Uppdaterat och resurser

Publicerad: 18 januari 2012 | 6 kommentarer

Jag har äntligen varit duktig och uppdaterat länklistan. Nu består den av sånt jag läser, mer eller mindre ofta. De jag inte hinner läsa och de som inte uppdaterats på evigheter har sållats bort ganska hårt och nya bekantskaper är tillagda. Säkert fattas nån som kommer framöver och det är inte alls osannolikt att jag plockar tillbaka gamla favoriter när jag hinner läsa ikapp mig där. De som gjorde lite ont att plocka bort är några av de bloggar jag läst sen urminnes tider och som jag älskat. Skrivna av människor jag kommit att älska men som övergett sina bloggar och låtit dem dö. Inget ont menat, min egen låg ju så gott som död i nästan ett år, men gud vad jag saknar vissa… Facebook är verkligen inte på nåt vis en ersättning.

Glassa visade idag nåt som jag sett antydan till innan, nämligen resursförsvar. Idag visade det sig när jag ställde ner tallriken med Sams ratade middag på golvet åt hundarna och Glassa på fullaste allvar försökte skrämma bort Mella med morr och visade tänder. Mella lät sig såklart inte skrämmas utan morrade tillbaka och fortsatte äta och jag är inte rädd för nån konflikt dem i mellan nu, men jag har absolut nolltolerans på sånt. Man får lov att vakta sin mat för andra hundar om de verkligen försöker ta den (dvs absolut inte om en annan hund bara råkar gå nära) och likaså får man vakta t ex det ben man tuggar på om en annan hund försöker ta det. Men man får aldrig vakta sånt jag gett dem att dela på, man får aldrig vakta leksaker, man får aldrig vakta mina saker eller mig, man får inte vakta lekkompisar för andra hundar och man får heller inte vakta sånt man inte fått men gärna skulle vilja ha. Dizzy, Glassas farmor, var precis likadan fast värre och henne fick jag att förstå rätt fort att det aldrig lönar sig att vakta på det viset så det ska nog gå med barnbarnet också.

Glassa är också jäkligt självständig ute. Vi har inget staket runt tomten men jag vill ändå att hundarna håller sig där om inte jag går utanför också. Helpetig är jag inte och det är ok att traska upp i skogen för att bajsa t ex, men man får inte gå till grannen, ut på vägen (vi pratar pyttevägen upp till vårt hus och grannens, inget vältrafikerat direkt) eller försvinna långa rundor i skogen. Glassa har väl hyfsat börjat förstå gränserna, men testar dem ständigt och är vi hos grannen och gungar eller leker i sandlådan (ja Sam då) så skruttar hon iväg långa svängar och försvinner utom synhåll långa stunder om jag inte är som en igel på henne. Detta trots att Mella håller sig nära oss. Jag tycker visserligen om hennes nyfikenhet och självsäkerhet, men inte när det visar sig såhär. Hmm, mycket träning på detta framöver!

Nu är Mella ute på löprunda med hussen och jag och Glassa ska ta en koppelpromenad i mörkret så fort de kommer hem. Den allra första på hemmaplan faktiskt. Jag är inget fan av att motionera valpar överhuvudtaget och promenader hör äldre hundar till enligt mig, men när man bor på landet och inte behöver ha koppel för de dagliga rastnings- och busrundorna så får man väl helt enkelt träna på det då. :) De gånger hon har koppel på sig när vi är i stan och så så går hon hur fint som helst, men lite promenadträning hemmavid är nog nyttigt det också. ;-) Och jo självklart får mina valpar röra på sig och göra av med springet i benen. Men vi går en liten runda i lugnt tempo i skogen, stannar hemma på tomten och tränar lite eller leker en stund. Detta varvat med miljöträningar ex i stan. När Mella går promenader stannar Glassa hemma och tränar på att vara ensam istället.

