Det kan också mycket väl vara så att jag är helt ute och cyklar och att jag bara känner att jag vill göra på ett annat sätt med Glassa eftersom jag misslyckats mer eller mindre med de tidigare hundarnas ingångar? En sak är iaf säker och det är att jag ska vara mycket noggrannare med att få till ingångarna från början med Glassa och sen vara mer uppmärksam på när hon hittar på fula varianter och åtgärda det genast istället för att blunda.
Kanske blir det inte alls samma problem med henne heller. Hon är nämligen helt olik Mella, Dizzy och Caddy på den punkten att hon är helt lugn i träning. Hon taggar inte upp till tusen och hon hinner tänka en himla massa istället för att bara vifta på benen. Silly var lite likadan även om även hon triggade igång lite mer än Glassa och sen tappade hon istället fart och rapphet i momenten och det tror jag inte kommer vara nåt problem med Glassa då hon är både kvick och smidig i kroppen och snabbare i reaktionerna än Silly. Kanske ska jag inte bedöma henne för mycket redan nu. Hon är ju bara bebis och vi har som sagt inte tränat speciellt mycket alls än. Det känns bra iaf!

Bloggandet är verkligen kul igen. Jag bubblar av saker jag vill skriva och skulle kunna producera hur mycket text som helst känns det som. Som vanligt blir jag såklart glad för kommentarer, men det är inte för någon annan än mig som jag skriver egentligen. Skulle ingen läsa och ingen kommentera skulle jag skriva ändå. Jag skriver om det som finns i mina tankar och bryr mig inte så mycket om huruvida det är intressant för andra eller inte. Jag försöker inte måla upp en vacker bild av mitt liv och jag försöker inte inspirera andra till stordåd. Såna bloggar har absolut sin plats också och jag följer några såna, men andra är mycket bättre på det än vad jag är. Jag är nog för opolerad och rå…

Anledningen till att det är roligt att skriva igen är nog säkert för att jag mår bättre igen. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv och känner mig tillfreds i mig själv. Mitt nyårslöfte var ju att prioritera mig själv och koncentrera mig på att må bra och jag trodde på nåt vis när jag tog löftet att det skulle resultera i att jag skulle ta tag i min vikt och satsa på att gå ner och äta nyttigt. Det har det inte. Istället är jag rätt nöjd med hur jag ser ut med trivselkilon lite här och var. Jag lider ju liksom inte av övervikt så att jag väger mer än idealvikten har ingen större betydelse för nån annan än mig själv och eftersom jag just nu trivs som jag är så får det vara så. Jag fortsätter njuta av god mat (vi äter egentligen rätt så nyttigt ändå) och annat gott och jag mår bra. Ibland lyssnar jag för mycket på alla de som är duktiga och tränar, äter duktigt och går ner massa i vikt och då vill jag också vara duktig, men sen påminner jag mig om att göra det som jag mår bra av. Inte vad nån annan mår bra av eller vad jag tror att andra skulle tycka vara bra om jag gjorde. Nä småmullig och nån bilring runt midjan får det bli sommaren -12 och det står jag för!

Nu ska jag och Sam äta mellis och sen leka bort eftermiddagen.

Ett bra tips fick jag från Ida. Hon skrev att hon slutat försöka göra nåt när hennes dotter är i värsta känslostormarna för hon når henne ändå inte då. Istället väntar hon ut henne och tröstar och styr upp när hon är mottaglig igen. Jag började göra detsamma med Sam och det blev lättare. Lättare för mig iaf. Jag har mycket mer tålamod och ork kvar att trösta, förklara och trixa när Sam kan lyssna igen än när jag under hela stormen försökt trösta och nå fram till honom. Nu behöver jag ”bara” stänga av öronen och andas mig igenom den…
Det känns iaf skönt att ha kommit en bit på väg.

