De där dagarna man vill glömma

Grannar och kompisar. 

I måndags hade jag en sån där dag som borde raderas ur kalendern. Det började väl visserligen bra med härlig lek i snön med bästaste grannen och killarna hade skitkul när de invigde Simons nya snowracer medan vi mammor fick lite välförtjänt motion när vi drog dem fram och tillbaka, upp och ner i den lilla backen. Väl inne igen var det dags för lunch. Som ratades med ett illvrål. Eller fem. Efter det vägrade han sova. Somnade hyfsat fort ändå, men vaknade hostande efter en halvtimme redan och sen gick det bara utför. Alldeles för trött och alldeles för hungrig (men fortfarande matvägrande) liten kille ville leka men orkade inte utan fick totala spel över allt och inget. Absolut inget jag gjorde eller sa var bra och allt jag försökte med resulterade i nya utbrott från Sam. Jag lyckades inte få gjort en enda grej av allt jag hade på listan för dagen och nånstans glömde jag att äta själv också vilket självklart gav en hejdundrande huvudvärk. Inget bra. När A kom hem från jobbet var jag nära gråten. Att Sam är allt annat än glad och samarbetsvillig är liksom en sak, men när jag aldrig får andas och till slut är så trött och stressad att jag inte längre är den mamma jag vill vara då känns det bara piss.

Att åka snowracer var kuuul!

Som tur är är inte alla dagar såna. De är i klar minoritet. Ibland har vi dagar som är som tagna ur en saga och oftast blandar vi bra stunder med mindre kul precis som det ska vara. Bilderna är från snöleken med grannen i måndags.

Simon och Sam.

Älskade Bollhunden.