 

en bit in

Publicerad: 16 januari 2012 | 6 kommentarer

Ja, en bra bra bit in på årets första månad har vi hunnit till. Året började som vanligt på bästa sätt med MyDog och besök av Charlie, Emma och deras tre härliga hundar inklusive vår älskade, fina Svansa. Jag och Mella satt i rasmontern en dag och sen visade jag två hundar i aussieringen med helt ok resultat. Riktigt, riktigt kul var hela helgen!
Innan MyDog så fick jag besök av Dizzy med sin husse Linus en dag. Herregud så skönt, härligt och bitterljuvt det var att få träffa henne. Det skär så i hjärtat att inte få ha henne kvar hos oss. Att inte varje dag få höra hennes aaoouuuwoowowowooooooo när jag vaknar. Att inte få se henne uppfostra sin sondotter. Men att hon mår alldeles prima och har ett aktivt och bra liv med människor som älskar henne och att vi har en familj som alla älskar varandra och det råder lugn och harmoni i, det är viktigast. Men vår rödluva saknas…

Underligt att jag inte kan blogga numera utan att haspla ur mig mina sorger. Eller inte ett dugg underligt kanske? Jag tänker inte så många medvetna tankar om det, men det finns med mig hela tiden. Sorgen, saknaden, ilskan över att jag inte kan lösa alla problem så att alla jag älskar kan få vara kvar hos mig. Och så rinner tårarna. Igen.

*snyter mig och dricker lite apelsinmineralvatten*

Det jag skulle skriva egentligen var ju om framtiden och nutiden. Om förhoppningar och drömmar och planer.
Glassa växer som ogräs och har äntrat ”the ugly age” med långa ben och en liten tunn kropp ovanpå. Ändå sitter hon ihop fint och är härlig att se på när hon sträcker ut i en trav som är väl värdig en vuxen hund eller när hon skuttar över stock och sten i fullt fräs efter Mella i skogen och är både smidig och säker på tassarna. Sen kan hon göra en kullarbytta över sin egen axel mitt på plan gräsmatta nästa stund och därmed inte vara ett dugg smidig… ;-) Mentalt utvecklas hon minst lika fint och är en så härligt balanserad, trevlig, nyfiken och glad liten tjej. Hon är Mellas bästa kompis och hon är Sams vapendragare i dagliga bus. Hon är min gosetjej som ligger i soffan tätt intill mig varje kväll och bara myser och jag tror nog att hon kommer bli en väldigt kul liten hund att träna och tävla. :-)

Emma har duktigt bestämt sig för att lägga upp veckoträningsplaner varje söndag och blogga om det för att komma framåt i träningen och ge sig själv en knuff. Jag tänkte göra likadant, men väljer till att börja med att inte skriva ner planerna i bloggen. Jag är feg och antagligen lite skadad av de senaste årets ständiga motgångar och vågar inte lova nåt liksom. Jag måste nog visa för mig själv att jag kan hålla det först innan jag vågar dela med mig. Iallafall författas första veckoplanen idag och med små dagliga träningspass och lågt satta mål hoppas jag få till en fin rutin för att så småningom ge framsteg. Just nu höglöper Mella och det ger en himla massa pip och ljud i lydnaden så den ger vi helt enkelt attan i tills hon kan vara tyst igen. Jag funderar på att istället lära henne ett av mina skräckmoment, uppletande. Anledningen till att jag är rädd för det momentet är att jag inte lyckas skaffa mig en bra målbild för hur jag vill att det ska se ut som klart och då blir jag för mesig och vill inte träna det alls för att det inte ska bli fel. Skittöntigt, I know. Iallafall så ska jag nog våga nu. Tror jag… ;-)
Glassa fortsätter med grundfärdigheter och kanske är det dags att börja med lite utställningsträning också.

Klockan slår snart över till måndag och ny vecka. En ny vecka med nya möjligheter och en ny chans att göra sitt bästa. Det här ska ju vara året all skit vänder och även om det inte börjat direkt rosenskimrande så lever jag på hoppet och med en stark målmedvetenhet. Ingen mer offerattityd här!