Jag anmälde häromdagen till en valpkurs på Hundfröknarna här i Vallda. Igår fick jag veta att Petra med Glassas en månad yngre halvsyster Halo ska gå samma kurs som vi. Kul, kul! Nu har jag lite eld i baken. Man kan liksom inte komma till valpkurs med sin valp på 4,5 månader och den inte kan ett skvatt. Jag har tänkt flera gånger att det är dags att sätta fart och lära henne lite nyttigheter inför framtiden, men har hela tiden kommit av mig innan jag fått tummen ur så hon kan ingenting. Hon vet vad hon heter, men har inte förstått att man ska komma varje gång matte ropar och inte bara när man själv har lust. Hon är också en hejjare på att sitta fint vid matskålen och vänta på varsågod. Det lärde hon sig fort. Ja, det är väl typ allt det.
Självklart har vi inte varit helt overksamma, men vi har koncentrerat oss på sånt som att inte tugga sönder lillhusses leksaker, att hålla sig på tomten, att kissa ute men inte inne, att kampa och att hämta sånt matte kastar (det här har vi fuskat med det sista och behöver jobba mer på) och annat matnyttigt. Lite miljöträning och lite sånt blir det såklart också.

Det vi just nu jobbar med är:

*lek. Att kampa med olika föremål, med störning och på olika platser. Att hämta det matte kastar. Kamplek hemma och med favvogrejer (mjuka saker) är skitkul, men mindre kul grejer och på nya platser behöver tränas mer på. Att hämta saker har hon helt slutat med vilket är jätteklantigt av mig eftersom hon gjorde det spontant som liten valp. Massa träning på det m a o!
*Ögonkontakt och fokus med uthållighet. Hon hade från början ingen naturlig ögonkontakt alls men det har kommit av sig själv med bara lite uppmuntran och nu är hon jätteduktig på det och fokuserar lätt långa stunder.
*Stå och ligg. Sitt kommer så lätt ändå så det förstärker jag väldigt sällan (utöver vid matskålen då). Stå har vi jättefint nu och har redan en fin stadga korta stunder. Ligg har hon inte fattat än och eftersom hon bjuder på det väldigt sällan i träningssituation så får jag inte riktigt fram det heller. Får se om jag väntar ut henne eller om jag kör nån ”lurvariant” för att få nåt att förstärka.
*Hantering. Än så länge i utställningsvariant ståendes. Och än så länge bara av mig. Hon är ju inte svårhanterad på nåt vis så det är ingen större utmaning mer än att hon ska stå still. Det svåra kan nog bli främmande personer eftersom hon gärna vill skapa kontakt på sina villkor. Får hon bara göra det så är hon positiv och framåt och har hon bara hälsat verkar vem som helst kunna göra vad som helst med henne. Problemet kommer när hon känner sig pressad av främmande människor och inte får välja själv. Då vill hon inte vara med alls. Hon är dock lättövertalad med lite godis så även det kommer vi nog komma över med lite träning. Men först ska jag träna på hanteringen mycket själv och med människor hon redan känner så hon vet vad som krävs av henne i situationen innan vi kör med okända.
*Klossträning. Det här har vi inte påbörjat än, men ska imorgon har jag tänkt. Alltid nyttigt för bakdelskontrollen. Jag har dock ännu inte riktigt bestämt mig för att köra direktingångar på Glassa. Jag har efter några hundar med fula såna ingångar och stora problem att få dem att inte använda mig som stoppkloss börjat fundera på om inte den gamla sortens ingång där hunden går runt föraren är lättare att få snygg på en galen aussie. Jag minns inte ens längre varför man började med direktingångarna egentligen. Eller är det bara nåt som blev modernt och sen tog det helt över? Finns det nån direkt nackdel med gåruntingångar? Hjälp mig klura!

Nä, nu är klockan läggdags och jag ska ta ett litet pass med den lilla innan vi går och lägger oss. Är det nåt som är säkert så är det att det är skitkul att träna med fröken Glass!

Ps. Mella är i vila. Hon är precis överlöpt och behöver samla ihop hormonerna några dagar till innan hon får träna. Det pga att löphormonerna ger henne en himla massa pip och ljud i skallen som bara måååååste ut när vi tränar. Ljud är jag efter Dizzy fullständigt allergisk emot så då tränar vi helt enkelt inte. Men om några dagar är vi nog igång igen dock.

