag och blogga om det för att komma framåt i träningen och ge sig själv en knuff. Jag tänkte göra likadant, men väljer till att börja med att inte skriva ner planerna i bloggen. Jag är feg och antagligen lite skadad av de senaste årets ständiga motgångar och vågar inte lova nåt liksom. Jag måste nog visa för mig själv att jag kan hålla det först innan jag vågar dela med mig. Iallafall författas första veckoplanen idag och med små dagliga träningspass och lågt satta mål hoppas jag få till en fin rutin för att så småningom ge framsteg. Just nu höglöper Mella och det ger en himla massa pip och ljud i lydnaden så den ger vi helt enkelt attan i tills hon kan vara tyst igen. Jag funderar på att istället lära henne ett av mina skräckmoment, uppletande. Anledningen till att jag är rädd för det momentet är att jag inte lyckas skaffa mig en bra målbild för hur jag vill att det ska se ut som klart och då blir jag för mesig och vill inte träna det alls för att det inte ska bli fel. Skittöntigt, I know. Iallafall så ska jag nog våga nu. Tror jag…
Glassa fortsätter med grundfärdigheter och kanske är det dags att börja med lite utställningsträning också.

Klockan slår snart över till måndag och ny vecka. En ny vecka med nya möjligheter och en ny chans att göra sitt bästa. Det här ska ju vara året all skit vänder och även om det inte börjat direkt rosenskimrande så lever jag på hoppet och med en stark målmedvetenhet. Ingen mer offerattityd här!