Ett nytt år

Publicerad: 1 januari 2012 | 13 kommentarer

Nån sammanställning av 2011 kommer det inte bli här. Jag besparar både er och mig upplevelsen att återuppleva all skit, alla sorger och allt jobbigt. Visst fanns där små ljusglimtar och några riktigt fina saker också, men 2011 kommer för mig alltid vara året då jag förlorade mitt älskade hjärta Silly och då vår bästa Dizzy flyttade. Jag tänker på dem varje dag. Dizzy mår bra och är lycklig och det mår jag också bra av, även om hon fattas mig. Silly däremot kan jag fortfarande inte tänka på utan att tårarna rinner och jag saknar henne nåt fruktansvärt. En del av mig följde med henne… 2011 är också året då jag förlorade min far.

2012 är ett nytt år. Ett år med nya utmaningar och framförallt nya möjligheter. Nya tag och ny jävlar anamma. Mitt nyårslöfte var att ta hand om mig själv och göra det jag mår bra av. Det ska få bli mitt ledord det här året.

Jag ska börja plugga igen, förhoppningsvis jobba en del och träna hund med ny energi och lagomt höga ambitioner. Jag ska se Sam växa och bli en stor kille och jag ska vårda min kärlek till A. Jag ska njuta av mina nära och kära varje dag och jag ska ta vara på de små sakerna som gör livet värt att leva. Och är det nåt jag lärt mig av det förra året så är det att jag är starkare än jag trott. Jag vet inte om jag blev starkare av allt som hände, men jag blev liksom segare. Jag klarar motgångar och sorger. Jag överlever. Och jag kan bli lycklig igen.

Några fasta (hund-)mål tänker jag inte sätta upp. Det har jag gjort två år i rad utan att klara ett endaste ett av dem och mitt hundliv har gått på fullständig sparlåga. Jag hoppas på att komma ut på tävlingsplanen med Mella i år. Förhoppningsvis i både Lk1 och spårappellen. Med lillGlassen blir det ett gäng utställningar till att börja med och annars mest bara vardags och grundträning. Jag kommer inte ha bråttom med henne alls utan hon ska få utvecklas i sin egen takt. Det ska iaf bli jättekul att bygga upp grunderna med en ny hund. Jag tycker den delen av träningen är skitkul! En valpkurs av passande sort hoppas jag det blir till våren och sen blir det såklart introduktion i spårskogen. :-)

Nån skrev att det man gör på årets första dag kommer spegla det man gör resten av året. Alltså ska jag njuta av lugnet idag, ta en långpromenad med Boll och Sam, träna lite med båda tjejerna, leka med Sam och ikväll ta hand om mig själv med en lång dusch, ansiktsmask, hårinpackning och soffmys med hundar och katter. (Bara A som saknas… Han jobbar. :-/) Nu ska jag se klart på Legaly Blond med en kopp te till. Ingen superfilm direkt, men precis den typ av feel-good, girl power-film jag mår bra av just nu. :-)

Glömde nästan, STORT GRATTIS till Kicki och Mats som fick en liten Elias natten till igår!!

Julafton

Publicerad: 25 december 2011 | 1 kommentar

Fula iPhonebilder bara (farfar tog finbilder), men nu är julafton över. Vi har överlevt och avnjutit en härlig dag med en lycklig liten kille som fick massa fina paket ich friheten att äta vad han ville vilket slutade i en massa kakor och typ inget annat. ;-) Tomten var inte alls farlig och Sam kunde sitta i knät ich tyckte mest att det var spännande. Glassa däremot tyckte tomten var det läskigaste hon sett och gömde sig under bordet. Synd att det inte finns så mycket tomtar att träna på. ;-) Annars är hon numera väldigt framåt bland nya människor så bakslaget med tomten tar vi snart ifatt. Glassa har annars uppfört sig som den mönstervalp hon är idag och fortsatt att imponera på mig med sin finfina avknapp, påknapp och avslappnade lugn därimellan. Hon tänker och uppför sig oftast som en betydligt äldre hund och ändå saknas det inte ”klös” i henne alls. Goa, fina Glassen!!