Idag hade vi besök av Josefine och hennes fem månader gamla DSG Bella. För er som hängt med här några år minns Josefine som en gammal vän. Hon kom in i mitt liv när jag började ha underbare lille Dexter som daghund hos mig och det fortsatte med att hon tog en vild svart tikvalp på foder från mig. Den lilla vilda var Stella. Numera mer känd som Mella. Att det var en sorgens dag när Josefine insåg att hon inte längre kunde vara den matte hon ville vara och som hon hade haft alla planer att bli och hennes svarta prinsessa blev min igen, men det var ett så klokt och fint beslut. I efterhand tackar jag henne så för jag kan inte tänka mig mitt liv utan min Vilda Boll. Hon är den valp jag skulle ha behållit från allra första början nu när man ser allt med facit. Svansa föll jag för ögonblickligen när hon föddes för hon påminde så starkt om Silly och det fortsatte hon att göra. Det var nog också just den likheten som sen fick mig att inte riktigt funka ihop med henne. Ingen kan ju liksom vara Silly mer än hon själv och i jämförelse föll Svansa platt för mig varje gång. Därmed inte sagt att Svansa är en sämre hund, utan att Silly var så otroligt speciell för mig att ingen någonsin kunde, eller någonsin kommer, att vara i närheten. Mella är en helt annan slags hund och just det får mig att se henne för den hon är istället för att jämföra henne med nån annan. Ändå har hon stora likheter med sin mor och fler och fler av dem kommer fram för varje år som går och jag älskar henne så högt, så högt.

Äsch, det här var ju inte alls meningen att bli en text om sentimentalitet eller gamla minnen utan berätta om dagen. Josefine och jag har inte träffats knappt alls sen den där dagen. Säkert mycket för att hennes beslut var jobbigt, men också för att våra liv tagit väldigt olika vägar.  Hon är dock en människa jag verkligen tycker om och jag hoppas att det nu inte ska ta alls lika lång tid till nästa gång vi ses. Våra småtjejer fick en liten promenad i snön och de hade hemskt kul ihop. Glassa tyckte det var praktiskt med ett täcke att använda som handtag i leken och drog runt på den äldre men mycket lättare Bella som en liten vante. Bella verkade inte ta direkt illa upp utan stod sig fint trots att hon inte kunde använda kroppstyngd eller kraft. En lång fika med massa bröllopsprat senare var båda valparna bra trötta och Glassa är fortfarande rätt nöjd.

Sen var det det där om föräldrafunderingar. De som bara är intresserade av hundbiten av mitt liv kan sluta läsa nu.
Jag fick för snart två år sen världens mest nöjda, glada, lättsamma och enkla barn. De gånger han skrek på riktigt var lätträknade, han sov finfint på nätterna, vaknade bara för att äta och somnade sen raskt om igen, han var hur lätt som helst att ta med överallt och när han började äta mat så gapade han med stor aptit efter allt. Så har det rullat på. Allt har varit lätt. Och roligt. Jag sa redan från början att det kommer jag få ta igen senare. Och det fick jag. O M G. Redan i somras började en stark och väldigt het vilja att visa sig och protesterna gick inte att ta miste på när nåt inte passade den lille herrn. Under hösten blev den där viljan och protesterna allt starkare, men det var ändå en till allra största del en lugn, glad och nöjd kille vi hade. Efter jul har det däremot börjat verka som en ordentlig släng av 2-årstrots och vissa dagar är rent hemska. Jag kan en hel dag jobba som en gnu för att han ska vara lite, lite nöjd och lite, lite glad. Ofta utan att lyckas nämnvärt. Att vi dessutom varit rejält förkylda allihopa vilket gett lägre energi hos samtliga parter och hos Sam dessutom en nästan obefintlig aptit och stora sömnsvårigheter har självklart inte gjort saken bättre. Jag har hela tiden som förälder levt efter devisen ”välj dina strider”, men under den här perioden har det gått alldeles för långt inser jag. Jag har börjat lägga makten hos Sam om vad han ska äta, när han ska äta. Vad vi ska leka, när vi ska leka. När han ska sova och hur han ska somna.

