Fy fan vad varmt det varit här. Jag tvärhatar när temperaturen går över 25 grader och börjar det närma sig 30 så lider jag med varje fiber i min kropp. Runt 30 har vi haft i flera dagar här och inomhus närmare 35. Igårkväll kom ett efterlängtat åskväder med ösregn och det blev iaf lite bättre. Vi hamnade runt 25 igen och med fläkten ständigt gåendes så blir det iaf drägligt. Imorse promenerade jag hundar i linne och shorts i regnet och njöt i fulla drag! Både bebis och hundar är lite tagna av värmen och båda parter sover mer än vanligt, men ingen verkar i närheten lika illa tagen som jag själv. Nopp, jag är en hösttjej jag! Ge mig 12-15 grader, jeans och stickad tröja, hög kall och krispis luft och en promenad bland höstlöv så blir jag fullständigt lycklig!

Hundantalet är uppe i fyra igen. För första gången sen Sam föddes så har vi hela flocken samlad och det känns riktigt bra! Svansa var ju på en tillfällig visit i Hedared som inte var tänkt som så tillfällig alls, men det blev inte som vi alla hoppats så hon kom hem igen. Ingen skada skedd och hon är ack så älskad här hemma så hon kommer inte flytta i det närmaste även om det är planen på sikt.
Vi tänkte ju tanken redan när vi insåg för ett år sen att Sam skulle äntra våra liv, oplanerad men fasen så önskad, att vi hade minst en hund för mycket. Hade vi planerat för barn hade vi inte suttit i en lägenhet med fyra hundar, säkerligen inte ens tre, men så fungerar ju livet sällan och när vi gett upp hoppet om barn så valde han ändå att komma och då får resten av livet helt enkelt rätta sig efter det. Tja, iaf så valde vi då att vänta och hoppas på att det skulle funka med fyra hundar även med bebis. På de senaste tre månaderna har vi insett att tre hundar varav två väldigt aktiva, är mer än nog och att fyra inte fungerar med bebis och i lägenhet. Inte för oss iaf. Inte för mig, för det är ju jag som tar hand om dem mesta tiden när A jobbar. Visst hade vi kunnat få det att fungera, men inte utan att ständigt känna oss jagade för att hålla både barn och hundar glada och tillfredställda och inte utan ett ständigt gnagande dåligt samvete och känslan av att inte räcka till.
Alltså letar vi efter ett nytt hem till en av våra älsklingar. Att det är just Svansa som är aktuell är mest för att vi tror att hon är lättast att flytta på. Hon är anpassningsbar och lätt att leva med och vi vet att hon skulle klara en flytt på ett bra sätt och att hon skulle göra någon annan till en mycket lycklig hundägare. Mindre anledningar till att valet fallit på just henne är att hon inte kommer att gå i avel och att hon och jag inte fungerar ihop i arbete. Det första är inte på grund av nåt annat än att jag vill ha mer “go” och “jävlar anamma” i mina avelshundar och beror inte alls på att hon skulle vara en dålig hund på något vis. Det andra beror på ungefär samma sak som det första. Så fort nåt blir minsta lilla fel i träningen så flinar Svansa med hela kroppen och jag blir irriterad. Inte heller detta gör henne till en dålig hund på något vis. Hon äääälskar att träna oavsett gren och ger inte upp när det tar emot i första taget, det är bara jag som inte fixar hennes lite töntiga attityd… (fy skäms på mig). Svansa har alltid varit husses hund och det är också lite en anledning. Det passar helt enkelt bättre i vårt liv att ha hundar som antingen är mattehundar eller som funkar lika bra med oss båda.
Fy, nu när jag skriver ner det så låter anledningarna så fjuttiga. Men saken är ju den att någon måste flytta och nånstans måste man ju välja… Och dessutom ska jag säga att inget är skrivet i sten. Om helt rätt person dyker upp och funkar bäst med Dizzy eller Mella så är vi beredda att fundera på att placera ut en av dem på foder.
Oavsett hur eller vem det blir så har vi alltså en alldeles underbar aussietik till omplacering och är det nån som känner att det vore nåt för dem så är det bara att höra av sig!

Så nu har jag skrivit det. Jag har fasat så för det. Jag hatar verkligen att behöva inse att vi måste och jag hade såå hoppats på att rätt hem bara mirakulöst skulle dyka upp ändå och jag trodde det hade gjort det när K&M tog Svansa på prov. Oh well. Pissigt är det, men det är ju för allas vårt bästa…

Mindre pissigt är resten av livet! Bröllopsförberedelserna rullar på, A har semester, världens underbaraste lilla kille gör stora framsteg var dag och hundarna är mest allmänt trevliga och härliga. Måste säga att de är bra goa våra tjejer. Efter att Dizzy varit hos mormor i tre månader och inte träffat Svansa alls och de andra två bara ett par gånger under den tiden, så har det inte varit minsta gruff sen hon kom hem. Ett par mutter dem imellan för att klargöra att allt är som det brukar och sen är de bästisar igen! Ljuvligt att se. Än bättre är att Dizzy på nåt vis känns lite “landad”. Hon har inte sagt flaska till mötande hundar ute (hennes stora problem annars) och under dagens lilla lydnadspass så kom inte minsta lilla pip från henne! Dessutom känns hon lite mer avslappnad än förr och polisar t ex inte alls lika mycket som förut. När hennes småsystrar som vanligt lekte väldigt tufft ute idag så slängde hon sig inte imellan med ett avgrundsvrål utan med ett ganska gällt skall. Låter kanske inte som så stor skillnad, men det är det.
Sötaste Sam blev tre månader förra veckan och endera dagen kommer ett tremånadersinlägg här. Ska bara tömma kameran och fundera lite först…

Nä, jag som bara skulle skriva ett kort inlägg inser att detta blev lååångt. Sängen ropar på mig och jag ska genast lyda…