Imorgon väntar julfika med fler julklappar med H&M och kusinerna och sen glöggmys med svärföräldrarna och svågern på kvällen. En hundpromenad, förhoppningsvis med färre lerbad än dagens, ska klämmas in nånstans också och så en del städ eftersom vi får allergikerbesök. På annandagen åker mamma, Anders och hundgrabbarna hemåt och traditionell lammiddag hos svärföräldrarna väntar. Tja, sen är julen slut för i år. :)

Nästan jul

Publicerad: 23 december 2011 | 1 kommentar

Jaha, då var det dagen före dopparedagen. Ingenting är klart och även om jag verkligen inte föresatt mig några stora julprojekt i år så har det blivit stora prövningar i precis varenda liten grej. Först magsjukan som tog familjens medlemmar en i taget. Först Mella (ja hennes magsjuka var ju såklart inte samma som vi andra fick), sen Sam, jag och till sist A. Nu är vi äntligen fria ur karrantänen och julfirandet med familjerna är räddat. Sen blev en av kolorna helt misslyckad. Sen hittade jag mjölbaggar i den nyköpta påsen mjöl mitt i pepparkaksbaket som sen visade sig vara spritt i hela skafferiet. Även om det inte har nåt med renlighet att göra så kan jag inte låta bli att bli äcklad och känna att jag borde städa oftare och noggrannare.
Igårkväll kokade jag knäck som givetvis blev för mjuk. Sen landade en hel sats omsorgsfullt inslagen kola i hundarnas vattenskål. Ja så här har det liksom varit rakt igenom allt senaste veckorna. Nu kissar valpen ofta och pyttelite så där är nog en uvi på g. Proppar henne full med c-vitamin och hoppas det räcker. Veterinärbesök i julhelgen lockar inte.
Självklart har Sam haft en period av att ha svårt att somna, vakna och sen inte kunna somna om. Igårkväll kom jag dock på att han kanske blivit mörkrädd och lät lampan vara tänd varpå han somnade som en ängel och sen sov hur gott som helst hela natten. Att jag inte kommit på det tidigare! Han tycker ju mörker ute är läskigt och vi har precis lyckats ”bota” honom från ren skräck inför sin egen skugga. Jaja, nu har vi förhoppningsvis löst det problemet.

Ja imorgon är det julafton. Och här finns mängder att få gjort så det är bara att sätta fart!

Glömde säga peppar, peppar

Publicerad: 16 december 2011 | 2 kommentarer

Äh, man ska väl aldrig säga att nåt går bra utan att genast få bakslag. Igår hade vi inte mindre än två högar och tre pölar inne och idag räknade jag till fem pölar. Suck. Jag antar att jag slappnade av lite när det gick så bra… ;-)

Annars flyter det på fint. Hon och Sam har sina kontroverser när de leker vilda lekar som går lite överstyr och slutar i att Glassa tycker att man lika gärna kan kampa i hans tröja som i leksaken och Sam illvrålar. Häromdagen blev han biten i näsan på valppussvis tillräckligt hårt för att han skulle bli riktigt ledsen (tror jag det, sånt gör ju skitont) och sen dess är han lite ängsligare när hon börjar tugga, men han löser det ändå bra. Och jisses så kul de har däremellan!! :-)

Vi har börjat med små grundövningar i sitt och stå (ligg bjuder hon inte på än så det väntar vi helt enkelt med), ögonkontakt, vänta på varsågod, inkallningar inne och ute (går oftast bra förutom när vi ska gå in, då stänger hon av öronen) och lite förbud (inte skälla på Norpa, inte bita i Sams kläder, inte försöka plocka mat ur händerna på mig) och allt går framåt. Hon är härligt lugn och tänkande i träning vilket jag verkligen uppskattar, men samtidigt vild och galen i lek så den sidan finns att plocka fram vid behov.

Allt som allt är hon ljuvlig och helt enkelt en toppenvalp även om hon kommer ge mig några gråa hår. Jag hade glömt hur det är att ha aussie som inte är vuxen och klok. Och att ha valp och småbarn är tufft ibland. Men så givande att det väger upp tusenfallt!