Nappen har varit rätt så frekvent även när det lekts trots att regeln alltid varit att han bara får ha den när han sover, när vi myser i soffan och i bilen och vagnen när han är trött. Har jag försökt ta den så har han blivit vansinnig och jag har inte orkat sätta emot utan han har vunnit.
Vid nattningen har vi det drygt senaste året gett honom välling i sängen och sjungit lite för honom medan han dricker, sagt god natt och sen gått. Han har inte haft några problem alls att somna själv (bortsett från några få korta perioder av mycket drömmar/nya tänder) men nu är det smått hopplöst. Många är de kvällar vi av ren trötthet och desperation gett upp och tagit upp honom igen och låtit honom sakta somna i famnen i soffan och självklart har det gjort att han lärt sig att är han bara envis i sitt skrikande så får han komma upp… Blä.
Han har alltid haft en mycket god aptit och alltid ätit det mesta. Nu har jag hamnat i ett läge där jag frågar honom vad han vill äta, om han vill äta och sen lydigt låter honom få som han vill. Såklart kan man aldrig tvinga ett barn att äta och mat ska vara lustfyllt, men där bör ändå finnas tydliga regler tycker jag. Man äter det som serveras eller avstår. Man får inget annat. Man äter när det är matdags och inte när man står vid kylskåpet och gnäller för att man inte åt när man fick chansen för en liten stund sen och man får inte bulle osv istället för middag. Man dricker heller normalt inget annat än vatten till maten. Inget av detta funkar just nu för jag har låtit honom få som han vill. *slår mig själv hårt i huvudet*
Idag insåg jag också att jag tyvärr överfört en av mina egna dumheter på Sam. Jag har alltid tv’n på och slötittar lite medan jag gör annat. Den står på i princip alla mina vakna timmar och det är verkligen skitkorkat för det tar tid, engagemang och koncentration från allt annat. Sam har ju vuxit upp med detta och aldrig direkt intresserat sig för den så jag har inte brytt mig om det. Nu tycker han dock att barnprogram är rätt kul och framför allt vill han att tv’n ska vara på hela tiden. Stänger jag av så sätter han på. Hindrar jag honom blir han vansinnig. Pust. Dags att bryta min egen fula ovana helt klart…
Jag vet inte hur allt detta låter i andras öron eller hur allvarligt jag får det att framstå, men tro mig, det suger. På dagis, när vi är borta eller när vi har gäster är han helt annorlunda och precis lika lättsam och trevlig som han alltid varit så jag kan tänka mig att många har svårt att tro mig. När ett utbrott kommer så blir han helt vansinnig och skriker som en stucken gris. Är det riktigt illa så slåss och sparkas han och vill absolut inte bli upplyft eller lugnad. Oftast räcker det med att lyfta upp honom och bara prata med honom så lugnar han sig dock, men är det illa kan jag behöva hålla honom hårt en stund för att han ska dämpa sig och sansa sig. Låter jag honom vara på golvet så fortsätter han bara vråla.

Jag borde inte vara förvånad. Sam är min son och jag är också begåvad med en stark, het vilja och hett temperament. Han är min son som sagt…
Jag har de senaste dagarna funderat på hur jag ska tackla det här. Hur vi ska tackla det. Att det är dags att strama upp reglerna och återinföra lite struktur är självklart, men hur? Hur gör man det utan att fullständigt utrota all energi och viljestyrka man själv har på kuppen? Hur lyckas man vara en bra mamma mitt i allt? Hur lyckas man få Sam att vilja samarbeta lite och ännu viktigare, hur får man honom att fortfarande känna sig älskad och trygg mitt i alla konflikter? Vissa säger att bara trygga, älskade barn är trotsiga. Bara de vågar ta ut svängarna och testa gränserna. Jag vet inte jag. Det absolut trotsigaste barnet jag träffat var visserligen högt älskad, men allt annat än en trygg liten flicka. Jag tror snarare att trotsa är något de behöver göra för att hitta sig själva. För att skapa sig själva. Vissa betydligt mer än andra och i vissa perioder mer än annars. Deras inbyggda grundpersonlighet väger säkert in också och heta temperament trotsar såklart ofta betydligt ”tydligare” än de milda, stillsamma personligheterna. Frågan kvarstår. Hur fan gör vi nu? Hur orkar vi? Ja orka kommer vi såklart att göra. Det gör man ju fast man tror att man håller på att gå av ibland. Man orkar vad som helst för de man älskar allra högst. Och tar man ett steg tillbaka och ser det ur ett längre perspektiv än just här och nu så är det ju så att Sam onekligen behöver lära sig att han inte kan driva oss vart han vill. Att raseriutbrott inte leder till seger. Oftast inte iaf. Att man kommer längre med att var vänlig och be snällt och att mamma faktiskt visst bestämmer. Usch, jag blir trött bara jag tänker på vad vi har framför oss… Planen är iaf att prata igenom och komma överens om vilka regler som gäller och sen hålla stenhårt på dem ett tag framöver. Det kommer såklart inte att få honom att sluta trotsa eller få honom att inte tappa humöret för trotsperioder tar så lång tid den vill liksom, men förhoppningsvis blir både han och vi lite mer säkra på vad som gäller och hur vi ska tackla konflikterna så att de inte blir lika illa och med lite flyt ger det både bättre matvanor och bättre sömn.  Den som överlever få se om vi lyckas.