Rumsrenhet och magsjuka

Publicerad: 14 december 2011 | 2 kommentarer

Med alla tidigare valpar har det här med rumsrenheten gått helt otroligt långsamt. Ingen av dem har varit rumsrena före fem månader och Caddy var hela sju månader. Glassa gjorde mängder av olyckor inne de första två dagarna och sen bara nån enstaka i några dagar innan hon i fredags hade en liten pöl och i lördags var helt olycksfri. Först igår hade vi en liten pöl inne igen och vi kan därmed säga att det går helt fantastiskt bra! :-) Jag kan inte ens påstå att det är vi som gör ett bättre jobb den här gången för i början har man ju varit jätteenergisk med dem alla, det är först senare man ibland har blundat och inte alltid orkat vara duktig. Antingen har vi alltså en väldigt duktig liten valp eller så är det detta med hus och att kunna gå ut på egna ben och kissa på gräsmattan och slippa bli buren i galopp nerför trappen och ha koppel på sig som är grejen. Eller kanske en kombo? Skönt oavsett!

Mella har i några dagar varit jättekass. Det började med att hon spydde en massa natten till söndag och A var uppe och torkade flera gånger (är han hemma så är spyor alltid hans jobb), sen var det lugnt tills i måndags då hon spydde och spydde och spydde. Till slut fanns bara galla kvar och ändå spydde hon. Inte ens vatten fick hon behålla och hon blev riktigt medtagen, låg och ledsen. Glassa fattade inte alls varför hennes storasyster var så nedrans tråkig plötsligt och var som en igel på stackars Mella som med sitt tålamod av guld bara låg där och suckade när den lilla pirayan slet i hennes öron.
Igår fanns inget mer kvar att spy eftersom hon självklart inte fick nån mat och istället sprutade det därbak flera gånger. Därefter måste det varit helt tomt i magen och Mella blev långsamt piggare och fick behålla vatten. När hon kom och tryckte pannan mot mitt bröst och knorrade visste jag att hon mådde bättre. Sånt blir mattehjärtat alldeles varmt av! Lite senare började hon lite stillsamt leka med Glassa igen och sen dess har hon bara blivit bättre. Igårkväll fick hon pyttelite ris, men tyckte tydligen det var jätteäckligt och fick väl i sig en tsk el nåt bara. Det stannade iaf kvar i magen och idag har hon fått små portioner uppblött foder och även det har funkat fint.
M a o var det nåt skit hon fått i sig och inte magsjuka vilket är väldigt skönt med tanke på Glassa. En sån liten skrutta hade ju blivit sjukare än vad som hade känts tryggt…

 

Glassa

Publicerad: 12 december 2011 | 14 kommentarer


Mycket sånt här nu. Dessa sylvassa små gaddar…

Vår lilla prinsessa har nu bott här i en dryg vecka och har landat fint i vår familj. Mella tog ett par dagar på sig att slappna av helt (fast hon var duktig och snäll innan det också) och kunde börja leka med och tvätta Glassa i öronen. Nu är de bästisar och Mella verkar väldigt lycklig över att äntligen ha en hundsyster igen. Det värmer mitt hjärta ofantligt att se dem tillsammans och se hur Mellas ögon lyser av glädje när de busar eller när Glassa kommer in efter en liten kissestund bara. Till min stora lättnad är hon ändå rätt så auktoritär och kan sätta Glassa på plats när det behövs. Mella har alltid varit lägst i rang och är inte nån kaxig tjej i grunden så jag var lite rädd för att hon skulle bli så glad för en lillasyster att hon skulle låta henne komma undan med vad som helst lite som hennes egen mor i mångt och mycket var. Sånt bäddar ju för konflikter i framtiden när en tonårig Glassa inte skulle förstå att det fanns gränser, men nu slipper vi det. :-)


En söt misslyckad bild på guldlockspojken i mitt hjärta.

Glassa och Sam kommer jättebra överens. Sam är inte bara extremt hundvan utan han verkar ha en väldigt naturlig känsla för djur. Som när Glassa kommer jagandes efter honom och biter honom. Då springer han inte ännu fortare, gallskrikandes med händerna i luften så som de allra flesta barn skulle göra utan han stannar upp och råblänger stilla på henne tills hon slutar. Hjälper inte det så vrålar han argt på henne och då slutar hon hon kvickt. Detta har gjort att på bara de första dagarna lärde sig Glassa att nästan helt sluta bita i honom medan hon biter minst lika mycket i oss som innan. Tillsammans rusar Sam och Glassa fram och tillbaka här hemma och har skitkul ihop! Sååå söta! Och när Glassa biter i nån av Sams leksaker så skäller han argt på henne och hämtar sen en av hennes leksaker och byter med. Alldeles av sig självt. Jag har inte lärt honom och inte visat. Behöver jag tillägga att jag är stolt över min lille kille? Ja, sen blir det ju inte alltid helt rätt dem imellan. Särskllt inte när Sam är trött och Glassa pigg, men det är bara naturligt.


Massa kampintresse i lilltjejen. Det gillar vi!

Jag börjar få en känsla för vem Glassa är och det allra mesta jag ser är jag utomordentligt nöjd med. :-) Hon är nyfiken som få, har massa kamplek och är en naturlig apportör som av sig själv lämnar ända uppe i ansiktet på dig om hon får chansen. Hon är framåt och rätt kaxig, men ändå känslig nog att lyssna på tillsägelser. Förutsatt att det inte finns mat i närheten då, för då verkar hon kunna ta hur mycket som helst för att nå fram. ;-)
Hon är glad och positiv och mycket tänkande för att vara så liten. Hon leker glatt med både oss vuxna, Sam och Mella, men hon kan också roa sig själv långa stunder i taget. Hon biter i allt och drar runt på både metallapport och en liten kastrull i metall, liksom den jättestora kassen med extratäcken som står framme i Sams rum. Hon har en jättefin på- och avknapp och sover tungt när hon är trött trots att Sam kan rusa runt och busa högljutt runt henne. Att åka bil är ingen match och att komma till ett nytt ställe löser hon fint med nyfikenhet.
Hennes lite sämre sida är att hon i dagsläget inte är jätte socialt framåt. Hon är inte rädd och hon är inte reserverad, bara inte så himla nyfiken på människor. Det är nåt jag känner igen sen Mella var liten och inget som oroar mig alls, men vi ska såklart se till att lägga extra krut på just social- och miljöträning bara för att säkra att det inte blir ett framtida problem. Hennes stora lek- och matintresse kommer att vara en stor hjälp där och hon har en väldigt fin förebild i Mella nu i början. Sen ska hon givetvis få träna på allt det där själv också för att inte bli beroende av storasyster. På bara den här veckan har hon blivit mer framåt så det kommer nog ut en liten social tjej ur henne också eftersom. :-)


Lekapportering pysslar vi med varje dag för att förstärka och uppmuntra.


Bästa vänner. Systrar. <3

Planerna för lilla tjejen den närmsta tiden är mest bara att få uppleva livet. Miljöträning, lite koppelträning, lek och så allt det där som kommer naturligt i vardagen med inkallningar, följsamhet, hantering och att sitta och vänta på varsågod vid matskålen. Idag tänkte jag börja lite smått med klickern med lite grundövningar, men vi lägger inget stort fokus på sånt än. Livet är stort nog ändå för en liten plutta och jag har inte bråttom alls. Förhoppningarna och planerna för framtiden är en karriär inom bruksspår och lydnad. Därtill kommer utställningar och säkert viltspår, agility och rallylydnad också. Jag hoppas också att jag framöver får tid, ork och möjlighet att prova på både sök och rapport på riktigt, men det ligger långt framöver.


Lycka är en valpfot. Så ren, mjuk och ännu inte härdad av livet. Men ändå redo för att skutta rakt ut i stora äventyr. 