Med allt detta sagt så måste jag tillägga att Sam är den mest älskade unge man kan hitta på denna jord. Han är rolig, snäll, söt och har ett hjärta av guld redan nu. Han ger mitt liv en större mening än vad jag nånsin kunnat fantisera om och han är mitt allt. Både jag och hans far skulle utan minsta tvekan dö för honom och jag är som lyckligast när han är nära. När han skrattar så skrattar mitt hjärta och när han gråter så gråter min själ. Älskade, älskade barn!!!

En och annan kanske blir lite förskräckt efter att ha läst det här. Men det skiter jag som vanligt i. Min blogg är min blogg och här råder jag. Jag har inga problem att dela med mig av de mindre roliga, mysiga, fina och välpolerade bitarna ur mitt liv och är det inte vad du vill läsa så är det bara att låta bli. Jag känner ingen skam i att ha en son som är allt annat än lätt just nu precis lika lite som jag känner skam över att bära på några kilon för mycket, att mitt hem inte ser ut som taget ur en tidning, att mina hundar inte får superdupermycket aktivering och träning jämt (i perioder typ inget alls snarare) eller att jag inte lyckas med allt jag tar mig för. Jag är inte perfekt, mina hundar är inte perfekta och även om Sam i mina ögon alltid kommer vara perfekt så är hans uppförande ibland långt ifrån det. Och jag skriver här om sånt som finns i mina tankar. Gott eller dåligt. Så har det alltid varit och den dag det slutar vara så kommer jag antagligen att sluta skriva. Kanske därför jag inte skrev förra året förresten… Det jag hade i mina tankar gick delvis inte att få ut i ord och delvis orkade jag inte dela med mig av de mörka, dåliga sidorna och då kändes inte de positiva delarna värda att dela med mig av heller för då hade det blivit väldigt snedvridet och falskt. Även om allt definitivt inte är bra än så börjar jag sakta hitta mig själv igen och skrivglädjen har kommit tillbaka. Det är nog ett gott tecken tror jag.

Min andra unge. Visserligen lika busig som Sam, men ack så mycket mindre komplicerad. 

Lilla fröken långben 15 veckor gammal.

Att fota busande hundar i dåligt ljus med dålig kamera är inte lätt. Den här bilden är en sån bild som får mig att önska att jag hade en bra kamera så jag hade lyckats få skärpa i den…

Älskade tjejer.

I måndags hade jag en sån där dag som borde raderas ur kalendern. Det började väl visserligen bra med härlig lek i snön med bästaste grannen och killarna hade skitkul när de invigde Simons nya snowracer medan vi mammor fick lite välförtjänt motion när vi drog dem fram och tillbaka, upp och ner i den lilla backen. Väl inne igen var det dags för lunch. Som ratades med ett illvrål. Eller fem. Efter det vägrade han sova. Somnade hyfsat fort ändå, men vaknade hostande efter en halvtimme redan och sen gick det bara utför. Alldeles för trött och alldeles för hungrig (men fortfarande matvägrande) liten kille ville leka men orkade inte utan fick totala spel över allt och inget. Absolut inget jag gjorde eller sa var bra och allt jag försökte med resulterade i nya utbrott från Sam. Jag lyckades inte få gjort en enda grej av allt jag hade på listan för dagen och nånstans glömde jag att äta själv också vilket självklart gav en hejdundrande huvudvärk. Inget bra. När A kom hem från jobbet var jag nära gråten. Att Sam är allt annat än glad och samarbetsvillig är liksom en sak, men när jag aldrig får andas och till slut är så trött och stressad att jag inte längre är den mamma jag vill vara då känns det bara piss.

Att åka snowracer var kuuul!

Som tur är är inte alla dagar såna. De är i klar minoritet. Ibland har vi dagar som är som tagna ur en saga och oftast blandar vi bra stunder med mindre kul precis som det ska vara. Bilderna är från snöleken med grannen i måndags.

Simon och Sam.