Glassa är ett nytt kapitel för mig. Och hon symboliserar så mycket för mig. Ett farväl av det gamla, med tårar i ögonen, men ändå tar vi en liten del av det med oss. 2010 var det bästa året i mitt liv. 2011 har på många sätt varit det värsta. Jag kan inte säga det allra värsta för jag har haft A, Mella och min familj. Och Sam. Älskade, älskade unge!! Men alla stora förkrossande förluster av hundar, vänner och far har lämnat mig svag. Jag har inget bättre ord för det. Svag.
2012 ska bli vändningarnas år. Året med ny energi och nya utmaningar. Året där 2011 får en chans att läka. Glassa har redan fört in en alldeles ny glädje och nytt liv i vår familj. En ny början. <3

 

Allt och inget

Publicerad: 27 november 2011 | 6 kommentarer

Mycket snurrar i mitt huvud just nu. Om en vecka har vi en ny liten familjemedlem och hon blir familjens sjätte (eller åttonde om man räknar mammas killar) aussie. Den första var Caddy. Hunden som var så fullständigt sjövild och galen som liten men ändå den snällaste av dem alla. Han var, trots att han var en fullständigt underbar individ och högt älskad, inte rätt hund för mig. Vi klaffade i vardagen men inte i arbete och efter mycket om och men fick han flytta till Nadia och Mattias där han tyvärr gick bort alldeles för tidigt pga cancer. Han gav dock både oss och dem en stor mersmak på aussies och jag kommer nog alltid ha en aussie i huset. Ibland funderar jag på andra raser och skulle uppskatta en något mindre ras, men det finns helt enkelt ingen annan ras som uppfyller mina krav så bra som aussies så jag lär bli rasen trogen även om här säkerligen med tiden kommer dyka upp en och annan annan ras också.


Caddy 8 v. Så älskad och så saknad.

En vecka kvar tills vår familj vänds upp och ner av en liten valp igen alltså. Det är tre och ett halvt år sen senast och jag måste erkänna att jag förträngt det mesta av både valptugg, kisspölar och tonårsfasoner. Den här gången blir det annorlunda. Vi bor för första gången i hus vilket ger helt andra rumsrenhetsträningsmöjligheter och lättnaden att slippa koppel helt. Vi kan sätta på koppel och träna på just det istället för att från dag ett behöva det för att rasta den lilla. Förhoppningsvis gör det koppelträningen lättare och bättre. Den andra stora skillnaden är såklart Sam. Och Sams alla leksaker som finns precis överallt här hemma. Jag kommer också sakna Sillys närvaro och hjälp. Hon tog en väldigt stor del i fostrandet av de senaste tre valparna vi haft (och därtill tre daghundsvalpar). Hon var oslagbar i att vara finfint föredöme, en tålmodig fostrare och snäll lektant. Jag kan bara hoppas att hennes dotter gör hälften så gott jobb.

Lilla skruttan Glass är ju barnbarn till Dizzy och det ska bli så spännande och roligt att se hur mycket Dizzy det finns i henne. Dizzy är på många vis väldigt nära min idealaussie med all arbetsglädje, stora fina sociala bit, nyfikenheten, kampglädjen och det jävlar anamma som gör att hon aldrig nånsin ger upp och imponerat inte bara på mig utan så många andra. Har Glassa fått lite av de bitarna är jag lycklig. Däremot är jag glad om Dizzys mindre bra bitar som lite för hög stress i förväntan, en stor osäkerhet till mötande hundar (de hon väl mött är däremot sällan nåt problem, då är hon säker på sig själv), och alldeles på tok för mycket ljud precis hela tiden inte gått vidare till Glassa. Men det finns väldigt många fler goda gener än dåliga att få från vår saknade Dizzy och ingen av Dizzys sämre bitar verkar finnas hos Glassas föräldrar så det känns bara bra för framtiden.


Dizzy 8 v. Då visste jag inte allt vi skulle uppleva tillsammans och allt hon skulle lära mig. Ingen hund har lärt mig så mycket som hon…

Dizzy ja. I söndags gick prövotiden i hennes nya hem ut och eftersom allt flutit på bra och som förväntat så skrev jag på ägarändringspapper osv. Hon är på pappret inte längre min, men i hjärtat kommer hon alltid vara det. Jag kommer nog aldrig komma över henne riktigt och det gör så ofantligt ont att inte ha henne kvar. Hon är den tredje hund jag omplacerar men skiljer sig från de andra två. Caddy och Svansa flyttade inte för att de måste utan för att vi tänkt noga och länge och kände att de kunde få det bättre nån annanstans. Båda två fick helt underbara hem och hittade verkligen rätt i livet. Visst sörjde vi dem också och A sörjer fortfarande Svansa, men det är annorlunda med Dizzy. Det var inte ett dugg frivilligt att släppa henne utan påtvingat då det så fullständigt skar sig mellan henne och Mella. En av dem var tvungen att flytta för att vi skulle kunna leva som en hel familj och inte uppdelad. Att valet föll på Dizzy var i slutänden för hennes skull. Hon är inte bunden till en människa utan skulle följa vem som helst med pondus och lite uppmuntran. Mella är en riktigt tight flockhund som inte tycker om att skiljas från oss och som inte tycker andra människor är viktiga alls även om hon kan verka social och utåtriktad innan man lär känna henne. Mella är helt kär i Sam och den bästa barnhund man kan tänka sig medan Dizzy visserligen tycker om honom och är superduktig också, men tycker att han kan bli rätt påfrestande. Så Dizzy fick flytta. Och hon har det helt super i ett hem där hennes bästa prioriteras först och hon kommer få leva aktivt och lyckligt men säkerligen helt utanför alla slags tävlingsbanor och det känns bara bra.


Älskade Rödnäsan. Fan vilken svikare jag känner mig som…

Nu sitter jag här med en massa känslor av saknad och förlust. Caddy, Svansa, Dizzy och allra mest mitt hjärta Silly. Alla saknas de mig. Men om en vecka sitter jag här med ett nytt hopp, ett nytt liv och en ny start. Och utan alla dessa förluster hade jag inte haft möjlighet att få öppna mitt hem till Glassa och på nåt sätt känns det som att dessa underbara hundar ger mig en ny chans i henne. De ger mig Glassa.

Glassa

Publicerad: 22 november 2011 | 11 kommentarer


Glassa 5 veckor. Foto Pernilla Svensson

Dragonoras Evil Fantasies aka Glassa. Dizzys sondotter, Carreys barnbarnsbarn. En ny individ, ett nytt hopp och en ny start. Förhoppningarna är stora på denna lilla tjej och det känns så otroligt rätt och bra med just henne, hennes föräldrar och arvet från Carrey och Dizzy som jag verkligen älskar. Hon är nu drygt sex veckor gammal och än så länge upplever jag henne som cool, lugn, social, balanserad och nyfiken. Det är vad jag sett de stunder jag träffat henne då, vad hon visar sig vara får vi väl se med tiden, men än så länge är jag väldigt glad i vad jag sett. Exteriört påminner hon jättemycket om Dizzy i samma ålder. Grov, lite tjock, rätt kort i ryggen och med massa päls. En annan färg och mycket mindre vitt och inte Dizzys elefantöron, men med en supersöt liten ridge längs nosryggen. Sa jag att det känns bra och rätt?


 Glassa 5 veckor. Foto Pernilla Svensson

Planen för lillskruttan är bruksspår och lydnad i första hand och sen lite utställningar, kanske viltspår, rallylydnad och agility. Vi kommer deläga henne med Eike som kommer ha avelsrätten på en kull och det samarbetet känns jättebra. Vi hoppas såklart att hon ska bli bra nog för avel och sen bli fortsättningen för kennel O’Mullan’s också. Ingen brådska alls och våra hundar är på alla sätt i första hand familjemedlemmar och först därefter träningskamrater, tävlingshundar och avelsobjekt. Mella kommer uppskatta en ny lillasyster. Iaf med tiden. Hon har ingen valpvana alls så det ska bli spännande att se vad hon tycker om den lilla i början. ;-) Jag tvivlar inte alls på att de kommer bli bästisar eftersom dock för ingen har saknat en kompis så som Mella. Att jag och A längtar efter lillsnorpan behöver jag väl inte skriva va? Hur Sam kommer ta det vet vi heller inte. Han har varit superförtjust i valparna när vi varit där och hälsat på och verkar ju förövrigt älska alla hundar, men hur kul det är när Glassa biter honom i fingrarna och tuggar sönder hans leksaker återstår att se.

Nedräkningen har börjat och det är 11 dagar kvar till hämtning! <3


Mest älskade ungen fotad samma dag som bilderna ovan av samma person.