Älskade Bollhunden.

kl 08.25 Sovmorgon. Sam och A tittar på barnprogram.

kl 09.25 Underbara, härliga valp!

10.25 Barnen busar.

kl 11.25 Fina Norpa Regnrusk.

12.25 BamBam äter lunch. Pannkaka, rårörda jordgubbar och, på egen begäran, cheerios.

kl 13.25 Busungen.

14.25 Min mellis. Leverpastejmackor med inlagd gurka enligt släktreceptet.

kl 15.25 Utomhuslek i snön. Mella fick dra Sam i pulkan och sen drog Sam den själv.

16.25 Lite sen eftermiddagsfika på tobleronemuffins.

17.25 Kvällens middag, en cajungryta. Bidde gott.

kl 18.25 En riktigt ful bild men de är så söta ihop. Såhär ligger de mest jämt.

kl 19.25 Soffmys med hjärteflickorna. Eller mys och mys. Det var mys innan den lilla kom upp…

kl 20.25 Det ena barnet har deckat iaf…

kl 21.25 Det andra barnet hostar som tusan av sin förkylning så att somna är inte lätt. Till slut deckar han i pappas famn i soffan.

Där borde vara två eller tre bilder till men dels glömde jag och dels hände verkligen ingenting mer än att vi slötittade på tv’n tills vi gick och lade oss.

Efter en liten pik från Lisa med Gunda och Bibbi så insåg jag att alla saknade och förlorade bloggar inte är pga att författarna slutat skriva. En av dem har jag helt tappat alldeles själv. För jättelänge sen och jag minns inte varför. Antagligen var det efter en av mina längre totala internetpauser som jag aldrig fick tid att läsa ifatt mig och då blev den borttappad nånstans. Eftersom vi är vänner på FB så har jag ju ändå lite koll på vad som händer i deras liv, men nu är deras blogg Krutrut återfunnen och jag håller som bäst på att läsa ifatt mig typ det senaste året eller så.

Idag kom äntligen den efterlängtade snön. Typ en månad försent, men vad tusan det skiter ju både hundar och barn i. För min egen del hade den lätt kunnat kvitta, men för Sams skull ville jag att det skulle bli lite snö så han kunde få åka pulka en gång och bygga en snögubbe åtminstone. På ett par timmar föll sisådär femton centimeter och den förkylda pappan offrade sig och gick ut och lekte med Sam. Mitt huvud har varit allt annat än trevligt idag och därmed är både ork och tålamod på minus så jag avstod och drack te i soffan istället och kikade ut på en glad liten grabb som pulsade runt.

Glassas första ”riktiga” snö (dvs mer än två cm slask). 

Mella och Glassa var lika glada över snön de och har busat och ätit massa snö. Glassa hade lite problem med toabesöken på förmiddagen. Vart skulle hon kissa nu när allt gräs var borta? Hon fattade dock att det går att kissa i snön också och (peppar, peppar) har det inte blivit några olyckor inne trots all snöätning. Rumsrenheten går för övrigt framåt och det senaste har det gått ca 5-6 olycksfria dagar på varje dag med en pöl inne. När det händer inne så är det ofelbart för att jag missat att hon sagt till att hon vill gå ut.

Ja, det var ju det där med att fota valp i rörelse. Blir ju inte bättre när kameran hela tiden vill fokusera på snöflingorna istället för yrande hundar.

Om snön ligger kvar imorgon ska jag testa att låta Mella dra pulkan. Om Sam inte är på humör så får jag väl lägga tyngder i pulkan. Mella kommer nog uppskatta det iaf. Nu sover Sam sen länge och jag och A ska mysa framför tv’n med te och tobleronemuffins.

Älskade flickorna.

En Glass och hennes farmor är hopplösa att få att fastna på samma bild och utan att bli en svart och en röd suddig blump. Bättre än såhär blir det inte. Kul hade de iaf! 

Finaste, mest älskade Röd. Hon saknas så fruktansvärt. Mattes galenpanna. 

Mina fina flickor. 

Bus, bus, bus.

De får mitt hjärta att le även de tyngsta dagar.

Mitt lillhjärta. Ibland är hon stilla en liten stund.

På span efter storasyster.

Det där med att fota valp i farten är inte lätt…

Vilda, alltid lika glada MellaBoll.

När man är trött i benen är det gott att ha en lillhusse att lifta med. (Hon blundar inte, bara blinkar)